Lena Andrén, danskrönika: Skolföreställningarnas tid är nu!

Men det är ingen museal aktivitet den mer än hundraåriga ensemblen ägnar sig åt. Man har till exempel brutit med anti-kvinno-traditionen inom Noh. I föreställningen medverkade två kvinnliga medlemmar, musikern Narumi Takizawa och aktören Kiune Oshima, som inledde kvällen med ett danssolo ur verket Kagura. Ett minimalistiskt solo genomfört i ett utsökt långsamt tempo. Solots subtilitet kontrasterades av den dramatiska musikaliska komposition som utmärker Noh, och som består av trummor, flöjt, vokala ljud och talsång. Den påträngande kraftfullheten i det musikaliska framförandet ger den lågmälda, men intensiva, rörelsen en förhöjd angelägenhet som när man stryker under ord i en text.

Talsången återkommer i dialogen i kvällens huvudverk, Hagoromo, en version av den globalt spridda legenden om mötet mellan en svanjungfru och en jordisk man. Iförd praktfulla kimonos och med ansiktet dolt av en ko-omote (ungflicksmask) tolkar Masanobu Oshima den unga kvinnans förtvivlan på ett överraskande levande sätt. Det långsamma gravitetiska danssolo som avslutade verket präglades av en raffinerad enkelhet som gläntade på dörren till en annan upplevelse av tiden, en tid befriad från vardagens hektiska flöde.

Det är intressant att se hur The Kita-ryu Oshima Noh Family genom en viss förenkling av detaljer i konceptet kan få verken att kännas mer samtida trots att deras förfinade, av hovkultur präglade, grundstil förblir oförändrad. Men kanske är denna upplevelse också förorsakad av det inflytande Noh haft på samtida västerländsk kultur vilket lett till att aspekter av Noh kommit att bli synonyma med samtida scenkonst.

Balettakademien, årskurs 1 & 2: Make it Work
Om jag var tvungen att välja en av vårens elevföreställningar skulle jag välja Make it Work av och med Balettakademiens årskurs 1 & 2 på (22/5, Dieselverkstaden). Det är en livfull föreställning med både elevkoreografier och lärarkoreografier som låter de unga dansarna visa sig i helfigur. Samtliga verk var lagom långa och hade något som gav dem karaktär visavi resten av programmet. De koreografier jag uppskattade mest var elevkoreografierna Follow och Gamla godingar. Follow av Karin Lundqvist var en trio för tre unga kvinnor späckad med undertext som jag associerar till unga kvinnors allt mer komplicerade situation i dagens samhälle. Denna spännande undertext upplevde jag som ett resultat av att Lundqvist lyckas skapa en spänning mellan koreografi och musik – och av de tre kvinnliga dansarnas tolkningar av koreografin. Gamla godingar av Sara Bergström visar ett gäng seniormedborgare på ett överraskande intressant sätt och inte på det ofta lätt nedlåtande sätt som annars är vanligt. Här är det pigga gamlingar med attityd och livslust. Kanske beror det på att det verkar som om det är sig själva – om ett antal år – som eleverna skildrar. Kanske är det så, kanske inte, men visst är det så här man skall skildra äldre, inte som något slags ufo utan som det man själv kan komma att bli.

Balettakademien & Svenska Balettskolans moderna linje & Danshögskolan på Dansens Hus    
En mycket blandad föreställning (29/5, Dansens Hus) som präglades av långa gruppkoreografier. Visserligen är önskan att få med så många elever i så många verk som möjligt behjärtansvärd, men jag undrar om det ändå inte vore bättre att ha fler kortare verk med färre medverkande. Även om Charlotta Öfverholms verk, som tog sin utgångspunkt i hennes ljuvliga Kod Zivota, fungerade i denna mastodontversion hade det nog varit intressantare med en – eller flera avsnitt – av originalkoreografin för betydligt färre medverkande i varje avsnitt. Det enda verk som verkligen fungerade var den lätt absurda LOSS! Av Roger Lybeck, här är grupperna en styrka snarare än en svaghet. Grupperna agerar likt konkurrerande stammar – nära men ändå strikt separerade – av hårt sammanlänkade individer som verkar vilja men inte kunna ta sig loss ur kollektivet. Trots att de agerar kollektivt lyckas Lybeck synliggöra samtliga dansare, som plötsligt framstår som intressanta och attraktiva – synd bara att det inte hände vid fler tillfällen under denna afton. Nämnas bör också Esoteric six av Satoshi Kudo som visserligen kändes lite väl exotiserande men som gav dansarna en ordentlig möjlighet att visa sin tekniska skicklighet.

Belén Maya: La voz de su amo
Den 28 maj var det tredje gången Belén Maya gästade Södra Teatern och det känns lyxigt att återigen få se denna danskonstnär som är en av flamencons mest lysande unga stjärnor. Denna gång framförde hon och ensemblen föreställningen La voz de su amo (Hans herres röst) som är en poetiskt suggestiv skildring av möten mellan starka individer, närvarande såväl som frånvarande, och hur minnen konstrueras och ersätter verkligheten. Tillsammans med dansaren/aktören Juan Carlos Lérida och gitarristen José Luis Rodriguez skapar Belén Maya en följd av suggestiva scener som drar in publiken i sin egen inre logik.

Föreställningen kan beskrivas som ett uttryck för den nyflamenco som Maya företräder. Det vill säga en i traditionen väl grundad flamenco som också är öppen mot andra influenser och som strävar efter att skapa ett koreografiskt sammanhang. Maya är en unik flamencodansare med kvalitéer som endast de riktigt stora flamencodansarna har, hennes dans har egentligen inga direkta brister och hon har en flödande rörelsefantasi som gör att hon hela tiden verkar förnya sig. Att dessutom se henne med en likaledes intressant och karismatisk manlig flamencodansare som Lérida tillför ytterligare kvalitéer genom sättet hur dansarna utmanar och stimulerar varandra. I en scen där Lérida dansar ett långsamt solo till Rodriguez gitarr uppstår en skön mörk känsla som berikar skeendet och som kontrasterar mot den då frånvarande Mayas egen kraftfulla dans som yang mot yin. Och kanske är det i denna kontrast som spänningen i föreställningen uppstår, i kraftfältet mellan den framåtsträvande energin hos Maya och den bakåtblickade sensualismen hos Lérida.