Artiklar från 2008 – till idag
Belén Maya. Foto Gilles Larrain
Säsongens sista krönika präglas av vårens skolföreställningar, som detta år tyvärr var en rätt blek upplevelse. Jo, några andra föreställningar visades, och de var riktigt, riktigt lyckade så det blev ändå en skön avslutning på en omtumlande vårsäsong.
Noh gästspel: The Kita-ryu Oshima Noh Family
The Kita-ryu Oshima Noh Family som utövar Noh, scenkonst med rötter i forntidens Kina och Japan gästspelade på Södra Teatern den 17 & 18 maj. Ensemblen leds av klanens överhuvud Masanobu Oshima den fjärde, bärare av den imponerande titeln ”Important Intangible Cultural Treasure deisgnated by the Nation”.
The Kita-ryu Oshima Noh Family. Fotograf Peter Bruselid
Men det är ingen museal aktivitet den mer än hundraåriga ensemblen ägnar sig åt. Man har till exempel brutit med anti-kvinno-traditionen inom Noh. I föreställningen medverkade två kvinnliga medlemmar, musikern Narumi Takizawa och aktören Kiune Oshima, som inledde kvällen med ett danssolo ur verket Kagura. Ett minimalistiskt solo genomfört i ett utsökt långsamt tempo. Solots subtilitet kontrasterades av den dramatiska musikaliska komposition som utmärker Noh, och som består av trummor, flöjt, vokala ljud och talsång. Den påträngande kraftfullheten i det musikaliska framförandet ger den lågmälda, men intensiva, rörelsen en förhöjd angelägenhet som när man stryker under ord i en text.
Talsången återkommer i dialogen i kvällens huvudverk, Hagoromo, en version av den globalt spridda legenden om mötet mellan en svanjungfru och en jordisk man. Iförd praktfulla kimonos och med ansiktet dolt av en ko-omote (ungflicksmask) tolkar Masanobu Oshima den unga kvinnans förtvivlan på ett överraskande levande sätt. Det långsamma gravitetiska danssolo som avslutade verket präglades av en raffinerad enkelhet som gläntade på dörren till en annan upplevelse av tiden, en tid befriad från vardagens hektiska flöde.
Det är intressant att se hur The Kita-ryu Oshima Noh Family genom en viss förenkling av detaljer i konceptet kan få verken att kännas mer samtida trots att deras förfinade, av hovkultur präglade, grundstil förblir oförändrad. Men kanske är denna upplevelse också förorsakad av det inflytande Noh haft på samtida västerländsk kultur vilket lett till att aspekter av Noh kommit att bli synonyma med samtida scenkonst.
Make it Work. Fotograf Håkan Larsson
Balettakademien, årskurs 1 & 2: Make it Work
Om jag var tvungen att välja en av vårens elevföreställningar skulle jag välja Make it Work av och med Balettakademiens årskurs 1 & 2 på (22/5, Dieselverkstaden). Det är en livfull föreställning med både elevkoreografier och lärarkoreografier som låter de unga dansarna visa sig i helfigur. Samtliga verk var lagom långa och hade något som gav dem karaktär visavi resten av programmet. De koreografier jag uppskattade mest var elevkoreografierna Follow och Gamla godingar. Follow av Karin Lundqvist var en trio för tre unga kvinnor späckad med undertext som jag associerar till unga kvinnors allt mer komplicerade situation i dagens samhälle. Denna spännande undertext upplevde jag som ett resultat av att Lundqvist lyckas skapa en spänning mellan koreografi och musik – och av de tre kvinnliga dansarnas tolkningar av koreografin. Gamla godingar av Sara Bergström visar ett gäng seniormedborgare på ett överraskande intressant sätt och inte på det ofta lätt nedlåtande sätt som annars är vanligt. Här är det pigga gamlingar med attityd och livslust. Kanske beror det på att det verkar som om det är sig själva – om ett antal år – som eleverna skildrar. Kanske är det så, kanske inte, men visst är det så här man skall skildra äldre, inte som något slags ufo utan som det man själv kan komma att bli.
LOSS! av Roger Lybeck. Fotograf
Balettakademien & Svenska Balettskolans moderna linje & Danshögskolan på Dansens Hus
En mycket blandad föreställning (29/5, Dansens Hus) som präglades av långa gruppkoreografier. Visserligen är önskan att få med så många elever i så många verk som möjligt behjärtansvärd, men jag undrar om det ändå inte vore bättre att ha fler kortare verk med färre medverkande. Även om Charlotta Öfverholms verk, som tog sin utgångspunkt i hennes ljuvliga Kod Zivota, fungerade i denna mastodontversion hade det nog varit intressantare med en – eller flera avsnitt – av originalkoreografin för betydligt färre medverkande i varje avsnitt. Det enda verk som verkligen fungerade var den lätt absurda LOSS! Av Roger Lybeck, här är grupperna en styrka snarare än en svaghet. Grupperna agerar likt konkurrerande stammar – nära men ändå strikt separerade – av hårt sammanlänkade individer som verkar vilja men inte kunna ta sig loss ur kollektivet. Trots att de agerar kollektivt lyckas Lybeck synliggöra samtliga dansare, som plötsligt framstår som intressanta och attraktiva – synd bara att det inte hände vid fler tillfällen under denna afton. Nämnas bör också Esoteric six av Satoshi Kudo som visserligen kändes lite väl exotiserande men som gav dansarna en ordentlig möjlighet att visa sin tekniska skicklighet.
Juan Carlos Lérida och Belén Maya. Fotograf Luis Castilla
Belén Maya: La voz de su amo
Den 28 maj var det tredje gången Belén Maya gästade Södra Teatern och det känns lyxigt att återigen få se denna danskonstnär som är en av flamencons mest lysande unga stjärnor. Denna gång framförde hon och ensemblen föreställningen La voz de su amo (Hans herres röst) som är en poetiskt suggestiv skildring av möten mellan starka individer, närvarande såväl som frånvarande, och hur minnen konstrueras och ersätter verkligheten. Tillsammans med dansaren/aktören Juan Carlos Lérida och gitarristen José Luis Rodriguez skapar Belén Maya en följd av suggestiva scener som drar in publiken i sin egen inre logik.
Föreställningen kan beskrivas som ett uttryck för den nyflamenco som Maya företräder. Det vill säga en i traditionen väl grundad flamenco som också är öppen mot andra influenser och som strävar efter att skapa ett koreografiskt sammanhang. Maya är en unik flamencodansare med kvalitéer som endast de riktigt stora flamencodansarna har, hennes dans har egentligen inga direkta brister och hon har en flödande rörelsefantasi som gör att hon hela tiden verkar förnya sig. Att dessutom se henne med en likaledes intressant och karismatisk manlig flamencodansare som Lérida tillför ytterligare kvalitéer genom sättet hur dansarna utmanar och stimulerar varandra. I en scen där Lérida dansar ett långsamt solo till Rodriguez gitarr uppstår en skön mörk känsla som berikar skeendet och som kontrasterar mot den då frånvarande Mayas egen kraftfulla dans som yang mot yin. Och kanske är det i denna kontrast som spänningen i föreställningen uppstår, i kraftfältet mellan den framåtsträvande energin hos Maya och den bakåtblickade sensualismen hos Lérida.
Verve: Robert Goodby i Niners av Glenn Wilkinson. Fotograf Chris Nash
The Northern School of Contemporary Dance: Verve
Tyvärr präglade de svagheter som stört mig i de flesta skolprogram denna vår även programmet Verve 2009 av The postgraduate performance company of the Northern School of Contemporary Dance (30/5, Riddarfjärdsteatern). Programmet bestod av anonymiserande, och allt för långa, gruppkoreografier vilket gjorde gästspelet till något av en besvikelse. Trots de begåvade eleverna saknade koreografierna lyster och kändes till slut monotona. Jag frågar mig var dessa unga dansares hunger finns, en hunger som naturligtvis finns inom dem men som inte lyckas (tillåts?) energisätta koreografin. Hur mycket intressantare hade det inte varit med kortare verk, där eleverna fick möjlighet att ge allt under en koncentrerad tid, och verk av skickligare koreografer – eller varför inte av eleverna själva?
Ylva Helander, Joakim Adeberg, Mayumi Yamaguchi, Luisa Rocco och Takashi Setoguchi i Tjufven. Fotograf Alexander Kenney
Kungliga Baletten: Tillfälle gör tjufven
Regina Beck-Friis version av sjuttonhundratalsverket Tillfälle gör Tjufven (6/6, Confidencen) som ursprungligen skapades av Louis Gallodier för den dåvarande Kungliga Baletten. Det är ett skimrande balettsmycke och ett uttryck för hur Kungliga Baletten trots ekonomiska svårigheter och nerdragningar lyckats hålla de äldre dansstilarna levande. Det enda jag undrar när jag ser baletten är varför Drottningholmsteatern inte bjuder in denna balett att spelas på Drottningholm, för bättre än så här blir det inte och man kan tycka att baletten därför vore något att visa den delvis internationella publik som besöker Drottningholmsteatern
Baletten hade urpremiär 1785 och Beck-Friis version hade premiär 1989. Då minns jag att ett av de mer uppmärksammade inslagen var att en (eller två?) av dansöserna skulle lära sig dansa på lina. Idag är det – naturligtvis – en cirkusartist (Karin Kjeldgaard) som gör detta vilket kan ses som ett uttryck för (ny)cirkusens stärkta position inom scenkonsten.
Tenko. Foto The Kita-ryu Oshima Noh Family
Det är ett välrepeterat och väldansat lustspel om en änka (Anna Valev) och hennes dotter (Minji Nam) som på grund av charmigt virriga händelser råkar bli ertappad som tjuv, men naturligtvis löser sig allt på bästa sätt och flicka får pojke (Oscar Salomonsson). Men dessförinnan får publiken som sagt se det dansas inte bara av lindansare utan också av – två björnar (Bence Janscula & Pietro Lattanzio)! Allt under överinseende av Christian Rambe som är härligt macho i rollen som Marknadsutropare och björntämjare.
Lika underhållande är Brendan Collins som Prostinna och Jens Rosén som Länsmanshustru. Listan skulle kunna göras lång på dansare i alla åldrar som bidrar till att levandegöra koreografin. Och detta är en av styrkorna i Beck-Friis version, att den använder hela den kompetens som finns i Kungliga baletten, från de stora stjärnorna, som Jan-Erik Wikström till de yngsta eleverna från Kungliga Balettskolan. Tänk om fler koreografer vågade se så brett på dansarnas möjligheter – så mycket mer intressant baletten som konstform skulle bli.
Lena Andrén
1 juli 2009
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision