Varje år anordnas Friends Meet Friends – en träff med representanter för vänföreningar till opera och balett i Norden. I år hade turen kommit till Malmö och OVIS – Operakonstens Vänner i Skåne – att hålla i arrangemangen.

Förutom att diskutera varandras verksamhet och utbyta tips och erfarenheter ges tillfälle att möta ansvariga inom respektive områden vid värdortens teatrar. I Malmö finns förutom Malmö Opera danskompaniet Skånes Dansteater som leds av Åsa Söderberg. Dansen är numera helt fristående från Operan liksom talteatern som åter heter Malmö Stadsteater och huserar i klassiska Hippodromen.

Vi fick en inblick i Malmö Operas Länk till annan webbplats. chefsproblem – både den konstnärlige ledaren Lars Tibell och VD hade just avgått med olika uppfattningar om repertoarpolitik och ekonomi som huvudsaklig orsak.

Skånes Dansteater Länk till annan webbplats. däremot arbetar i medvind, nu finns de i nya lokaler i Västra Hamnen. Chef sedan ett par år är Åsa Söderberg, som berättade om verksamheten och ledde oss runt på en rundvandring genom de smakfullt ombyggda och rymliga lokalerna i "Båghallarna", tidigare lager för material till Kockums ubåtsproduktion.

De föreställningar vi fick se gavs båda på Malmö Opera. Operasidan bjöd på Rossinis Askungen i en fartfylld och annorlunda tolkning, där handlingen förlagts till en filmstudio. Är det en tillfällighet att Kungliga Balettens nya Coppelia har fåt en liknande tolkning? Skånes Dansteater visade däremot nyskapade verk av Pontus Lidberg och Jorma Uotinen under samlingstiteln Black Silk. Föreställningen gavs på Malmö Operas stora scen där SDT enligt avtal ger en produktion per år.

Kulturutbyte med Vietnam
Pontus Lidbergs Heart of Silk skapades i ett lyckosamt SIDA-projekt för kultursamarbete mellan Sverige och Vietnam. Åsa Söderberg var tidigare dansansvarig vid Norrlandsoperan i Umeå och blev ledare för projektet. Vid besök i Vietnam bekantade hon sig med situationen där och ett samarbete etablerades mellan Norrlandsoperan och Nationaloperan i Hanoi rörande både opera och dans.

De två svenska koreograferna Pontus Lidberg och Åsa Unander Scharin arbetade fram var sin koreografi för baletten vid Hanoioperan, som i huvudsak är ett klassiskt danskompani med verk som Giselle och Don Quijote på repertoaren. Heart of Silk hade premiär i Hanoi 2007 och Åsas Desire, Chaos and Geometry 2008.

Mötet blev något av en kulturkrock som utvecklades till ett givande utbyte för både koreografer och dansare. Ett av önskemålen från Hanoi var att några dansare därifrån skulle få möjlighet att gästa Sverige och arbeta här under en tid. Det var svårt att arrangera vid Norrlandsoperan som inte har en egen dansensemble, men då Åsa Söderberg för två år sedan blev konstnärlig chef vid SDT blev det möjligt.

Under tre månader har fyra vietnamesiska dansare arbetat i Malmö tillsammans med dansarna. Pontus Lidberg har studerat in Heart of Silk med dem och SDTs egna dansare. Det blev en hel del anpassning, många dansare i Vietnam är inte lika långa som här och i regel slutar de sin danskarriär runt 30-årsåldern som gör att kompaniet har en betydligt lägre medelålder. Resultatet som nu visades i Malmö var emellertid storartat. Till tonerna av Bachs Brandenburgkonsert nr 4 och under ett tak av skimrande vietnamesiska papperslyktor dansade alla som en sammansvetsad grupp med stor musikalitet och flytande mjuka rörelser – mycket vackert!

Black Water
Jorma Uotinen gör ju inte alltid det man väntar sig snarare tvärtom. För sin balett Black Water hade han bestämt sig för att använda musik av det finländska hårdrocksbandet Nightwish – trots att förutsättningen var att använda Malmöoperans stora orkester. Med hjälp av ett lysande arrangemang av Jonas Nydesjö blev resultatet lysande. Till detta bidrog också Mikki Kunttus ljussättning och scenografin i form av ett svävande mörkt moln av Kimmo Schroderus.

För att ge vietnameserna tillfälle att visa prov på sin egen danstradition inleddes kvällen med Hai mát av dansaren Toan Cao Duc, koreograferat till traditionell vietnamesisk musik. Han själv och de tre andra dansarna från Vietnam framförde stycket, som kännetecknas av klassiskt vietnamesiska danselement i modern tappning. Det är inspirerat av det mänskliga ansiktet och motsättningarna mellan ondska och godhet.

Sin vistelse i Sverige avslutade gästerna hos Moderna Dansteatern c/o i Stockholm, där de presenterade Hai Mát och utdrag ur Heart of Silk och Åsa Unander Scharins Desire, Chaos and Geometry. Dansarna fick även tillfälle att svara på frågor om sina erfarenheter av Sverige. De berättade att besöket gett mycket och att skillnaderna mellan Vietnam och Sverige var stora. Naturligtvis klimatet och att ankomsten till Malmö kl 10 en folktom söndagsförmiddag kändes som att komma till en annan värld.

I Malmö gavs tolv föreställningar av Black Silk för utsålda hus. ca 10 000 jublande människor, vilket var överväldigande för de vietnamesiska gästerna. Heart of Silk gavs också på Norrlandsopran i Umeå. I Hanoi ges varje produktion två till tre gånger med möjligtvis en repris något år senare. Arbetsmiljön i Malmö och samvaron med dansarna var mycket positiva upplevelser och tillgången till egen massör en stor bonus. Förhoppningsvis ger dessa erfarenheter möjlighet till ytterligare utbyte länderna emellan.

Så tar man bron...

Är man i Malmö är ju numera steget över till Köpenhamn inte långt. Staden har ju fått en rad storartade tillskott i form av kulturbyggnader som Operaen, Skuespillshuset och Danmarks Radios nya koncertsal. Till detta kommer nu Dansehallerne – ett centrum för modern dans inom  bryggerikoncernen Carlsbergs stora område i södra Köpenhamn.

Det mesta av bryggeriets tillverkning är nu flyttad till moderna lokaler utanför staden och en omfattande omskapelseprocess har inletts. Området skall visserligen fortsatt hysa bryggeriets administration men kommer också att omfatta både arbetsplatser, bostäder och kultur. När man idag träder in genom den välkända elefantporten möts man av ett område med varierad arkitektur från högklassig tegelarkitektur från olika tidsskeden till tekniska "husmaskiner" av ren industrikataktär. Där finns även Carlsberg Museum som inrymmer historien om familjen Jacobsen och Carlsbergfonden men även en hel del konst.

Dansehallerne inryms i den tidigare läsktappningsbyggnaden där de klirrande flaskorna har ersatts av pustande dansare och sorlande publik. Tre institutioner ryms inom anläggningen. Teatern Dansescenen Länk till annan webbplats. har flyttat från sin tidigare adress på Østerbro och här fått två salonger: Store Carl och Lille Carl – uppkallade efter Carl Jacobsen, son till J C Jacobsen, Carlsbergs grundare.

Vidare har organisationen Dansens Hus Länk till annan webbplats. flyttat in. Det är till skillnad från namnen i Stockholm inte en scen utan en stödorganisation för den fria dansen i Danmark som tillhandahåller service och träningsstudios och laboratoriescen för frilansare, dansgrupper och i mån av tillgång olika dansskolor. Vidare sysslar man med dansinformation, dokumentation och "dansens dagar", d.v.s. en utökad verksamhet kring Världens dansdag den 28 april. Dansens hus chef är Benedikte Paaske med ett förflutet i Den Kongelige Ballet som framgångsrik dansare och vice balettchef.

I november flyttar så Dansk Danseteater Länk till annan webbplats. – Danmarks största moderna danskompani – in i egna lokaler. De kommer att ha prioritet till Dansens Hus största studio och hemmascen på Dansescenen. Dansk Danseteaters konstnärlige ledare är den välkände koreografen Tim Rushton.

En rundvandring i huset ger atmosfären av ett informellt men rymligt arbetshus med stora möjligheter. Det är ljusa lokaler med en lätt råbetonad finish som minner om husets tidigare användning. Tillgängligheten med kommunala transportmedel är god om man tar med i beräkningen att gångavståndet inom området är ganska stort. Enklast är att åka till S-togstationen Engehave station. Närmaste granne är Carlsbergakademin, en gång J C Jacobsens bostad, med en underbar liten engelsk trädgård med många sällsynta träd och växter där man kan vandra runt vid lämplig väderlek. Man hoppas också på en permanent kaféverksamhet i anslutning till trädgården.

Den Kongelige Ballet
Är man i Köpenhamn som dansvän, kan man ju inte undgå att besöka Den Kongelige Ballet Länk till annan webbplats.. Jag såg två föreställningar denna gång. West Side Story Suite på Operaen och Giselle på den Gamle Scene, Den första föreställningen är nye balettchefen Nikolaj Hübbes hyllning till Jerome Robbins Länk till annan webbplats. (1918-98), amerikansk koreograf och mångårig medarbetare till George Balanchine i New York City Ballets ledning, Mest känd är han väl som koreograf till Leonard Bernsteins succémusikal West Side Story från 1957.

Han har emellertid en mycket lång verkförteckning och till hans absoluta mästerverk hör Dances at a Gathering från 1969. Jag såg ett ungt lag dansare som med fin känsla i dans tolkade den serie av stämningsfulla Chopinstycken som Robbins koreograferat. Särskilt lade jag märke tiil  Alban Lendorf, Shelby Elsbree och Alexander Stæger tillsammans med de mer etablerade Amy Watson, Diana Cuni och Tina Højlund.

Robbins satte själv samman den svit av danser ur West Side Story, som nu Hübbe presenterar i Köpenhamn med en rad unga dansare. I den föreställning jag såg dansade Sebastian Kloborg, son till Frank Andersen och Eva Kloborg, huvudrollen som Tony för första gången och med mycket stor framgång. Sebastian Kloborg tillhör den unga generationen i Den Kgl Ballet och får som närmaste uppgift dansa Oberon i John Neumeiers En midsommarnattsdröm under våren 2010. Han har även gjort succé i Tblisi i Georgien, där Frank Andersen, Dinna Bjørn, Anne Marie Vessel-Schlüter och Eva Kloborg rekonstruerat Bournonvilles balett Från Sibirien till Moskva, som inte framförts i Danmark sedan 1904.

Giselle på Det Kongeliges Gamle Scene ges i Hübbes egen uppsättning från 2008. Den följer den gamla traditionen väl och huvudrollerna dansades nu av det unga paret Christina Michanek (gift med den svenske dansaren Sebastian Michanek, en av Dansportalens grundare) och Ulrik Birkjær. Christina är en spröd, skir Giselle med mycket vacker teknik – hennes karriär går raskt framåt – och Ulrik tillhör den nya generationen av framstående danska mansdansare – han utnämndes till premiärdansare efter premiären på Hübbes nya uppsättning av Napoli i oktober. Myrtha dansades av Kizzy Howard-Matiakis med mycken pondus trots den späda kroppen, och hennes svenske make Tim Matiakis – i toppform – framträdde i första aktens bonde pas de deux

Framtidens dansare finns även i Helsingborg
Där hör nämligen Unga Danskompaniet hemma, ett kompani för unga nyutbildade dansare med modern dans som inriktning. (Se tidigare artikel) Kompaniet, som består av fem kvinnliga och fem manliga dansare från Sverige och Danmark, leds av Marie Brolin-Tani, tidigare bland annat chef för Skånes Dansteater.

Jag såg nu inte deras senaste föreställning Esperanza! på plats i Helsingborg, utan på ett gästspel på Riddarfjärdsteatern i Stockholm. Ungdomarna hade arbetat in tre stycken av etablerade koreografer, Virpi Pahkinen, Tim Rushton och Marie Brolin-Tani själv. Det var glädjande att se hur arbetet med koreograferna hade medfört en utveckling hos dansarna, som med stor entusiasm och säkerhet tog sig an tre rätt olika verk.