Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: De udda föreställningarnas höst

Så här långt har höstsäsongen varit fullsmockad av dansföreställningar och det har varit en stor procent rätt udda föreställningar. De kanske inte alltid har varit helt lyckade, men man kan ju inte lyckas jämt – eller kan man det? Någon som inte verkar kunna misslyckas är Virpi Pahkinen.

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Mellan två höga pelare som får mig att tänka på de pyloner som man finner i antika egyptiska tempel utför Pahkinen en dans som är en åkallan. För mitt inre öga ser jag Pahkinen dansa djupt inne i ett av de enorma templen i Karnak, avskiljd från mänskliga blickar endast synlig för den osynligen närvarande gudomen. Pahkinens plisserade dräkt och rakade huvud passar väl in bland den tidens präster och prästinnor och jag tänker att jag verkligen skulle vilja se detta solo uppföras där mellan de massiva pylonerna i ett av Karnaks tempel.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast
i detta parti utan genom hela programmet.    

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

in pieces – Vackert och underhållande om minnet men …
Det är omöjligt att inte falla för Fumiyo Ikeda, mångårig medlem av Rosas och en av de sällsynta artister som förmodligen kan göra vad som helst på en scen och ändå behålla publikens intresse. Hon genomför en soloföreställning hon arbetat fram tillsammans med Tim Etchells. De vackraste och starkaste momenten i föreställningen är när hon dansar – då får föreställningen djup och blir mer än den charmerande bagatell den blir genom de slapstickstofferade uppräkningarna av korta minnesfragment. I dansen, till exempel i ett parti utfört till La Folia, skapas plötsligt en vemodig spänning som tar tag i mig och manar fram mina egna minnen.

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Aproximación a la idea de desconfianza – Många lånta fjädrar… och några egna
Huvudnumret i Perfect Performance invigningskväll var Sergio Garcias Aproximacion a la idea de desconfianza (30/10, Dansens Hus). Verket innehöll vissa starka bilder, en grupp personer som uppenbarligen skjutits till döds och som plundras av likplundrare. Hönor som ”dansar” pas de deux med aktörerna och därefter spankulerar lugnt och avspänt runt medan föreställningen pågår. Och avslutningen, verkets bästa del och den enda jag upplevde som ett uttryck för något eget, då tre nakna kroppar brottas helt insmetade i sirap i en ömsint sensuell scen som övergår i en monolog där en av de två manliga aktörerna på engelska reciterar en text, som i motsats till den text som rullat över väggen under hela föreställningen, känns originell och tankeväckande.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

La Bambola di Carne – När helheten är mindre än delarna
I verket La Bambola di Carne (Dockan av kött) (9/10, Lilla Scen, Dansens Hus) samarbetar DJ och videoartisten Letizia Renzini med koreografen/dansaren Marina Giovannini och elektromusikern/sångaren Sabina Meyer. Verket består av tre delar; stumfilmen Die Puppe (1919) av regissören Ernst Lubitsch med Marga Köhler och Victor Janson i huvudrollerna, ett danssolo och ett videoverk. De tre delarna är var för sig intressanta, även stumfilmen som har vissa intressanta aspekter vad gäller genus och hur ett från den heterosexuella normen avvikande beteende behandlades i film under denna tid. Videoverket är också tilltalande med sin understundom tunga dynamik. I synnerhet när den spiller ut över tre skärmar och verkar vilja omfamna publiken. Dansaren Marina Giovannini finner sig väl tillrätta i samspelet med videoverket som hon även genom skuggspel blir en del av.

