De finaste numren från de finska skolorna presenterades på Finlands Nationaloperas stora scen den 30 maj. Det var en ganska solig söndag i Helsingfors. Det blåste ute, och inne i operans stora salong gick det ännu hetsigare till: föreställningen som fått namnet BalettPalett skulle börja. De lyckliga barnen och ungdomarna från hela Finlands dansskolor väntade på sin tur – att få presentera sig, sitt kunnande – och sin skola – på scenen.

De hade med hjälp av insända videofilmer valts ut bland alla som sökt plats till detta evenemang och är i åldern 9-19. Bara två pojkar var med. Trots att speakern, en mycket professionell Timo Sokura, före detta dansare vid Nationaloperan, kunde berätta att det i staden Vanda finns en skola med en hel mängd dans- och balettintresserade pojkar, fanns ingen gosse med från Vantaan tanssiopisto. Inte nu, men vi får hoppas att så inte är fallet en annan gång.

Publiken, som på sina platser ivrigt väntade på att föreställningen skulle börja, bestod av barnens föräldrar, syskon och vänner samt av talrika andra intresserade av ung dans. Och så fanns det bland åskådarna danspedagoger med rätt skarpa ögon.

Det gällde att få en allmän blick över vad som pågår i skolorna som undervisar i balett i detta land, samt vilka unga som möjligtvis är blivande yrkesdansare. Skolorna i sin tur kan ansöka om rätt att få undervisa och profilera sig enligt schemat för Grundläggande undervisning i dans, godkänt av Undervisnings- och kulturministeriet.

Allmänt om föreställningen
Hela matinén sköttes perfekt. Det fanns en passande mängd dansnummer att beskåda och variationen i karaktär var tillräckligt omfattande. Även i det här avseendet kan man tacka arrangörerna. Ofta finns det för mycket program – detta kan vara fallet när dansskolorna ska ha alla sina elever på scenen – och ofta är numren för långa.

Evenemanget visade vilken kunskap som finns på olika håll och vilka de saker är som man betonar i undervisningen i de olika skolorna. Mycket fint fanns att se, men också bristerna blev synliga. En del av fotarbetet skulle kräva förbättring, alltför ofta kunde vristerna vara ordentligare och kraftigare sträckta.  ”Tänk på era tår”, kunde en pedagog tidigare säga, för att få eleverna att förstå vad som gällde. En sådan pedagog var tidigare ballerinan Elsa Sylvestersson, som gärna betonade kvaliteten av fotarbetet, och som i sina koreografier till Nationaloperan gärna satte in krävande fotsteg – vilka man inte klarade av att dansa ifall tekniken var bristfällig.

I många fall är det också lite si och så med springandet på scenen. Det ska inte se ut som om dansaren skulle löpa framåt. Det gäller i klassiska koreografier att förflytta sig på scenen med springsteg eller – då dansen är avslutad och ovationerna förbi – att springa bort till kulisserna. Alltså inte någon bagatell för en dansare, detta att snabbt röra sig fort framåt.

En krävande uppgift för en ung dansare är dans i tåspetsskor. Det är inte meningen att eleverna ska uppträda i dansnummer som kräver teknik på tå innan de är mogna för det. Och särskilt inte i nummer vilka är för krävande för de små dansarna. Och märk väl: här menas inte att man inte skulle få dansa enligt traditionell repertoar då man väl kommit in i passande ålder och blivit färdig för uppgiften.

En dansare ska uttrycka något med sin konst. Om hon eller han inte gör det blir dansen ointressant i publikens ögon. Man skall visst vara koncentrerad i vad man gör, men det utesluter inte inlevelsen, glädjen av att vara på scenen, sinnesstämningen som krävs i numret, detta att vara happy i sig själv och visa det.

En växelverkan bör finnas mellan dansaren och publiken. Små barn har ofta kvar det att lyckas i andras ögon – ”Mamma/Pappa, titta vad jag gör!" Denna vilja utstrålar från scenen; barnen visar sig själva så som de är, och är högst närvarande. Hos något äldre elever har ofta denna förmåga – som kunde ha utvecklats vidare från småbarnsår – någonstans blivit borta på vägen under uppväxten.  

Några plock ur det sedda – och något om lärarna
Störst och finast i föreställningen var Nationaloperans balettläroanstalt, som under senaste tiden även satsat ordentligt på elevernas och de yrkesstuderandes presentation och närvaro på scen. Under våren har man anlitat helsingforsfödda Sorella Englund som gästpedagog till den gamla balettskolan och operan där hon inlett sin dansarkarriär, och nu delat med sig av sina gedigna kunskaper åt de studerande. Detta syntes på scenen vid BalettPalett då turen kom till de unga som fått njuta av hennes undervisning i mimik och scenkonst.

Sorella Englund, född 1945, sågs för övrigt under våren även på scenen i rollen som häxan Madge i baletten La Sylphide. Denna karaktärsroll, som passar utmärkt för en mognare dansare, har blivit något av ett vida känt varumärke för Sorella. Hon lämnade inte heller sin publik i Helsingfors besviken – jag kan inte tänka mig en bättre Madge – extra finesser hela rollen igenom. Sorella Englunds dansarkarriär på olika operahus, som omfattat allt från solistroller i kända baletter till karaktärsroller i ett senare skede, utgör basen för en lyckad verksamhet av alla de slag inom området; bl.a. för iscensättande av verk, för att undervisa och att verka som balettmästare.

Operans balettskola med de mindre eleverna presenterades genom en Vårpolka av Minna Stenvall och en Pas de trois ur Nötknäpparen i en äldre koreografi av Vasilij Vainonen och med före detta dansaren Venla Konttinen som repetitör. Damerna hade gjort bra jobb, det var passande repertoar för de unga och en glädje att se på. Och i det sistnämnda numret sågs den ene av matinéns två pojkar. Han fick några extra applåder.

Liisa Palin – en gedigen lärartalang också hon, med lärdom inhämtad från flera olika håll i Europa  – hade fungerat som repetitör för Memory av Michael Jackson, koreograferad och dansad av Ida Viikinkoski – Inte illa alls! Vi hoppas få se Ida mycket på scenen i fortsättningen.

De yrkesstuderande presenterades genom en stilig Suvi Honkanen i en variation ur Tjajkovskijs Prinsessan Törnrosa i koreografi av Marius Petipa; samt genom Entrée ur hans balett Paquita, vilken avslutade matinén, och mycket fint. I det här traditionellt och också tekniskt mycket krävande numret var det avgångsklassen som presenterade sig som redan ganska ”färdiga” dansare.  Anastasia Dunets – förutom uppgifter vid balettskolan även dansare på Operan, och Saima Kranig – en engagerad lärare med ballerinabakgrund från Estoniateatern i Tallinn och med erfarenhet som pedagog, stod för jobbet som repetitörer.

Dansare var Pia Auvinen, Rosa Brisson, Greta Kella, Karoliina Niemi (andraprisvinnaren i seniorklassen vid Stora Daldansen 2009), Essi Nurminen, Johanna Peltonen, Pinja Poropudas, Hilda Salmi, Susanna Sell, Minna Somero, Elisa Tuovila, Sanna Töyrylä och Paula Veiler.

Några plock ur de övriga skolornas programmet
Vackra skolor finns det gott om. Sådana i vilka man beaktar vad eleverna kan och ännu viktigare, vad dessa ännu inte behärskar – och vilka också väljer koreografier som skall dansas enligt de här principerna. Och det finns några lite mindre vackra, där ambitionerna och kunnandet inte ännu riktigt möts – åtminstone inte på scenen.

Glädjande är att pedagogerna i sina skolor ofta hade satsat ordentligt på armarna och händerna. Rörelserna var lugna, vackra och mjuka, och detta – liksom annat där man kunde se det arbete som låg bakom – kunde själva Agrippina Vaganova ha varit nöjd med. Det är Vaganova-metodiken som allmänt tillämpas i skolornas undervisning.

Dansstudion Amica Backman från Helsingfors, representerades av fyra pigga flickor med en passande koreografi för de små dansarna. Koreografin Tre Små Grisar och Vargen av Margaretha von Bahr – känd som ballerina vid Nationaloperan och vid Kungliga Operan i Stockholm före karriären i Helsingfors – var fortfarande fräsch och rolig. Amica Backman själv och Terttu Laurikainen – med dansarbakgrund från Operan – stod för iscensättningen. Ett exempel på ett smakfullt och passande program.

Pirjo Kuhas fyra flickor – i koreografin Myrskyluodon Maijat (Stormskärs Maja), en älskad berättelse av åländska Anni Blomqvist – visade sitt kunnande med en njutbart vacker och flödande dans där grunden till en suverän klassisk baletträning syntes väl. De båda Majorna, dansade av Linda Kuula, Siri-Niina Takanen, Salla Tallgren och Aino Tamminen, skulle föra tankarna till ett fiskarsamhälle på Åland för några generationer sedan, där livet var hårt och ett enda kämpande för överlevnad. – Och: om det var detta som publiken kom att tänka på ligger i varje åskådares egna ögon; hur man uppfattar rörelsespråket eller bara tittar på utförandet av själva dansen och njuter av den. Häri ligger också dansens möjligheter; upplevelserna kan vara av många slag.

Seinäjoen Baletti- ja Tanssiopistos tre unga damer visade sitt kunnande i Muistoja (Minnen) av Aime Leis. Tiina Rajala stod för repetitionen, och dansarna hette Petra Kreekka, Karoliina Kuhalampi och Tiia-Linda Lehtimäki.  Det var ett enda flöde när dansarna rörde sig med riktigt snabba steg över scenen, stannade, sträckte på sig i poser. Dessa unga kunde dansa, och applåderna var därefter.

Espoon Tanssiopisto med sin Unelmia (Drömmar) för 14 flickor, och med Pizzicato visade även de glädjande balettnummer.

Det här var alltså några kommentarer ur det fina urvalet. 24 nummer sågs allt som allt.