Jag gillar inte årskrönikor men när jag betraktade 2009 års avslutande föreställningar tänkte jag att de på ett intressant sätt sammanfattade det gångna dansåret samtidigt som de sätter ribban stimulerande högt för 2010 års föreställningar.

Anna Vnuk - Hårdare Snabbare
Anna Vnuks Hårdare Snabbare representerar en form av personliga – direkt till publiken riktade –  reflektioner över vardagen som verkar utöva en nästan magisk attraktion på publiken. Och Vnuk visar med sin nya föreställning att hon är på väg att utvecklas till en av dem mest intressanta utövarna i denna genre.

Hårdare Snabbare (4/12, Dansens Hus) är, trots det mycket personliga innehållet, mer allmängiltig än någon föreställning jag tidigare sett av henne. Verket, som beskrivs som en krogshow om att föda barn, är en närgången reflektion över Vnuks ’mammablivande’ formulerad i några få laddade scener med hjälp av dansarna Andrea Svensson och Jennie Lindström. Den komprimerade formen ger föreställningen en laddning som gör att innehållet fortsätter att gräva sig in i mig även sedan jag lämnat teatern. Att Vnuk förmår säga så mycket på så kort tid och på ett sätt som tilltalar även den som likt mig varken har egna erfarenheter eller något större intresse ser jag som ett uttryck för mognad. Det visar också att hon förmått abstrahera ut det väsentliga ur det som måste ha varit en överväldigande upplevelse.

Motiv: Pressbild "Hårdare Snabbare Anna Vnuk"
Verkets starkaste avsnitt är utdrivningsprocessen där Vnuk genom upprepning och en dynamisk koreografi förmedlar upplevelsen av att vara fångad i ett lika våldsamt som utdraget skeende. I de upprepade – rätt brutala – koreografiska elementen bollas Vnuk runt av Svensson och Lindström. När barnet slutligen är framfött inträder en närmast sakral fas där det lilla barnet placeras på en hög piedestal. Den lika ironiska som kärleksfulla kommentaren till spädbarnets allt överskuggande närvaro i moderns liv fungerar utmärkt som avslut på denna korta och koncisa betraktelse över en av livets centrala händelser.

WELD - Koch + Fahlin
Under 2009 har WELD etablerat sig som den mest intressanta svenska scenen för nyskapande scenkonst. Medan övriga dansscener mest verkar försöka bli så mainstream som möjligt fortsätter WELD oförtrutet att utforska nya områden och fortsätter att utmana sin publik.  

Anna Koch och Gunilla Hammar möts i den lekfulla duetten 8.66 (11/12, WELD). Dansarna ger varandra impulser och utmanar varandra i en koreografi som i sin sparsmakade utformning lyfter fram varje rörelse, oavsett hur vardagligt banal den skulle te sig lösryckt ur sammanhanget. Det är fascinerande att se dessa danskonstnärer bjuda på sig själv i detta intima verk som inte saknar utrymme för humor, som i några citat från känd Cullbergrepertoar.
Foto: Marie Trädgård  Högupplöst (214x319px)
Inte fullt lika entusiasmerande är Satin Stich (11/12, WELD) av Marie Fahlin för fem dansare. Koreografin känns utspädd som allt för tunt bryggt te vilket förmodligen beror på att dansarna – utom vid några få tillfällen – inte förmår uppnå den totala koncentration som Fahlins koreografi kräver av sin uttolkare och som präglar Fahlins egen dans

GöteborgsOperan - Szyber & Reich & Elo
Dagens svenska performance har en bred publik och mästare i att tilltala denna publik är duon Szyber & Reich. Under 2009 hade deras Mozarts Requiem nypremiär. Verket är symptomatiskt nog skapat för GöteborgsOperan, en scen som är skicklig på att ge sin publik vad den vill ha utan att sänka kvalitetskraven.

Det mest framträdande elementet i Mozarts Requiem (13/12, GöteborgsOperan) är scenografin (av Szyber & Reich) läckert ljussatt av Linus Fellbom. Koreografin skapad av Jorma Elo har däremot en underordnad, närmast illustrerande, roll vilket gör att föreställningen mer kan beskrivas som en koreograferad konsert än ett koreografiskt verk. Huvudaktören tillsammans med scenografin är Mozarts Requiem som tolkas utomordentligt av dirigenten B Tommy Andersson och GöteborgsOperans kör och orkester.

Trots att man kan tycka att det är synd att Elo inte förmått skapa något mer självständigt utifrån Mozart inspirerande verk är det en mycket vackert och njutbar skapelse, som inte saknar poänger. Till exempel blir den dockteater som barnet Mozart (Kristian Chojecki) leker med i inledningen av verket den döende Mozarts dödsrum. En Mozart som Patrick Migas - trots det papperstunna material Elo ger honom – formar till en tydlig karaktär. Mozart blir i Migas tolkning ett slags Peter Pan varelse, som möter döden med samma naiva förundran som ett barn. Och även om rollerna ”döden” (Micol Mantini) och ”utbölingen” (Angelina Allen) är något krystade gör Mantinis samspel med Migas slutscenen till en mycket suggestiv upplevelse. Mozarts dödsscen är också den enda i verket där koreografin känns självständig och inte bara som en förstärkning av det musikaliska.

Malin Elgan - Storyboard
Malin Elgan är en av mycket få utövare av den riktigt smala – närmast exklusiva – avantgardistiska danskonsten i Sverige idag. Med stor integritet skapar hon verk som inte ber om att bli omtyckta, men som ändå blir det av en publik som vill bli utmanad.

2007 skapade Malin Elgan Formen sa: gör och två år senare presenterar hon en film som är baserad på det tudelade verket som uppfördes på Moderna Museet och Moderna Dansteatern, filmen bär det passande namnet Storyboard (10/12, Moderna Museet). En storyboard är ett bildmanus och i enlighet med detta visas på skärmar samtidigt den färdiga koreografin och de filmsekvenser som inspirerat Elgan. Det är både en upplevelse i sig och en fördjupning av upplevelsen av det färdiga verket att se hur Tove Salmgren och Henrik Wikman och omformulerar materialet från filmsekvenserna till att passa in i sin Elgans koreografiska vokabulär.    

Ek & Ek & Laguna & Baryshnikov
Man skulle kunna beskriva dem som en hard core version av Cullbergbaletten eftersom de fyra symboliserar det finaste som Cullbergbaletten stått och står för. Men man kan också se dem som förelöpare i ett paradigmskifte i dansen som orienterar sig bort från den åldersfascism som (allt för länge) präglat denna konstform mot en mer mogen syn på dans som en konstform där alla kroppar tillerkänns möjligheten att kommunicera och uttrycka något väsentligt.

Helt överraskande annonserade Dansens Hus att Mats Ek, Ana Laguna och Michail Baryshnikov återigen skulle ge en föreställning, (18/12, Dansens Hus) den tredje i ordningen, denna gång förstärkta med Niklas Ek. Föreställningen innehåll tre verk, ICKEA en underbart galen parfantasi baserad på en utsnitt ur Fluke och framförd av Mats Ek och Ana Laguna med instick av Niklas Ek. Att se ett moget par göra denna passage ger den helt nya, spännande dimensioner, som fördjupar synen på såväl dansen som det mänskliga samlivet, som på en och samma gång är sig likt och väsensfrämmande beroende på vilken av livets åldrar man befinner sig i. Men det som slår mig mest är hur fri Mats Ek känns i sin dans, det är som om han slutligen ’hittat hem’ som dansare. Kanske inte så konstigt när man har en så enastående storebror som Niklas Ek som trots att han uppnått folkpensionsåldern ännu är en extremt vig och stark dansare och som ögonblickligt tar fokus till och med vid de korta instick som han gör i detta verk.

Huvudverket Den Andre med Niklas Ek och Mikhail Baryshnikov är kvällens höjdpunkt. Det är ett verk med många bottnar belyst av ett poetiskt ljus som försänkt i brutalt mörker. Inledningsvis är det ett lekfullt drama mellan två män där Baryshnikov gör sig skirt vek i kontrast till Eks massiva styrka. Men tack vare dansarnas skicklighet får det också en abstrakt kvalité och förhöjs till en skildring av mänskliga relationer oberoende av kön eller ålder.

Men när jag slappnar av och räknar med att verket är på väg att avslutas byter det plötsligt karaktär, lika brutalt som när ett åskväder bryter loss en sommardag. Det tar ny energi och dundrar in i en understundom ångestfylld fas där båda dansarna paradoxalt nog, trots intensiteten, utvecklar sina mest subtila kvalitéer. Den avslutande fasen ger verket en gåtfull kvalité vilket gör det till ett av Mats Eks intressantaste verk på mycket länge.

Kvällen avslutas med Ställe som nu uppförs för tredje gången i Stockholm. För varje gång tränger Laguna och Baryshnikov allt djupare in i verket och lockar fram än fler aspekter ur det. Denna gång upplevde jag en ny lekfullhet utan att det underliggande allvaret på något sätt försvagades.