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning: I det vibrerande tomrummet…
Vindhäxors Länk till annan webbplats. nya verk Om en viskning (14/10 Teater Replica) inleds i ett glödande rött dunkel där Stephan Mensa, Love Källman och Ingrid Lundmark presenterar sig, inte som människor utan mer likt väsen i vars värld vi råkat hamna. I vertikala våglika rörelsesekvenser som avslutas med ett ljudligt stampande tar de gradvis scenen i besittning. Med endast några få tillfällen av beröring men med en konstant kontakt genomför de därefter under nästan en timma en ritualliknande dans som virvlar genom rymden med samma lätthet som en viskning.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man
Duon Tom Caley och Petter Jacobsson i Scentrifug Länk till annan webbplats. förtsätter att fördjupa sin egenartade stil i verket No Mans Land – No Lands Man (15/10 Sergelgatan 3). Verket är speciellt utformat för Kulturhusets nya scen, Sergels torg 3 (fd Lava). Scenrummet har stora fönster ut mot Sergels torg. Scentrifug använder fönster dels genom att visa två stora videoprojektioner i vilka deras kroppar och ansikten projiceras i olika mer eller mindre förvanskade versioner. Men även dansen, scenen och publiken är fullt synliga utifrån så man kunde se föreställningen utan att betala. Andreas Söderberg, musik, och Björn Eriksson, ljusdesign, har skapat en effektfull audiovisuell inramning åt koreografi och videoverk.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

aRealidades:
Ett mycket tvivelaktigt koncept
Det här är nog en av de mest ojämna föreställningskvällar jag någonsin har varit med om! Det är inte ofta jag kastats mellan en stark önskan att lämna lokalen och en närmast sublim upplevelse. Men just så var det vid tangokompaniet DNI:s gästspel. Det argentinska kompaniet gästspelade med föreställningen aRealidades (19/10, Oscarsteatern). Det är de framstående tangodansarna Dana Frigoli & Pablo Villarraza som har skapat föreställningen. Frigoli och Villarraza dansade sina dramatiska danser med en superb teknisk skicklighet och dramatisk inlevelse. I den duett som var verkets klimax transformerade de sin dans till ett existentialistiskt drama, en tidlös betraktelse över relationen man – kvinna. Även det omedelbart efterföljande gruppstycket höjde sig över den för övrigt urusla koreografin som i inledningen fick mig att vilja lämna lokalen. Men tack vare de återkommande danserna av duon Frigoli & Villarraza räddades föreställningen från att bli ett totalt fiasko.

Men det hade varit ärligare mot publiken (och dem själva) om Frigoli & Villarraza tagit med sig en orkester som hade kunnat spela till och mellan deras danser istället för att omge sig med mediokra dansare, bitvis usel (inspelad) musik och patetisk koreografi.

Jo, det fanns en levande orkester, Quinteto Sonor, som var ”förband” till aRealidades. De unga musikerna är tekniskt drivna men deras akademiskt kyliga tolkning av Piazzolla känns inte övertygande – de måste våga lämna teknikfixeringen och släppa in känslorna i sina tolkningar.

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen: Ett koncept som passerat sitt bäst före datum
När jag ser Gunilla Heilborns Femårsplanen (20/10, c/o Stadsteatern, Lilla Scenen) får jag en deja vu upplevelse. Det här har jag set förut, inte en utan flera gånger. Konceptet med en grupp människor som av någon aldrig riktigt klarlagd orsak samlats på en plats och som befinner sig i ett slags surrealistisk verklighet har Heilborn använt många gånger förut. Skillnaden mellan Femårsplanen och de tidigare verken är att Femårsplanen känns som den där tepåsen man använt en gång för mycket och som därför inte har särskilt mycket smak kvar. Visst finns här fortfarande en doft av den Heilbornska charmen och klurigheten och visst kommer skratten men det är en urlakad, lite trött version av ett koncept som nog passerat sitt bäst före datum.

Det som ändå gör att Femårsplanen inte går samma öde till mötes som sina östliga förlagor är de fyra medverkande artisterna, Louise Peterhoff, Kim Hiorthøy, Lisa Östberg och den oefterlikneliga Kristiina Viiala. Deras generösa närvaro och lätt galna rolltolkningar gör att Femårsplanen trots det tunna manuset blir en trivsam upplevelse.

Lena Andrén
17 nov 2009


  • Daniel Koivunen, Ellen Lindblad och Sophie Augot i Jean & Julie. Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.
    Jean & Julie: Fredrik Benke Rydman goes Strindberg
    Birgit Cullbergs balett på Operan 1950, först ut Elsa-Marianne von Rosen och Julius Mengarelli. Alf Sjöbergs filmdrama år 1951 med Anita Björk, Ulf Palme och Max von Sydow i huvudrollerna. Dramatens u...

  • Frédérique Rodier och Marco Curci tar i REPLICA med publiken på en tidsresa i kroppsliga uttryck. Foto Elisabeth Toll 
    Andrea Peñas REPLICA: från antikens statyer till TikTok-filter
    Den 21 september hade REPLICA Sverigepremiär på Kungsbacka Teater, i koreografi av Andrea Peña.


  • Gustavia – om den okände svenske prinsen
    Koreografen Pär Isberg berättar om urpremiären på Operan.

  • Daphnis & Chloé av George Skibine, från Balettgalan. Erik Rudqvist och Sarah-Erin Keaveney. Foto Kungliga Operan/Markus Gårder
    Spot on Erik Rudqvist
    Erik började sin grundutbildning på Kungliga Svenska Balettskolan. Han åkte 2014 på en sommarkurs efter årskurs 1 till National Ballet School of Canada i Toronto. Där blev han kvar ett år.

  • Det japanska danskompaniet Sankai Juko framför Unestu på Göteborgs stadsteater. Foto Sankai Juko
    Göteborgs dans- och teaterfestival firar 30 år
    Det har gått 30 år sedan den första dans- och teaterfestivalen anordnades i Göteborg. Festivalen arrangerades med både stora och små scener inne i Göteborg, men även utanför själva stadskärnan. Publik...

  • Nathalie Nordquist och Jonathan Davidsson i Gösta Berlings Saga av Ulf Gadd. Foto Håkan Jelk
    Stockholm 59°North är efter några års uppehåll tillbaka på Confidencens scen
    Det är inte utan att det går att känna historiens vingslag när en befinner sig inne i Ulriksdals slottsteater Confidencen i Stockholm. Teatern från 1700-talet som låg bortglömd i mer än 100 år innan K...

  • Allegro Brillante NYBC
    New York City Ballet i Köpenhamn
    Balanchine, Robbins, Wheeldon. Repertoaren på ett av världens mest framstående balettkompanier består av tradition som blandas med förnyelse. Publiken verkar aldrig tröttna på de gamla klassikerna.

  • Kompani Käfig. Boxningsscen ur Boxe Boxe Brasil. Foto Michel Cavalca
    Boxe Boxe Brasil med Käfig avslutar 2024 års dansfestival i Vaison-la-Romaine
    Sommarens stora internationella dansfestival i Frankrike, Vaison Danses, har på den gamla amfiteatern som rymmer drygt 3000 åskådare bjudit på ett digert program. Varje föreställning är fullsatt såväl...

  • Natasha till höger tillsammans med sin fadder som kommer att guida henne rätt på Codarts.
    Natasha, avgångselev vid Svenska Balettskolan i Göteborg, antagen till Codarts Institute of Arts i Rotterdam
    Just nu pluggar Natasha Roos nederländska glosor för fullt. Till hösten bär det iväg till Nederländerna för fortsatt utbildning vid Codarts Institute of Arts. Men först hann hon medverka i Svenska Bal...

  • En slags av Mats Ek Oslo
    Mats Ek tillbaka på Oslo Operaen
    Det här är femte gången som Mats Ek är i Oslo och sätter upp sina verk. Ingrid Lorentzon balettchef för Den Norske Opera & Ballett har inbjudit Mats Ek att sätta upp två verk Hon var svart och En slag...

