Efter trettinio år på Operan varav sex år som balettchef var det år 2008 dags att klippa navelsträngen. Läskigt javisst men det var ett beslut jag tog redan i februari 2007 efter en sportlovsvecka fylld av funderingar över livet.

Operan är fantastisk men skulle jag stanna där i all evighet? Med all säkerhet inte…☺ Den chef som suttit längst var Nils-Åke Häggbom med sina sju år. Skulle jag ”slå det”? Ville jag? Om jag stannade, vad skulle hända sedan? Vem är beredd att satsa på en 51-åring som aldrig gjort något annat än dansat? Nej, bättre att själv ta klivet innan det magiska 50-strecket för att starta en ny karriär...

Så i juni 2008 gjorde jag min sista arbetsdag med Kungliga Baletten på turné i Macau. Exakt ett år senare var jag där i egenskap av Artistic Director för en ny grupp dansare, The Hong Kong Ballet. Det kändes nästan som det var ödets mening...

Jag har nu arbetat i Hongkong sedan maj 2009 och stortrivs med både arbetet och livet utanför. Jag tillhör de människor som alltid fryser så temperaturen i mitt nya hemland gör livet så otroligt mycket behagligare, fast det är klart att det kan vara rätt kallt när man går in med all air conditioning...

Jobbet då? Är det väldigt annorlunda, frågar alla? Både ja och nej. Det finns lika många likheter som skillnader.

Det som varit väldigt positivt är att Hong Kong Ballet är ett eget företag. Vi delar inte våra intressen med vare sig opera eller orkester utan alla på företaget har endast balettens bästa och balettens framgång som sitt mål. Det sparar en massa tid och diskussioner och man behöver inte jämka med andra intressen i “huset”.

Nackdelen är naturligtvis resurserna samt en budget som är mycket mera begränsad och där man inte kan “låna” från en annan avdelning om så skulle behövas. Det vi har det har vi och vi får inget mera om vi inte lyckas hitta en extra sponsor.

Hong Kong Ballet har en styrelse i toppen vilket även Operan har. Men styrelsen i HKB är mera operativt involverad och bidrar inte bara med en hel del egna arbetsinsatser och framför allt kontakter, utan även med egna pengar för att få balettens budget att gå ihop.

Jag har “bara” 42 dansare jämfört med de 69 jag hade på Operan men då sjukskrivningar är mera sällsynta och 25, 50, 75 procent sjukskrivningar, samt mammaledighet eller VAB existerar inte så det är i realiteten kanske en skillnad på ca 10 dansare.

Vi har trots vårt låga antal dansare gjort Kingdom of Shades från La Bayadère med lika många dansare som i Stockholm och har stora helaftnar som Svansjön, Nötknäpparen och Törnrosa på repertoaren. Förutom de “gamla klassikerna” har vi baletter av bl.a. George Balanchine, Stanton Welsh, William Forsythe, Nils Christe och Krzysztof Pastor på repertoaren och förhoppningsvis inom några år baletter av de unga koreograferna på frammarsch i världen.

Den största skillnaden mot vad jag är van vid i Stockholm är att vi inte har ett “hem”. Vi hyr lokaler per timma i Hong Kong Cultural Center Länk till annan webbplats. som ligger mitt i turiststråket alldeles vid vattnet med en fantastisk vy. MEN – teatern har inte ett enda fönster, så man får gå ut for att njuta av både sol och vackra vyer.

I och med att salarna hyrs så finns det inget utrymme för spontanitet eller för dansarna att experimentera med egen koreografi efter arbetets slut. Vi slutar kl 18 och 30 min senare kan salen vara fylld av steppande ungdomar, en orkester eller filippinska s.k. helpers (hembiträden) som har gudstjänst med sång och musik.

För att göra det hela ännu mera besvärligt sitter jag, min sekreterare och en ljudtekniker på teatern medan hela administrativa personalen, kostymateljé och marknadsföring sitter i lokaler på Hongkongsidan d.v.s. i tid ca 40 minuter bort. Så man skriver en vansinnigt massa mail vilket inte är särskilt praktiskt.

Det finns ca 7 miljoner invånare i Hongkong och den kinesiska kulturen har ca 5000 år på nacken. Men balett är en relativt ny företeelse. Central Ballet i Kina firade 50-årsjubileum i december och HKB är inne på sitt 30:e spelår.  Balett är således ett nöje för den gamla kolonialmakten  d.v.s. engelsmännen och alla s.k. "expats" dvs. vi utlänningar som för tillfället befinner oss och arbetar i Hongkong. Så jämfört med Stockholmsoperan som har ett upptagningsområde på ca 900 000 personer så borde vi ju kunna sälja en massa biljetter…

Så är nu inte fallet utan vi ger endast 4-8 föreställningar per produktion.  Liksom Stockholmsoperan har vi ca 8 produktioner per år men i Sverige gav vi mellan 65-80  föreställningar/år och i Hongkong ca 45/år. Trots detta har vi alltid 2-3 lag och dansarna gör ett strålande jobb trots att det oftast inte blir ett enda scenrep för dem som dansar i sista laget.

Min målsättning är naturligtvis att utöka antalet föreställningar och det genom att främst turnera i södra Kina dit vi lätt kan ta oss med buss över dagen. Sedan Hongkong införlivades med Kina är det ju onekligen lite lättare än förut när det gäller alla papper, visum etc. som behövs.

Liksom i Stockholm har jag tre balettmästare men den stora skillnaden är att vi inte har några koreologer så förhoppningsvis kan jag införliva någon med dessa kunskaper till kompaniet i framtiden.

Vi jobbar långa dagar i en studio som således inte har några fönster, svarta väggar och svart golv . Det finns inget uppehållsrum för dansarna utan de sitter längst bak i salen där de äter, stretchar, vilar eller umgås ...

Loger får vi bara tillgång till under den vecka som vi har föreställning så dansarna har sina saker i ett litet skåp i ett omklädningsrum modell mindre.  Fysio och läkare får dom gå till efter arbetstid och arbetsgivaren bidrar endast med 25 procent av kostnaderna.

Föreställningsveckorna är maratonlånga... Det innebär oftast en arbetsvecka på ca 57 timmar!!!  Den lediga måndagen efter detta ligger nog de flesta och sover för att hämta nya krafter.

Dansarna kommer från elva olika nationer men merparten är från Kina. När jag kliver in på teatern skulle det trots allt kunna vara i vilket land som helst. Balett idag är så internationellt och dansarna kommer från hela världen var man än befinner sig på jordklotet.  Vi kommunicerar på engelska men är det något viktigt ser jag till att ha någon av balettmästarna som tolk. Man säger inte gärna nej i Kina och att säga att man inte förstår det kommer inte på fråga. Jag har gjort en del tabbar i början när jag sa något viktigt till en dansare och därefter frågade om de förstått. Jag fick ett stort leende och ett ivrigt nickande till svar. Dansaren i fråga gick därefter raka vägen till balettmästaren och sa att de inte förstått ett ord...

Jag pluggar Mandarin (även fast man i Hongkong talar Kantonesiska) för att kunna säga enstaka ord till dansarna men det är vansinnigt svårt och jag är ju inte 25 år och lättlärd längre… inte hinner jag göra mina läxor heller så det är bara att inse att detta språk kommer jag ALDRIG att komma i närheten av att behärska. Min yngste son Alexander, 5 år, däremot går redan i skolan och där står Mandarin på schemat varje dag så han har kanske en chans.