Finlands Nationalbalett har dansat Kenneth Greves nya Svansjön under hösten – premiären var den 23 oktober. Föreställningarna har varit slutsålda, och publikens reaktioner har varierat mycket; de som känner till de tidigare versionerna har saknat en del bekanta inslag –  t.ex. vissa utelämnade delar av den kända musiken av Pjotr Tjajkovskij – medan andra däremot har välkomnat denna nyhet bland alla omstrukturerade äldre balettverk.

Svansjön – främst bland alla fina helaftonsbaletter – skapades i St. Petersburg för drygt 100 år sedan av koreograferna Marius Petipa och Lev Ivanov.  Den är också den mest kända baletten bland publiken världen runt.

Numera är det vanligt att gamla klassiker struktureras om – läs: moderniseras – och vanligt är också att balettcheferna – förutom sin egentliga ledaruppgift för kompanier även verkar som koreografer. Det är fallet även i Helsingfors – såsom i Stockholm. Orsakerna är flera. Det är inte alltid endast viljan att skapa ny koreografi, det ekonomiska samt tanken på utvecklingen av den egna karriären kan förutspås ligga bakom – och inget fel med det. Så går ju konsten framåt – också. Cheferna känner sina dansare och deras förmåga och kan bidra till ett lyft för deras karriärer, inte bara genom att ge dem roller utan också i bästa fall genom att entusiasmera artister för att jobba vidare och se framåt.

Och framåt går det också i Helsingfors med undervisningen av blivande konstnärer inom baletten – får vi hoppas: Kenneth Greve har även här blåst nytt liv i de gamla strukturerna vid Operans balettläroanstalt. Förutom införandet av balettens nya dansarkategorier har han fokuserat på utbildningen av operans framtida dansare. De ska ha en bättre och mer omfattande utbildning inom det väsentligaste, själva den klassiska baletten. Finlands Nationalbalett är sedan länge inte en nationell balett i den meningen som man tidigare förstått, en stor del av dansarna är skolade utomlands. Detta är ju fallet på många håll – och teatrarna vill ju erbjuda det bästa till sin publik. Men nu vill Greve alltså ta vara på landets egna förmågor – det finns stor potential i Finland.

Ett nytt koncept
Kenneth Greve har skrivit om balettens libretto; nu ser vi den elaka manliga häxan och härskaren i sitt dunkla rike någonstans inne i skogen, von Rothbart, som en accepterad gäst vid hovet, som drottningens sällskap och förtrogne – och kanske en tilltänkt gemål. Han tycks också ha inflytande över prinsen, han tillrättavisar honom och ger råd till honom; om hur man spänner bågen i skogen med vilt – dvs. svanar - i sikte. Prinsens bästa vän Benno är möjligen förälskad i honom – och blir i sin tur besviken över svanprinsessans inträde i hans liv. Greve har valt att visa hur Benno, som en motpart och fiende till Rothbart, förtrollas av honom: han får skepnaden av den svarta svanen – vilken i sin tur ska bli en bedragare som vid hovbalen ska föra prinsen vilse; få honom att avlägga en ed om äktenskap. Traditionellt har den svarta svanen fått gestalta von Rothbarts dotter i en ny skepnad.

En del av publiken saknade en del av de karaktärsdanser som traditionellt setts i tredje akten av den älskade baletten. Den är nu kortare än de tidigare versionerna och Kenneth Greve förklarar att han velat göra helheten mera publikvänlig. Skulle detta förstås som att han inte idag tror på publikens förmåga att smälta en längre helhet? – Något att fundera över. Traditionella Svansjöföreställningar brukar dock dra till sig publik oavsett längden av denna fina saga.

Vid denna nya iscensättning har karaktärsdansernas antal minskats till tre, och med ny koreografi. Vi ser en spansk dans, en rysk dans och en ungersk dans. Dansarna gör bra ifrån sig och några passar bättre till sina nya rolluppgifter än vad man på förhand skulle ha tänkt. Intressant är att se att Anna Sariola, traditionellt en till karaktären mjukare dansare, är bättre som solist i den spanska dansen än i den ryska. För Linda Haakanas del upplevde jag motsatsen; hon är dock vanligtvis en dansare som är skarp i vändningarna och med en gedigen teknik. Här kan man konstatera att det är riktigt bra att en dansare inte alltid används för att tolka och dansa roller av samma typ. Det är på det personliga planet bra med nya utmaningar också karaktärsmässigt.

Den sak som de flesta nämner först, när de tillfrågas hur förändringarna påverkat upplevelsen av baletten jämfört med tidigare, är musiken; upplevelsen av hela verket påverkas av att musiken inte hörs i sin helhet. Detta gör att den här Svansjön är något annat än ett storverk även om något av det ursprungliga och viktigaste behållits på sin plats. Andra aktens stora vita pas de deux är traditionellt, så också det grand pas de deux som vi känner från tredje akten. Och publiken skulle inte gilla alls att inte få se småsvanarnas dans, som stora delen känner igen och tycker om.  

Scenografin och kostymerna är av Karin Betz – såväl i Prag som i Helsingfors, och ljussättningen av Mikki Kunttu. Fungerande – traditionellt med moderna inslag. Och på svanarnas tutuer finns det också äkta fjädrar!

Goda dansprestationer
Nåväl, när man då på sina ställen får se de vita svanarna blir man lycklig; de är utomordentligt väldansande, vackra och sofistikerade. Raderna är raka och fina. Svanarna i corps de ballet, balettkåren, ska enligt Kenneth Greve verkligen kunna sitt, och koreografin kräver också mer av varje svan än tidigare. De har fått lära sig en ny typ av handrörelser; Greve hade också i sin tur länge studerat riktiga svanar och berättade att dansarna ibland fått verkligen ont av att försöka vända armarna till vissa nya positioner.

I spetsen sågs de små svanarna – fyra åt gången ur gänget Aino Ettala, Linda Haakana, Tiia Huuskonen, Elena Ilyina, Mira Ollila och Annika Nieminen – samt de fyra ledande svanarna – Mai Komori, Ira Lindahl, Claire Lonchampt, Johanna Nuutinen, Terhi Räsänen och Sari Stenholm, vissa av dessa alternerande i uppgiften.

Denna Svansjön har också många nya fina lösningar; inte minst tänker man på von Rothbarts roll och dess möjligheter för dansaren – och därigenom görs hans gestalt trovärdigare; han är en annan sorts makthavare än i den traditionella versionen. Eller en jämlik – här har vi ju två olika stories för Svansjön, såsom konstaterats. Så – vi befinner oss närmare det nutida – kanske, vem vet – och en fågelliknande gestalt har här funktionen som en hovmedlem, nästan, i alla fall. Rollen gjordes alldeles ypperligt av Wilfried Jacobs som i och med detta framträdande fick benämningen premiärdansare. Jacobs var ytterst trovärdig – man kunde nästan tro att rollen gjorts för honom. Hans dans var precis, snabb, effektiv – den virtuositet som han visade fick en att tänka att bättre kunde man inte göra ifrån sig.

Om vi fortsätter med männens prestationer måste medges att Nationalbalettens dansare denna höst visat en effektivare och bättre bild av sig själva än tidigare. I Svansjön såg vi många fina rollprestationer. Pas de trois i första akten dansades av nykomlingen i vår balett Toru Okada – Benno – med damerna Aino Ettala och Ophélie Rodighiero. Ophélie utnämnd i höst till solist, unga ballerinan Aino med sin fina dans snart medlem av ABT i New York för ett halvår framåt. Åtminstone. Aino är aktuell även som debutant i rollen som Klara (eller Maria) i Nötknäpparen och Råttkungen vid Nationaloperan från den 7 december.  

Det måste framhållas att drottningens – jag såg Anastasia Dunets i denna roll – dramatiska insats gjorde intryck på mig. Samma sak har sagts om Nina Hyvärinens tolkning med vissa jämförelser. Anastasia har dock fått mera utbildning för drama än de flesta, och det syns, hon gör sin roll verkligen med finess – hon är aristokratisk och allt är på sin plats. Den här dansaren har också annars mognat under sin tid i Finland (2000-), och hinner – får man hoppas – ännu göra en del såväl på scenen som beträffande de utmaningar som hon väljer åt sig i framtiden. Anastasia är utbildad på Vaganova-institutet i St. Petersburg och har inlett sin dansarkarriär på Mariinskij-teatern.

En vacker och övertygande svanprinsessa . . .
Som Odette-Odile sågs bland andra en gäst från operan i Prag. Nikola Márová hade dansat huvudrollen redan på våren när denna version hade sin världspremiär i hennes hemstad. Hon var en säker dansare som intog scenen och övertygade publiken. Hennes svan gled vackert fram som Odette – den första kvällen först lite försiktigare – och när man sedan såg henne som Odile kom man på att, jaha, hon är mera en svart svan än en vit – tills hon mot slutet gav också Odettes roll med mera kraft. Dock inte överdramatiserat utan med en attityd som segrade i rollbilden. – Nikola Márová har tre gånger valts till Tjeckiens populäraste ballerina.

. . . och den stilige prinsen
Andrew Bowman var hennes partner, liksom åt Salla Eerola då det var hennes tur att göra rollen.  Sallas dans har under hösten – jag har skrivit om detta redan i samband med tankar om Bajadärens gestaltning – blivit något helt annorlunda än tidigare; hon vågar, hon är eterisk på ett sätt som vi inte kunde ana att hon skulle bli, hon har mognat till de stora rollerna. Dansat dessa har hon ju länge, men nu kan vi njuta av en annan sorts tolkning också. Skönt – man upplever dansens magi som bäst – det är så det skall vara, denna stämning som skall strömma över orkesterdiket.

Andrew Bowman var en stilig dansare och bra partner. Till Helsingfors kom han från Köpenhamn och Det Kongelige Ballet där han dansat som solodansare (premiärdansare) sedan 2001. Andrew har gjort alla de stora prinsrollerna i balettens kanon – dvs. ledande roller i de viktigaste stora verken i balettlitteraturen. Såsom just Svansjöns prins. Det är trevligt med gästande dansare som har något att ge ifrån sig, sin konst och kultur, såväl åt publiken som åt dansarna i gruppen.

Några sista reflektioner
Det finns en (så kallad) naken svan i rollistan; det är denna figur som prinsen allra först möter i skogen. Kenneth förklarar att han inte förstår varför prinsen skulle bli kär i en svan, så denna nakna svan är flickan som han möter vid sjön. Rollen görs – i hudfärgad trikå – av någon annan än dansaren som gör Odette-Odile. Jag ställer mig lite tveksamt till den här rollgestalten på grund av att detta tillägg till storyn är mindre lyckat, och inte minst därför att dansens karaktär är annorlunda. Och – det kan ju vara svårt att förstå också detta att det finns några trollkarlar som i verkligheten kan göra under av den typ som är presenterade i berättelsen.

Balettelever har tagits med för att dansa vid hovet i första akten och kommer på att det här kunde kanske ha utelämnats, speciellt efter att barnen vinkande lämnat scenen. Kanske var det tänkt att de yngre i publiken skulle få se barn på scenen vinka åt dem själva, Operans rekommendation är ju också "en Svansjön för alla från 6 år och uppåt".

Anita Jokela
16 dec 2009