Borta är denna gång Kina, närmare bestämt Hangzhou och Shanghai och hemma är en rad intressanta föreställningar – och de sex kolsvarta frieserhästarna Astor, Quintos, Suleyman, Romeo, Joopy och Othello.

Zhang Yimou & Kitaro: Impressions of the West Lake
Impressions of the West Lake (17/4, Hangzhou) är en lika vacker som spektakulär föreställning av regissören Zhang Yimou och kompositören Kitaro. I föreställningen som utspelas på en lagun i Västra sjön i Hangzhou förenas det subtila med det storslagna utan att förlora i kvalité.

Föreställningen, som baserar sig på den gamla kinesiska berättelsen Legenden om den vita ormen, utspelar sig under Songdynastin och handlar om en ung ämbetsman, Xu Xian, som förälskar sig i kvinnan Bai SuZhen. Under bröllopet avslöjar en munk att kvinnan i själva verket är en vit ormdemon och romantiken förbyts plötsligt i dramatik.

Föreställningen består av en rad mycket vackra scenerier och lyckas trots den monumentala formen ändå behålla en intimitet som gör de älskandes kamp berörande. Dansare och statister rör sig på vattnet, det vill säga på en osynlig scen någon centimeter under vattenytan. Effekten är slående, till exempel i inledningen när Xu Xian helt ensam kommer vandrande över den mörka vattenytan. Precis som i kamera obskura föreställningar skapar svartklädda statister magiska effekter med hjälp av föremål som rör sig till synes av sig själv. Till exempel tycks parasollstora lotusblad resa sig av sig själva över vattenytan till ett suggestivt vattenlandskap, eller manshöga vita tranfjädrar bilda formationer mot den mörka vattenytan.

Den raffinerade ljusscenografin binder samman den mycket stora scenen till en helhet i såväl monumentala som i mer intima passager. I föreställningens dramatiska höjdpunkt, då Xu Xian befriar Bai SuZhen från en brunn under Leifeng-pagoden, där hon spärrats in av munken, reser sig en enorm konstruktion flera meter upp över vattenytan. Ljus och rök blandas och förvandlar konstruktionen till en vision av underjorden.  

För den som vill se hur det såg ut – gå till Youtube! Länk till annan webbplats.

Sol Picó: El Lac de les Mosques
El Lac de les Mosques (Dansens Hus, 9/4) av Sol Picó skulle kunna beskrivas som en medelåldersversion av alla de sagor som slutar med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Kanske är det därför den lite ironiskt heter Myggsjön, en titel som enligt programmet vill få mig at tänka på Svansjön (… många år senare). Ingen ung olycklig kärlek, med andra ord. Men inte heller någon risk för medelålderskris, otrohet och separation eftersom kvinnan och mannen verkar trivas bra i sin relation, som inte heller verkar störas av några barn eller andra individer. Därför har jag litet svårt att förstå vad Picó egentligen vill säga med sin föreställning. Inte heller hur det mest intressanta inslaget, där Picó dansar flamenco i tåspetsskor på ett nyskapande sätt, egentligen passar in i sammanhanget. Däremot skulle jag gärna ha sett mer av hennes "postflamenco" än den rätt förutsägbara 2000-talskoreografi som verket huvudsakligen består av.

I avslutningen av föreställningen iförs Picó en vit rustningsliknande utstyrsel av gips som publiken inbjuds att skriva budskap på. Och publiken skrev mer än gärna. Det vill säga den del av publiken som kan beskrivas som hänförd. Det är inte ofta jag sett en så stark polarisering i samband med en dansföreställning – hänförelse kontra likgiltighet. Jag kan inte låta bli att undrar vad det var som berörde dem så djupt.

Les Ballets C de la B: Out of Context – for Pina
Alain Platel har tillägnat nyligen bortgångna Pina Bausch verket Out of Context – for Pina (Dansens Hus 29/4). Och visst finns det en air av Pina Bausch över koreografin och iscensättningen. Också i de eleganta vardagsplagg de nio individer är iklädda som en efter en frigör sig ur publiken och går upp på scenen. Där de klär av sig allt utom underkläderna. Inledningsvis täcker de sig med röda filtar som de använder för att skapa om sig till väsen som associerar till djur och fåglar.

Transformationen av kropparna fortsätter även efter det att filtarna ligger prydligt hopvikta vid sidan av scenen. Små delikata relationsdramer växlas med utlevande komiska gruppscener ljudsatta av schlagers allt lika väl gestaltat och dansat av de utsökta och mycket personliga dansarna.

Förvisso befinner sig Platel utanför sin sedvanliga C de la B kontext. Men som den här föreställningen visar kan det vara kreativt stimulerande att våga ta steget ut ur sitt invanda sammanhang.

6 Mimare & 6 levande Hästar – Mimarnas slutproduktion
Av någon outgrundlig orsak kallas förställningen 6 mimare och 6 levande hästar (3/5, Orionteatern). Jag kan inte låta bli att fråga mig om man hade tänkt använda uppstoppade hästar? I så fall var det tur att man inte gjorde det, eftersom de magnifika kolsvarta frieserhästarna är föreställningens behållning. Inte bara för deras storlek, ca 2 meter mellan hov och öra, utan på grund av deras absoluta närvaro. Mer än en gång kommer jag på mig med att uppleva mimarna som störande moment och att det mer än gärna bara hade fått vara hästar på scenen.

Scenrummet är format som en rund manege och i inledningen fylls scenen med rök som skapar en suggestiv känsla av gränslöshet och mystik. I denna mystiska inramning rör sig hästarna på ett sätt som tar andan ur mig (och resten av publiken) med sin vänskapliga (och välrepeterade) lek. Att se de glänsande muskulösa svarta varelserna jaga runt, gå upp på bakbenen och interagera är något av det vackraste jag sett denna säsong. En stor eloge till deras tränare Suzanne Berdino som genom sitt arbete har gett hästarna kapacitet att ensamma slå knock out på sin publik genom sin massiva närvaro och rörelseenergi.

Därmed var det tufft för mimarna, för vem kan hävda sig mot sådana durkdrivna mastodonter? Definitivt inte en grupp nykläckta mimare. De gjorde förvisso sitt bästa men de räckte inte till för att matcha hästarna som jag väldigt gärna ser fler gånger.  

Ana Laguna: Spansk/Svensk afton
Föga överraskande var det mest sevärda denna spansk/svenska afton (5/5, Moderna Dansteatern) Ana Laguna, oavsett om det var i inspelad form eller live. Föreställningen inleddes med ett avsnitt från Bernardas Hus med Ana Laguna på höjden av sin kapacitet och avslutades med solot O Sole Mio där dagens Laguna dansade till sång av Pavarotti och i koreografi av Mats Ek.

Däremellan gjordes fina insatser av sångaren Joaquin Muños och dansarna Anna Valev, Jens Rosén, Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson som bland annat dansade Pas de Danse av Mats Ek. Därtill dansade Nathalie Ruiz solot Ophélia, och som vanligt fyller hon scenen med sin intensiva närvaro och utmejslade koreografi där varje gest står fram som en kroppens egen kalligrafi.   

Compagnie Käfig: Terrain Vague
Som avslutning på streetfestivalen Urban Connection visade det franska kompaniet Compagnie Käfig Terrain Vague (14/5, Dansens Hus). Föreställningen är en hybrid av streetdans och nycirkus där nycirkusens mest omtyckta iscensättning – det obestämda mellanrummet – används. I denna föreställning är det i form av en ödetomt omgiven av höga staket där en grupp vinddrivna individer funnit sin tillflykt. Plötsligt dimper en "prinsessa" ner bland dem och förvirring uppstår.
De medverkande artisterna är nycirkusartister och dansare varav en del är hisnande skickliga, vilket gör vissa avsnitt av föreställningen till ren och oblandad rörelsenjutning. Däremot skulle jag – på grund av artisternas skicklighet – önskat att koreografen Mourad Merzouki hade försökt skildra mer av det psykologiska spel som pågår inom den instängda marginaliserade grupp han skildrar.  

Gunilla Heilborn & Örjan Andersson: A Special Evening Just for You
Ett samarbete mellan två så olika koreografer som Gunilla Heilborn och Örjan Andersson (29/5, Moderna Dansteatern) är som om en kub skulle ta sig igenom ett nyckelhål utan att ändra form. Och naturligtvis blir resultatet tillfredsställande. I sin karaktäristiska rapsodiska stil målar Heilborn upp visionen av en resa genom Europa i jakt på…  ja vad är det egentligen Heilborn är på jakt efter? Svaret ges inte men man kan ana att det är bra dans (vad nu det är). Kanske söker hon och hennes dansare efter det som finns i de koreografiska fraser som Kristiina Viiala och Daniel Staaf skapat i samarbete med Andersson och som de visar i början av verket. Den fragmentariska koreografin tolkades till musik av Hans Appelqvist, musik som framfördes live av honom och hans musiker på traditionella instrument såväl som med plaströr och visselpipor.