  • Utdrag ur "Mahlers 3e Symfoni"Alina Cojocaru (gäst) – Edvin RevazovCorps de Ballet
    “The World of Neumeier”
    – John Neumeier tackar för sig med en självbiografi i dans

    Dansportalen har sett “The World of Neumeier”. En galaföreställning om John Neumeiers 50 år som koreograf. Galan gästade Tivolis konsertsal i Köpenhamn den 16-18 maj. En tre timmar lång och välkompone...

  • Romeo & Julia Storan 2024
    Romeo och Julia dansar på Storan under Svenska Balettskolans 75-årsjubileum
    Tillsammans med dansare från Kungliga Baletten, musiker från University of Gothenburg Symphony Orchestra och Marianne Mörck i rollen som amman ser vi för första gången Svenska Unga Baletten gestalta S...

  • Midsommarnattsdröm Ekman Operan 
    Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm är som en hisnande resa där överraskningarna aldrig tar slut
    Alexander Ekman är tillbaka på Kungliga Operan i Stockholm för att sätta upp Midsommarnattsdröm . Nypremiären sker dagen innan Kristi Himmelsfärd och spelas endast under majmånad. Av Shakespeares tänkb...

  • Gustavia, pressbild 2. Foto: Kungliga Operan / Thomas Klementsson
    Gustavia – berättelsen om Sveriges okände prins
    Nyskriven balett om Gustav Badin och hans uppväxt vid hovet, i koreografi av Pär Isberg och regi av Amir Chamdin. Urpremiär på Kungliga Operan den 18 oktober. Biljetter släpptes 2 maj.

  • Scen ur We loved each other so much med Göteborgsoperans danskompani i koreografi  av Yoann Bourgeois. Medverkande Mikaela Kelly, Miguel Duarte och Victor Ketelslegers-Polster. Foto Tilo Stengel
    Yoann Bourgeois tillbaka till Göteborgsoperans Danskompani med ett sant styrkeprov
    Efter fyra år är det dags igen för den franske koreografen Yoann Bourgeois att återvända till Göteborgsoperans danskompani. Denna gång för verket We loved each other so much. Dansportalen träffade hon...

  • Darrion Sellman Photo Cristian Hillbom
    Spot on Darrion Sellman – dancing the leading role Siegfried in Swan Lake
    In August last year Darrion Sellman arrived to Stockholm and joined the company. Darrion says: “It has been a change to come to Stockholm. A vibrant city, small but calmer compared to Los Angeles wher...

  • Iana Salenko och Kalle Wigle i en pose i ett pas de deux i andra akten Giselle.Foto Admin Kuyler
    Kalle Wigle nyutnämnd solist vid Staatsballett i Berlin
    Dansportalen gratulerar svenske dansaren Kalle Wigle som nyligen utnämnts till solist vid Staatsballett i Berlin.

  • Avig.Från vänster: Tobias Ulfvebrand, Jeanette Wren,  Hugo Therkelson och Ninna Ohm Fotograf Leo Stenberg.
    Succéduo skapar nytt efter segertåg i Sverige och Europa
    Intervju Hugo Therkelson och Tobias Ulfvebrand

  • Mia Karlsson som Clarine omgiven av alla dansare. Foto: Lennart Sjöberg 
    40 år senare: En dansares triumf över tidens utmaningar
    Förra sommaren ringde telefonen hemma hos Heléne i Kungsbacka. I lördags den 16 mars gjorde hon comeback på scenen efter nära fyra decenniers frånvaro och dessutom debut på GöteborgsOperan – som dansa...

  • Clark Eselgroths och Seo Yeun Kims engagemang i uppförandet i Pas de Deux ur 2.akten i Svansjön var ett nöje att se. Foto Susanna Reitamo
    Fart och kunnande på Pro Dance Galan 2024
    Gamla operabyggnaden vid Bulevarden är ett Dansens Hus även om ett nyare Dansens Hus numera finns i Helsingfors, det också i centrum. Båda har sin publik, och båda behövs. Detta har intresset för dans...

  • Iana Salenko och Kalle Wigle i ett pas de deux i första akten Giselle på Staatsoper i Berlin. Foto Admill Kuyler
    Svenske dansaren Kalle Wigle har stora framgångar i Berlin
    Kalle Wigle är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och vid Royal Ballet School i London. Han fick anställning vid Operan i Stockholm 2016. Från hösten 2023 är han tjänstledig från Operan och an...

  • Totality in parts. Kungliga Baletten 2024. Koreografi Lukas Timulak. Foto: Kungliga Operan / Nils Emil Nylander
    Timulak/Portner två olika verk men med flera beröringspunkter
    Från och med 9 februari och nästan en månad framåt dansar Kungliga Operan i Stockholm Totality in parts av Lukás Timulak och Bathtub Ballet av Emma Portner . De båda koreograferna delar kväll och verke...

  • Inside Out Helsingfors Dansinstitut
    På jakt efter det fullkomliga: nationens skickligaste dansare och – smultron!
    Balettpedagogernas förbund ordnar vartannat år i Finland en nationell balettävling, i år 20-21 januari. Ett råd av balettkonstnärer med bakgrund som meriterade dansare hade valt ut 38 solister av 73 a...

  • Inspire me Foto Kentaro Mitsumori
    Young Choreographers en föreställning där dansare från Kungliga Operan koreograferar
    Tisdagskväll på Kungliga Operan i Stockholm och det är premiär för Young Choreographers. Dansare från ensemblen får chansen att pröva egna idéer och koreografera sina kollegor. Alla kompositioner visa...

  • Fredrik Lindgren Operan Markus Gårder
    Operans VD Fredrik Lindgren: På sikt vore det fantastiskt att få ett nytt Operahus i Stockholm
    Kungliga Operan är en 250-årig kulturinstitution i hjärtat av Stockholm. Över 500 anställda levererar hyllade föreställningar med utsålda hus. Dansportalen har samtalat med Operans VD Fredrik Lindgren ...

  • Auguste Marmus och Mattheus Bäckström
    Från Svenska balettskolan i Göteborg till ungerska Statsoperan i Budapest
    Det började med 6 år på Svenska balettskolan i Göteborg med start i årskurs fyra för Mattheus Bäckström och Auguste Marmus . Mattheus gick ut 2017 och hade då blivit antagen till den anrika, Royal Ball...

  • Lucid Episode 1
    Joseph Sturdys verk Lucid Episode inleder nyårsgalan på Kungliga Operan
    Vi befinner oss på Kungliga Operan. Det pågår repetition med två dansare som är med i Joseph Sturdy s verk Lucid Episode som inleder själva nyårsgalan den 31 december.

  • En julsaga GO 
    Göteborgsoperan sjunger in julen med En Julsaga
    Göteborgsoperan avslutar december månad med nypremiär på musikalversionen av Dickens En julsaga . Föreställningen är breddad med humor och medmänsklighet. Adams julsång blandas med Stevie Wonder och bl...

  • Nötknäpparen, Kungliga Baletten 2023. Foto Nils Emil Nylander 
    Nötknäpparen, nypremiär på Kungliga Operan i Stockholm efter fyra års uppehåll
    Det är nypremiär av Pär Isbergs Nötknäpparen Kungliga Operan i Stockholm. I salongen sprids julstämningen och publiken får vara med om en dansant och virvlande berättelse. Kanske är det extra vikti...

  • Ur 100 årstiderFoto: Axel Petterson
    Giovanni Bucchieri – en konstnärlig kameleont
    Det är premiär för filmen 100 ÅRSTIDER . Upphovsmannen har gått från dansare till multikonstnär. Möt regissören Giovanni Bucchieri i en personlig intervju med Dansportalen.

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil