Artiklar från 2008 – till idag
Savcor Ballet genomförde ett fint 15-årsjubileum i höstas i St.Michel och deltar i ett nytt samarbetsprojekt med Nationaloperan i Helsingfors 2010 – med Eifmanbalettens kommande visit i focus. De dansar Onegin den 22 - 23 och Röda Giselle 24 - 25 april på Finska Nationaloperan.
Savcor Ballets jubileum i konserthuset Mikaeli i St. Michel bjöd åter publiken på det absolut bästa inom sin genre. Programmen var tre olika. Galaföreställningen innehöll pärlor av olika verk och en riktig pärla var också en traditionell Giselle som en representant för den romantiska epoken på 1800-talet. Även barnen fick se en egen helaftonsbalett, Cipollino. Den återkommer även nästa höst i St. Michel.
Samarbete mellan fr.v. Mariinskijteatern, Michailovskijteatern och Mikaeli konserthus. Foto Savcor Ballet
De mycket professionella dansarna kom från två teatrar i St. Petersburg – Mariinskij- och Michailovskijteatern – och från en stad med tradition och anor, och rik på historia. Baletten har alltid varit dess ögonsten, med en fortsättning också under sovjetregimen. Det här syns tydligt, också när omständigheterna är annorlunda än på hemmaplan. Mikaelisalens scen i St.Michel kräver en viss anpassning.
Anastasia Matvienko och Denis Matvienko, redan bekanta för St.Michel-publiken, dansar numera på anrika Mariinskijteatern. Tidigare har detta äkta par varit medlemmar av Michailovskijteaterns balett, vilken med ledning av Farukh Ruzimatov numera håller på att profilera sig starkt som kan tävla med förstnämnda Mariinskij. Ruzimatov har själv varit och är en dansare av klass.
I St.Michel sågs artister från Michailovskij, även känd som Maly- eller även Mussorgskijteatern. Själva byggnaden i St. Petersburg är nyrenoverad. Dansarna – de är kunniga och bra tränade hela gänget.
Cipollino: Irina Perren som Magnolia och Nikolaj Koripajev som Unge Greve Körsbär. Fotograf Gene Schiavone
Cipollino
Cipollino, en balett i tre akter, sågs som en matinéföreställning. Baletten är föga känd i västvärlden, och tillhör de verk som man ställer sig lite tveksamt inför – fungerar det här? Den unga publiken är annorlunda än förr – eller är den det i grunden? Samtidigt, när man funderar så, tycker man att de unga tittarna ändå alltid förstår det mesta av det som de sett och njutit av. Det är frågan om elementära saker såsom mänskliga relationer; det är frågan om hur människorna lär sig att leva tillsammans, att förstå varandra och försonas – och det finns också lite romantik inbakad.
Baletten börjar rafflande; man introducerar (på finska) personerna på scenen. Gestalterna marscherar turvis fram, och en mansröst berättar vilka som kommer till scenen – och också om karaktärernas förhållande till varandra. Scenbilden öppnar sig och man ser ett torg med byggnader omkring. Helheten ser fräsch ut.
Rörelsespråket är tydligt och delvis väldigt enkelt: marsch, viftande med händer och fötter och sådant.
Alexei Kuznetsov som Cipollino. Fotograf Gene Schiavone
Cipollino (Alexei Kuznetsov) är den Lilla Löken – karaktären som vi ska identifiera oss med. Eller kanske väljer vi någon gestalt ur familjen Rädisa. Det blir en hel korg av grönsaker som är klädda i färgrika dräkter. Om vi fokuserar på Tomaten, polismästaren (Alexander Omar), är denna gestalt något av en motpart till hela familjen av lökar – med namn som alla är nästan likadana, såsom Cipolla, modern, och Cipollone, fadern. En blomma finns också med, det är Vackra Magnolia (Irina Perren) som kan dra mycken nytta av sin – tänk – doft: vissa individer inom poliskåren blir helt överrumplade och handlar därefter ganska besinningslöst.
Alla de uppträdande grönsakerna bor i samma stad. Deras bostäder är ganska trevliga – stora korgar och liknande. Det är precis vad man behöver för egna lekar därhemma också. Grönsakerna upplever livet och dess konflikter, men till slut är allt igen solsken och grönsakerna är överens om hur livet skall vara i den lilla grönsaksstaden.
Baletten Cipollino – ”Lilla Löken” – är mycket populär i St.Petersburg. Själva berättelsen är från Italien, av Gianni Rodari (1920-1980), som fått ett Hans Christian Andersen-pris (1970, Wikipedia). När man ser närmare på iscensättningen kommer man som vuxen på tanken att det kanske kunde vara något mer som borde bakas in i berättelserna: upptäckarglädjen hos publiken. Visas något för tydligt blir det tråkigare än vad det annars kunde vara. Om en teckning är fulländad till det sista och pennans linje aldrig har brutits blir det inte kvar utrymme åt fantasin. Det här fenomenet lider kanske Cipollino lite av. Storyn är invecklad, och den dansas i två timmars tid med en paus emellan. Kunde vara på plats att de minsta i publiken får veta på förhand vad som händer – då kan de njuta mest av helheten, av berättelsen och dansen.
Bra gjord är denna Cipollino – och det är utan vidare värt att se baletten. Förutom för dansens skull också på grund av de färgstarka dräkterna och en trevlig scenografi av Valeri Leventhal. Michailovskijteaterns orkester leddes av kapellmästare Mihail Pabuzin.
Anastasia och Denis Matvienko i Giselle, akt I. Fotograf Gene Schiavone
Giselle - en fin upplevelse
Många hade svårt att hålla borta tårarna – det var så vackert – och jag måste medge att föreställningen jag såg var en av de finaste Giselle-föreställningar jag sett. Anastasia Matvienko i titelrollen har fått en ny gracil säkerhet i sin gestalt och framför allt en sensibilitet som jag tidigare saknat hos henne. Det var en konstnärlig air som kom över orkesterdiket och nådde publiken. Hon var Giselle, bondflickan som blir kär och dör när hennes älskade sviker henne, och som i andra akten uppträder i form av en wilie – en mycket eterisk varelse som bara finns i sina käras minnen.
Giselle är en wilie som på den andra sidan av gränsen är beredd att förlåta fästmannen som lever, och försvara honom in till det sista mot de andra wiliernas hat. Dansen är utsökt raffinerad och in till minsta detalj genomtänkt, sträckta vrister och mjuka eteriska armar formar poetiska linjer och gestalten nästan bara glider över scenen. Detta uttrycks speciellt í armarna på partnern Denis Matvienkos sorgsna Albert vid soluppgången i skogen.
Som dansare har Anastasia visat sin förmåga redan tidigare, och hennes strävan till artisteri har nu burit frukt. Äkta mannen Denis nästan klagade över att hustrun jobbar alltför hårt – jag fick växla några ord med honom förra våren i St. Petersburg. Denis var glad att Anastasia hade fått plats i Mariinskijteaterns balett som solist och förutspådde att det skall bli en bra sak för hennes utveckling (sic). Så nu väntar vi ivrigt också på nästa höst i St.Michel; Matvienkos kommer att vara stjärnor på årets balettfestival den 23 till 26 september 2010..
Paret Matvienko i akt II. Fotograf Gene Schiavone
Denis Matvienko är en säker dansare och han är den stora stjärnan med en hel del fina egenskaper. Han har tekniken och uppförandet i besittning, och han tar publiken med sitt uppträdande. Detta syns särskilt bra vid galaföreställningens kortare balettnummer. Denis är en bra partner åt sin ballerina, vem det än är, hustrun eller en annan solistdansare. En ballerina från Michailovskij, eller en ballerina med benämningen étoile från Finlands Nationalbalett. Vi såg Denis som partner till Salla Eerola förra hösten i Bajadären i Helsingfors.
När vi talar om Denis: själva dansens kvalitet – i en klass för sig. Det är något som syns mycket tydligt: det är intressant att även om några åskådare ibland kan tycka att de inte förstår balett och förklarar att de inte vet vems eller vilken sorts dans som är bra, tycks även dessa personer urskilja skillnaden mot det vanliga – då det kommer någon till scenen som verkligen kan sin sak och utstrålar personlighet. Även om man kan tänka att de allra bästa åren kanske ändå ännu ligger framför Denis – är det just detta – att mogna som dansare – och för det behövs det bara att man levt tillräckligt länge och hunnit uppleva livet. "Åldrandets charm", om man hunnit växa till en personlighet, så att säga, och när man kommit dithän är allt ofta ganska snabbt över som dansare.
Myrthas roll dansades av Irina Kosheleva, Hilarion var Alexander Omar, bond-pas-de-deuxet gjordes av Sabina Japparova och Andrej Jahnjuk, allt utstuderat väl. Wilierna sågs i formationer och poser som var en fröjd för ögat.
Förutom paret Matvienko kom alla de övriga solisterna och corps de ballet i den här föreställningen från Michailovskij. De tre fina vita och slanka vinthundarna som också betedde sig som aristokrater i första akten med det nobla jägarsällskapet bidrog också för sin del till den utsökta kvaliteten i denna Giselle.
Anastasia Lomantsenkova och Anton Ploom i Kavalleriet gör halt. Fotograf Gene Schiavone
En Galakväll med representativt urval ur den ryska baletten.
Galaföreställningen innehöll diverse kända och även mindre kända balettnummer. Den inleddes med Le Halte de Cavalerie, (Kavalleriet gör halt), en sällan sedd komisk balett av Marius Petipa från 1896, och förnyad 1968. Händelseförloppet är ganska vanligt; i en by i Tyrolen finns en grupp ungdomar som dansar-leker-sällskapar och ett ungerskt husarregemente, som kommer och stannar för en kort tid. Med finns pas de deux, csardas och pantomim.
Främsta solistparet – Maria och Peter – Anastasia Lomantsenkova och Anton Ploom (pas de deux), samt Olga Semjonova, Andrej Bregvadze, Maxim Podosenov, Valeria Zhuravleva och Anastasia Miheikina håller hög standard i sina dansnummer. Ungdomligt och mycket fräscht.
Anastasia i Raymonda. Fotograf Gene Schiavone
Efter pausen sågs en fin Grand Pas Classique med Matvienkos, Ocean and Pearls dansat av solisterna Sabina Japparova, Anna Kuligina och Andrei Jahnjuk, Gopak med Alexei Kuznetsov och en modern Radio and Juliet (Anastasia och Denis Matvienko). Nyligen prisbelönade Irina Perren dansade med partnern Marat Shemiunov tekniskt svåra och akrobatiskt briljerande Spring Waters (det finns exempel på Youtube) koreograferad av Asaf Messerer, och slutligen Grand Pas-delen från helaftonsbaletten Raymonda, med Anastasia och Denis som solister.
Se Radio and Juliet
Radio och Juliet Länk till annan webbplats. visas för övrigt i sin helhet på Youtube - dansad av paret Matvienko, och även av ett annat par.
På kommande: Samarbetsprojektet med Savcor Ballet och Nationaloperan i Helsingfors:
Nutida balettgruppen Eifman Ballet kommer på besök 22–25 april 2010 med fyra föreställningar och två program, Röda Giselle och Onegin.
Röda Giselle är en berättelse om dansösen Olga Spessivtseva. Den blodiga revolutionen i Ryssland blev för mycket för henne. Till sist levde hon sig så djupt in i rollen som Giselle att hon inte längre förmådde återvända till verkligheten.
Spring Waters med Irina Perren och Marat Shemiunov. Fotograf Gene Schiavone
Alla som har möjlighet att se en – eller varför inte alla – av Eifmangruppens föreställningar i Helsingfors borde enligt min åsikt passa på och komma och se – det är värt det. Själv har jag sett gruppens uppträdanden i två repriser, i St. Michel och i St. Petersburg, och längtar efter att få se mer. Gruppen består av ca femtio dansare vilka alla är långa – kvinnorna minst 172 cm, männen 182 cm – den är utomordentligt disciplinerad och väldansande, och hälsas välkommen på turné världen runt. För koreografin svarar Boris Eifman, gruppens grundare och ledare, en färgstark person med egna åsikter. Baletternas budskap kan ofta tolkas flerdimensionellt. Dansen är starkt baserad på klassisk teknik men det är frågan om en blandning som är äkta eifmanskt.
Om Eifman Ballet kan du läsa mer i våra tidigare artiklar om Eifmans Onegin och dansfestivalen i Mikkeli 2008.
Röda Giselle. Fotograf Valentin Baranovskiy
Michailovskijteaterns orkester leddes alla kvällar av kapellmästare Mihail Pabuzin.
De dansade verken:
Cipollino, musik Karen Chatjaturjan, kor. Henrik Maijorov
Giselle, musik Adolphe Adam, koreografi Jean Coralli, Joseph Mazilier, Jules Perrot, Marius Petipa, förnyad av Nikita Dolgushin
Galan:
Le Halte de Cavallerie. Musik: Johann (Ivan) Armsheimer, koreografi Marius Petipa.
Grand Pas Classique. Mus. D. Auber, kor. Petipa.
Ocean and Pearls ur baletten The Little Humpbacked Horse. Mus. C. Pugni, kor. A. Gorskij.
Gopak – ukrainsk dans ur baletten Taras Bulba. Mus. V. Soloviev-Sedoi, kor. R. Zakharov.
Radio and Juliet. Mus. Radiohead, kor. E. Clug.
Spring Waters. Mus. Sergej Rachmaninov, kor. A. Messerer.
Raymonda, Grand Pas. Mus. Alexander Glazunov, kor. Petipa.
Anita Jokela
21 feb 2010
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision