Så här långt har höstsäsongen varit fullsmockad av dansföreställningar och det har varit en stor procent rätt udda föreställningar. De kanske inte alltid har varit helt lyckade, men man kan ju inte lyckas jämt – eller kan man det? Någon som inte verkar kunna misslyckas är Virpi Pahkinen.

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Mellan två höga pelare som får mig att tänka på de pyloner som man finner i antika egyptiska tempel utför Pahkinen en dans som är en åkallan. För mitt inre öga ser jag Pahkinen dansa djupt inne i ett av de enorma templen i Karnak, avskiljd från mänskliga blickar endast synlig för den osynligen närvarande gudomen. Pahkinens plisserade dräkt och rakade huvud passar väl in bland den tidens präster och prästinnor och jag tänker att jag verkligen skulle vilja se detta solo uppföras där mellan de massiva pylonerna i ett av Karnaks tempel.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast
i detta parti utan genom hela programmet.    

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

in pieces – Vackert och underhållande om minnet men …
Det är omöjligt att inte falla för Fumiyo Ikeda, mångårig medlem av Rosas och en av de sällsynta artister som förmodligen kan göra vad som helst på en scen och ändå behålla publikens intresse. Hon genomför en soloföreställning hon arbetat fram tillsammans med Tim Etchells. De vackraste och starkaste momenten i föreställningen är när hon dansar – då får föreställningen djup och blir mer än den charmerande bagatell den blir genom de slapstickstofferade uppräkningarna av korta minnesfragment. I dansen, till exempel i ett parti utfört till La Folia, skapas plötsligt en vemodig spänning som tar tag i mig och manar fram mina egna minnen.

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Aproximación a la idea de desconfianza – Många lånta fjädrar… och några egna
Huvudnumret i Perfect Performance invigningskväll var Sergio Garcias Aproximacion a la idea de desconfianza (30/10, Dansens Hus). Verket innehöll vissa starka bilder, en grupp personer som uppenbarligen skjutits till döds och som plundras av likplundrare. Hönor som ”dansar” pas de deux med aktörerna och därefter spankulerar lugnt och avspänt runt medan föreställningen pågår. Och avslutningen, verkets bästa del och den enda jag upplevde som ett uttryck för något eget, då tre nakna kroppar brottas helt insmetade i sirap i en ömsint sensuell scen som övergår i en monolog där en av de två manliga aktörerna på engelska reciterar en text, som i motsats till den text som rullat över väggen under hela föreställningen, känns originell och tankeväckande.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

La Bambola di Carne – När helheten är mindre än delarna
I verket La Bambola di Carne (Dockan av kött) (9/10, Lilla Scen, Dansens Hus) samarbetar DJ och videoartisten Letizia Renzini med koreografen/dansaren Marina Giovannini och elektromusikern/sångaren Sabina Meyer. Verket består av tre delar; stumfilmen Die Puppe (1919) av regissören Ernst Lubitsch med Marga Köhler och Victor Janson i huvudrollerna, ett danssolo och ett videoverk. De tre delarna är var för sig intressanta, även stumfilmen som har vissa intressanta aspekter vad gäller genus och hur ett från den heterosexuella normen avvikande beteende behandlades i film under denna tid. Videoverket är också tilltalande med sin understundom tunga dynamik. I synnerhet när den spiller ut över tre skärmar och verkar vilja omfamna publiken. Dansaren Marina Giovannini finner sig väl tillrätta i samspelet med videoverket som hon även genom skuggspel blir en del av.

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning: I det vibrerande tomrummet…
Vindhäxors Länk till annan webbplats. nya verk Om en viskning (14/10 Teater Replica) inleds i ett glödande rött dunkel där Stephan Mensa, Love Källman och Ingrid Lundmark presenterar sig, inte som människor utan mer likt väsen i vars värld vi råkat hamna. I vertikala våglika rörelsesekvenser som avslutas med ett ljudligt stampande tar de gradvis scenen i besittning. Med endast några få tillfällen av beröring men med en konstant kontakt genomför de därefter under nästan en timma en ritualliknande dans som virvlar genom rymden med samma lätthet som en viskning.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man
Duon Tom Caley och Petter Jacobsson i Scentrifug Länk till annan webbplats. förtsätter att fördjupa sin egenartade stil i verket No Mans Land – No Lands Man (15/10 Sergelgatan 3). Verket är speciellt utformat för Kulturhusets nya scen, Sergels torg 3 (fd Lava). Scenrummet har stora fönster ut mot Sergels torg. Scentrifug använder fönster dels genom att visa två stora videoprojektioner i vilka deras kroppar och ansikten projiceras i olika mer eller mindre förvanskade versioner. Men även dansen, scenen och publiken är fullt synliga utifrån så man kunde se föreställningen utan att betala. Andreas Söderberg, musik, och Björn Eriksson, ljusdesign, har skapat en effektfull audiovisuell inramning åt koreografi och videoverk.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.