Säsongens sista krönika präglas av vårens skolföreställningar, som detta år tyvärr var en rätt blek upplevelse. Jo, några andra föreställningar visades, och de var riktigt, riktigt lyckade så det blev ändå en skön avslutning på en omtumlande vårsäsong.

Noh gästspel: The Kita-ryu Oshima Noh Family
The Kita-ryu Oshima Noh Family som utövar Noh, scenkonst med rötter i forntidens Kina och Japan gästspelade på Södra Teatern den 17 & 18 maj. Ensemblen leds av klanens överhuvud Masanobu Oshima den fjärde, bärare av den imponerande titeln ”Important Intangible Cultural Treasure deisgnated by the Nation”.

The Northern School of Contemporary Dance: Verve
Tyvärr präglade de svagheter som stört mig i de flesta skolprogram denna vår även programmet Verve 2009 av The postgraduate performance company of the Northern School of Contemporary Dance (30/5, Riddarfjärdsteatern). Programmet bestod av anonymiserande, och allt för långa, gruppkoreografier vilket gjorde gästspelet till något av en besvikelse. Trots de begåvade eleverna saknade koreografierna lyster och kändes till slut monotona. Jag frågar mig var dessa unga dansares hunger finns, en hunger som naturligtvis finns inom dem men som inte lyckas (tillåts?) energisätta koreografin. Hur mycket intressantare hade det inte varit med kortare verk, där eleverna fick möjlighet att ge allt under en koncentrerad tid, och verk av skickligare koreografer – eller varför inte av eleverna själva?

Kungliga Baletten: Tillfälle gör tjufven
Regina Beck-Friis version av sjuttonhundratalsverket Tillfälle gör Tjufven (6/6, Confidencen) som ursprungligen skapades av Louis Gallodier för den dåvarande Kungliga Baletten. Det är ett skimrande balettsmycke och ett uttryck för hur Kungliga Baletten trots ekonomiska svårigheter och nerdragningar lyckats hålla de äldre dansstilarna levande. Det enda jag undrar när jag ser baletten är varför Drottningholmsteatern inte bjuder in denna balett att spelas på Drottningholm, för bättre än så här blir det inte och man kan tycka att baletten därför vore något att visa den delvis internationella publik som besöker Drottningholmsteatern

Baletten hade urpremiär 1785 och Beck-Friis version hade premiär 1989. Då minns jag att ett av de mer uppmärksammade inslagen var att en (eller två?) av dansöserna skulle lära sig dansa på lina. Idag är det – naturligtvis – en cirkusartist (Karin Kjeldgaard) som gör detta vilket kan ses som ett uttryck för (ny)cirkusens stärkta position inom scenkonsten.  

Det är ett välrepeterat och väldansat lustspel om en änka (Anna Valev) och hennes dotter (Minji Nam) som på grund av charmigt virriga händelser råkar bli ertappad som tjuv, men naturligtvis löser sig allt på bästa sätt och flicka får pojke (Oscar Salomonsson). Men dessförinnan får publiken som sagt se det dansas inte bara av lindansare utan också av – två björnar (Bence Janscula & Pietro Lattanzio)! Allt under överinseende av Christian Rambe som är härligt macho i rollen som Marknadsutropare och björntämjare.

Lika underhållande är Brendan Collins som Prostinna och Jens Rosén som Länsmanshustru. Listan skulle kunna göras lång på dansare i alla åldrar som bidrar till att levandegöra koreografin. Och detta är en av styrkorna i Beck-Friis version, att den använder hela den kompetens som finns i Kungliga baletten, från de stora stjärnorna, som Jan-Erik Wikström till de yngsta eleverna från Kungliga Balettskolan. Tänk om fler koreografer vågade se så brett på dansarnas möjligheter – så mycket mer intressant baletten som konstform skulle bli.

Lena Andrén
1 juli 2009