Lena Andrén, danskrönika: De udda föreställningarnas höst

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Vindhäxors Länk till annan webbplats.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

Scentrifug Länk till annan webbplats.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.