Artiklar från 2008 – till idag
Under repetition av Exit, pursued by a bear. Fotograf David Amzallag
Koreografen och dansaren Pontus Lidberg har de senaste åren satt upp sina verk – och skapat nya – både i Asien och i Europa, i vår är han inbjuden att arbeta på Baryshnikov Art Center i New York.
I april i år var det premiär för ett nytt verk i Köpenhamn på Det Kongeliges nya scen Skuespilhuset. Med Shakespeare som tema skapade Pontus ett verk baserat på En Midsommarnattsdröm och En Vintersaga.
Dansportalen mötte Pontus Lidberg i Köpenhamn, i samband med arbetet på det nya verket: Exit, pursued by a bear.
Pontus Lidberg ger instruktioner till dansarna. Fotograf David Amzallag
Du arbetar idag över hela världen, det blir naturligtvis ett ganska tufft schema, men du verkar stimulerad av att jobba på det sättet.
De senaste åren har det varit ett stort pusslande med att få tid till alla projekt och uppsättningar. Jag tycker väldigt mycket om mitt arbete så jag känner mig motiverad att göra det.
Det är roligt att resa och uppleva olika sammanhang, platser och dansare.
Du är utbildad som dansare vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm, men du började redan på skolan med koreografi. Vad var det som inspirerade dig till det?
Jag var intresserad av att vara kreativ och det har jag varit sedan jag var liten, koreografi ger många möjligheter till att vara kreativ. Det finns så många aspekter man kan jobba med som bilder, musik, rörelser, uttryck och innehåll.
För du noteringar när du kommer på en idé till ett verk, eller är det något som du börjar sätta dig in i när det finns ett konkret verk att jobba med?
Jag söker inte skäl till att göra verk, utan antingen har jag idén eller så har jag det inte. Än har jag inte kommit i den situationen att jag inte vet vad jag ska göra när jag fått en beställning. Det kommer en stadig ström av idéer som jag inte har någon kontroll över hur och när de kommer… Jag minns dem utan noteringar, men jag tycker mycket om min anteckningsbok!
Koreografen Pontus Lidberg är efterfrågad av många kompanier i världen. Fotograf David Amzallag
Hur lägger du upp ditt arbete när du ska börja jobba med dansarna på ett nytt verk?
Det är väldigt olika beroende på vem man jobbar med. Det finns dansare som jag har jobbat med många gånger tidigare och känner mig bekväm med och vi utvecklar koreografin tillsammans. I andra fall har jag en väldigt tydlig bild av vad jag vill göra, på vägen dit kan den komma att förändras i kontakt med andra dansare och andra konstnärer. De gånger jag ska jobba med någon som jag inte träffat förut försöker jag att vara så öppen som det är möjligt.
Själva mötet kan således förändra verket, jag kan ha en väldigt tydlig bild och ändå så förändras den i sammanhanget och i samarbetet med andra dansare och andra konstnärer.
Hur väljer du musik till dina verk? Föredrar du klassisk eller modern musik till dina verk?
Jag föredrar varken klassiskt eller modernt, det beror helt på sammanhanget eller stycket som ska framföras och vem jag ska jobba med. Däremot är jag väldigt musikintresserad och väljer gärna musik som jag tycker är bra. Jag väljer sällan ljudlandskap eller musik som bara är en bakgrund till någonting. Jag jobbar väldigt nära musiken oavsett vilken slags musik jag jobbar med.
Kan du berätta mer om samarbetet kompositören David Lang i New York?
Jag har använt hans musik i flera tidigare verk, men under åren har viljan växt fram att vi båda skulle göra något specifikt tillsammans.
Nu i sommar har jag ett nytt dansfilmprojekt där David Lang har skrivit musiken. Den spelas av en cellist som heter Maya Beiser, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester.
Du har skapat många verk för kompanier och balettscener i Asien?
Asien ligger ganska långt bort och det är lätt att ha en förutfattad mening om vad dans kan vara så långt bort. Jag har arbetat i Vietnam och i Kina. Det är två helt olika länder och anledningen till att jag kommit dit har också olika ursprung.
Till Vietnam kom jag tack vare SIDAs samarbete med olika svenska kulturorganisationer såsom Norrlandsoperan. Genom det samarbetet sändes jag första gången att arbeta med Vietnam National Ballet. Det blev väldigt lyckat både för mig och för dem, det var ömsesidigt uppskattat. Jag kom tillbaka till Vietnam i slutet av förra året och satte upp ännu ett verk för dem.
Till Peking kom jag på rekommendation och fick i uppdrag att sätta upp ett verk för ett modernt danskompani som heter Beijing Contemporary Dance Theatre. I kinesiska ögon är det ett unikt kompani eftersom det är ett privat initiativ. Men de har statligt stöd och även Peking stad stöder kompaniet. Även arbetet i Peking var ett väldigt lyckat möte.
Pontus Lidberg utanför det nya Skuespilhuset med Operaen i bakgrunden. Fotograf Cristian Hillbom
Dina dansfilmer har fått beröm och priser och det är välförtjänt, vad skiljer arbetet med film från teaterscenen?
Med film arbetar man väldigt specifikt med bild och man kan skapa i stort sett vilken bild som helst, det blir i stort sett budgeten som avgör vad man kan göra. På scenen är det åskådaren som väljer vad man vill se utifrån en mycket större totalbild. Så det är ett helt annat tänk.
Du verkar road av att växla mellan scen och film?
Jag tycker väldigt mycket om jobba med både scen och film, för på scen i ett liveframförande kommer man i kontakt med dansarna i stunden. Det finns något magiskt med att se människor göra någonting live. Det är samma sak med musiker som spelar ett verk. Det är inte sämre eller bättre men det är skillnad att höra någon spela framför näsan på en mot att höra en fantastisk inspelning. Båda har sina fördelar.
Du är Artist in Residence hos Baryshnikov i New York, vad innebär det för dig?
Baryshnikov har öppnat en stor byggnad i New York som heter Baryshnikov Art Center där det finns dansstudios och en teater. De bjuder in vissa danskonstnärer att jobba där och ställer upp med lokaler och infrastruktur till koreografer och dansare. Det innebär att jag spenderar tid i New York och arbetar i hans hus.
New York är väldigt spännande att jobba i och Baryshnikov Art Center har väldigt fina lokaler.
Du har nu gjort ett nytt dansverk i Köpenhamn baserad på Shakespeare, berätta om tillkomsten och idén till detta verk?
Jag har arbetat med kompaniets karaktärsdansare. Bakgrunden är att Jirí Kylián kom till Köpenhamn för att sätta upp ett verk och då jobbade han med några av karaktärsdansarna. Kylián hade även ett eget kompani för äldre dansare som tyvärr inte existerar idag.
Då föddes idén att göra ett helt nytt längre verk för dessa nio karaktärsdansare. Temat skulle vara Shakespeare men frånsett temat så var det fritt för mig att skapa vad jag ville. Dansverket är sammanvävt av scener och karaktärer från En midsommarnattsdröm och En vintersaga.
Karaktärsdansarna är mellan 43 och 70 år gamla, det är ett stort spann och deras fysiska egenskaper är naturligtvis olika. De är verkligen karaktärer allihop och det är inte en homogen grupp. En del av dessa dansare var stora stjärnor på 1960-talet och att arbeta med dem i dag när de är 60-70 år är väldigt speciellt. I vanliga fall jobbar jag på ett fysiskt krävande sätt, det kan jag inte göra i det här verket. Det handlar mer om subtila uttryck och förflyttningar, gester och tablåer.
Dansverket har absolut förädlats i samarbetet med dansarna, men de flesta idéerna hade jag med mig när vi började. Jag skrev ihop ett synopsis tillsammans med en dramaturg och utifrån det har vi arbetat ut dessa scener.
Skulle du kunna sätta upp detta verk någon annanstans?
Både ja och nej. Jag har delat upp de nio dansarna på två lag. De två lagen är väldigt olika, de gör samma koreografi och samma tablåer, men det är ändå helt olika, mycket mer än i ett traditionellt dansverk. Det ligger närmare teater eftersom tolkningarna är individuella. Visst skulle jag kunna sätta upp det någon annanstans men verket skulle förändras mycket.
Cristian Hillbom
17 maj 2010
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision