Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: En vårflod av dans

En veritabel vårflod av föreställningar har forsat fram under månaden som gått och det är härligt. Men jag kan inte låta blir att undra varför så många tycks klamra sig fast vid den konventionella scenen med dess begränsade möjligheter – men det finns några som vågar ta steget ut...

Lotta Melin är en av de mest originella koreograferna i Sverige just nu och hennes nya verk Rörande Diana Palmers försvinnande är inget undantag.

Katarina Eriksson och Ossi Niskala i Rörande Diana Palmers försvinnande. Fotograf Carl Thorborg

Katarina Eriksson och Ossi Niskala i Rörande Diana Palmers försvinnande. Fotograf Carl Thorborg

Lotta Melin – Rörande Diana Palmers försvinnande
(Liljevalchs Konsthall 25/4).  Föreställningen tar sin utgångspunkt i Jan Håfströms utställning Mörkrets hjärta. Melin fokuserar på Diana Palmer Fantomens flickvän och lotsar/lockar in publiken i ett postmodernt sammansatt kollage som skildrar idealkvinnans kamp mot sitt oundvikliga sönderfall – och slutliga försvinnande (eller är det en slutlig befrielse?). Katarina Eriksson ger liv åt Diana Palmers gestalt och i scenen som kan tolkas som en vision av kampen att uppnå vardagsnormalitet i djungelns kaotiska verklighet har hennes samspel med Ossi Niskala (som likt en djungelvarelse gungar i en lian) en mörkt existentialistisk ton uppmjukad av Niskalas underfundiga komik. Eldad Ben Sassons och Annika Hyvärinens samspel tillför sensualitet och mystik till dramat. Däremot har jag något svårt att se nödvändigheten av konstnären Jan Håfströms fysiska närvaro, hans symboliska närvaro genom konstverken hade varit tillräckligt.

Idag verkar det vara svårt för scenkonsten att lämna scenen och det är därför positivt att Melin är djärv nog att ge sig in i det riskabla företaget att inlemma sin föreställning i en utställning. Intressant nog fick jag tillfälle att se en scen ur föreställningen både på scenen (under Dansparty i Dansens Hus) och i utställningen. Den dynamik som skapas i det lilla rummet med en publik som samlas runt ett obestämt scenrum var vida överlägsen den konventionella presentationen på scenen – trots att det var samma steg, rörelser och scenografi.

Efva Lilja: Twist
Danshögskolans rektor, koreografen Efva Lilja har också tagit sig ut från scenen och skapat Twist, en platsspecifik dansförställning i konstnären Monica Hölls installation i Forum, beläget i en före detta kolkällare på Kungsholmen i Stockholm (16/5). Vita resårband (typ tvistband) genomkorsar rummet och får mig att tänka på laserstrålarna som omger en skatt i en äventyrsfilm. Med orden ”rör inte konstverket” hårt inpräglade i hjärnan försöker jag att inte komma för nära de vita banden samtidigt som jag upptäcker stolsramar och något som liknar metallskelettet till ett tak insnodda i resåren.

Så upptäcker jag att en persons agerande skiljer ut sig från övriga besökares. Nonchalant placerar en man en stol mitt bland resårbanden. Det är dansaren Danny Westlund som gjort entré och därmed inlett förställningen inne i konstverket utan att någon märkt det. Ett solo under vilket dansaren håller en intensiv ögonkontakt med oss i publiken. Ögonkontakten tvingar in mig – betraktaren – i skeendet. Den påtvingade kontakten skapar ett slags frustration som tillsammans med att dansaren trasslar in sig i och kastar sig mot resårbanden skapar associationer till människans fastsittande i de sociala strukturerna som likt gummiband håller var och en på plats.

Men det faktum att något håller för påfrestning kan också uppmuntra till att våga utmana – och när föreställningen är slut går jag i närkamp med resårbanden in i konstverket.

 TWIST 2009: Solo av Danny Westlund. Fotograf Håkan Larsson

TWIST 2009: Solo av Danny Westlund. Fotograf Håkan Larsson

Ana Laguna & Mikhail Baryshnikov: Tre solon och en duett
Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov presenterar för andra gången en gemensam afton (8/5, Dramaten), denna gång med tre solon och en duett, Place (Ställe), uruppförd 2007 på Dansens Hus. Det är tydligt att Mikhail Baryshnikovs och Ana Lagunas samarbete har fördjupats under de två år som gått sedan urpremiären av Mats Eks Place. De har utvecklat ett långsamt tempo som liksom rundar av Eks kraftfulla koreografi och ger den en silkigt mjuk kvalité. Det är läckert och kräver en extrem precision. Ett precisionsarbete som också ger rörelsen auktoritet vilket överensstämmer väl med det mogna mänskliga drama som utspelar sig mellan kvinnan och mannen.

Kraftfulla passager som understöds av Fläskkvartettens mest aggressiva musik ger koreografin dynamik och dansarna tillfälle att blixtra till fysiskt. Det tillför också en uppfriskande aggressivitet till dramat som rör sig kring bordet och mattan – symboler för pargemenskapen, en gemenskap som tiden försvagar och förstärker. Den disharmoniska upplösningen där mannen lämnar kvinnan som stillastående vrider sig i långsamma spasmodiska rörelser liksom fångad i platsens kraftfält får mig att tänka på frågan Is this all there is?  

I den bedårande Valse-Fantasie av Alexei Ratmansky visar Baryshnikov sin dramatiska förmåga och mästerliga behärskning av den klassiska balettens uttrycksmedel. Vilket medför att han behöver göra väldigt lite för att få publiken att förstå vad han skulle ha kunnat göra. Han översköljer publiken med sin karisma och sin lika diskreta som effektiva humor som får skrattet att kännas överraskande varje gång.

Solo för två av Mats Ek blir i Ana Lagunas tolkning en existentiell betraktelse över kvinnovarandet. Med stor auktoritet tolkar och omformar hon Eks koreografi. En hel värld ryms i hennes dans och i denna värld finns Mannen  – representerad av en sko eller ett par fladdrande händer – som ett artificiellt inslag.

I Years Later dansar Baryshnikov med en videoversion av själv (suggestivt filmad av Asa Mader) i en finstämd duett med diskret humoristiska inslag. Men han möter också den unge Baryshnikov. Filmsekvenserna från en sliten balettsal i dåvarande Kirovbaletten i dåvarande Leningrad blir genom den konstlöshet med vilken den unge dansaren visar sin perfekta teknik mycket berörande. Via gestik och mimik kommenterar (kanske finns här också ett milt ifrågasättande) den mogne mästaren med distans och humor den kompromisslösa kamp att uppnå perfektion den unge dansaren utstrålar.

Trots de superba tolkningarna är min största upplevelse denna kväll självklarheten, värmen och glädjen i Lagunas och Baryshnikovs dans och att dessa stora stjärnor så tydligt visar att de uppskattar varandra – och sin publik.

Ana Laguna och Mikhal Baryshnikov i Mats Eks Place. Fotograf Bengt Wanselius

Ana Laguna och Mikhal Baryshnikov i Mats Eks Place. Fotograf Bengt Wanselius

Charlotte Engelkes: Sweet
Charlotte Engelkes föreställning Sweet hade premiär i Hamburg 2000 och har därefter turnerat runt om i världen men har tidigare endast visats i Sverige som work in progress. För att fira Sweets Sverigepremiär arrangerade Engelkes och Kulturhuset en (super) Sockrad Weekend som flyter ut från scenen ut i foajén.

Doften av spunnet socker vilade tung över foajén under premiärkvällen. Det bjöds på sockerstint godis, mest i form av hjärtan och det är Hjärtat som står i centrum i Charlotte Engelkes enkvinnasshow. I Sweet blandas självbiografiskt (?) material med fiktion på Engelkes eget oefterhärmliga sätt. Berättarjaget kallar sig ”the director’s wife” och det är få svenska scenkonstnärer som har förmågan att gestalta denna eleganta troféhustru med en sådan naturlig elegans som Engelkes. Hon har nämligen Stil vilket förhöjer intrycket även av den mest banala handling hon utför på scenen. Engelkes är en arvtagare till flydda tiders primadonnor, och precis som de vet hon exakt hur man spelar på sin publik.

Men under den sockerblanka glasyren döljer sig det som gjort Sweet till en långkörare, en lika mörk som välkänd berättelse om verklighetens ojämlika – och utsatta – kvinnovarande. Denna berättelse formuleras inte i direkta fraser utan i mellanrummet mellan orden och de humoristiska infallen. Mötet mellan Engelkes lika stilfulla som humoristiska elegans och visionen av mänsklig utsatthet leder till att publiken blir road och oroad – samtidigt. Själv vet jag inte alltid om det jag helst vill göra är att skratta eller förfäras

Efter föreställningen fortsatte sockret – symbolen och surrogatet för Kärlek – att flöda. Butohdansaren SU-EN genomförde en performance på en bädd av socker och honung tills hela hon glänste som ett kanderat äpple. Små söta möss irrade runt i Szyber & Reichs sockerbitslabyrint. Två mångbottnade kommentarer till det utbredda sockerberoendet (det fanns också en enkät man kunde fylla i för att kartlägga sitt eget beroende). En marängprydd Surprisecookie visade sig innehålla ingen mindre än sångaren Nils Harning. Han presenterade sig som f.d. söt, men jag vill nog hävda att såväl hans person som hans underfundiga texter – i likhet med hela denna kväll – präglades av en tilltalande pepprig sötma.

SWEET med Charlotte Engelkes. Fotograf Anne Declair

SWEET med Charlotte Engelkes. Fotograf Anne Declair

Gisèle Vienne: Jerk
Koreografen Gisèle Vienne har denna gång gjort en soloföreställning för skådespelaren Jonathan Capdevielle som medverkat i de flesta av hennes produktioner. Föreställningen Jerk (Dansens Hus, Lilla Scen 21/4) är en monolog med handdockor baserad på en roman av Dennis Cooper, som också dramatiserat texten. Monologen, som kompletteras av texter som publiken uppmanas att läsa under föreställningens gång, är en berättelse i jagform som skildrar den sista fasen i ett seriemord som baserar sig på en verklig händelse i USA på sjuttiotalet. Berättaren är seriemördarens medhjälpare – en vilsen tonårspojke – som genom Capdevielles karismatiska scenpersonlighet får min ofrivilliga sympati. Gisèle Viennes suggestiva scenkonst har en mörk kraft som obönhörligt lockar in publiken i sin mörka värld, och även detta gör det också näst intill omöjligt att ta avstånd, så som jag skulle ha gjort om jag sett en dokumentär eller läst en artikel. En nyttig påminnelse om att den eller den som utför bestialiska handlingar inte själv behöver vara en best (på ytan).

Capdevielle gör en storartad prestation i sin tolkning av den unge vilsne mannen. Sittande på en stol i direkt kommunikation med publiken låter han oss se in i en människas själ. Samtidigt visualiserar han genom sina dockor den instängda och ångestfyllda, sexuellt laddade våldsvärlden i det hermetiskt tillslutna mentala rum som han befinner sig i medan det fruktansvärda pågår dag efter dag, månad efter månad tills det bara är han själv som ännu är vid liv.

Jonathan Capdevielle i Jerk av Gisèle Vienne. Fotograf Alain Monot

Jonathan Capdevielle i Jerk av Gisèle Vienne. Fotograf Alain Monot

Dansens Hus: Dansparty
Det årligen återkommande Danspartyt på Dansens Hus (24/4) leddes denna gång av den lika underhållande som charmerande dansaren och skådespelaren Lars Bethke. Och alla som tyckte att Bethke var Stjärnan denna afton fick det glädjande beskedet att han kommer att visa en egen föreställning i höst på Dansens Hus. Performanceduon Nordic Dumplings är en negation av Bethke genom sin totala inåtvända självfokusering, men vad annat kan förväntas av degiga klimpar utslängda i en hård verklighet? I vilket fall bjöd de på en skön ”in your face” upplevelse.

Programmet bestod av pärlor som Swastika Macarena där Carl Olof Berg på ett modigt, underhållande och djärvt sätt adresserar olika frågeställningar, som förtryckande ideologiers kapning av uråldriga symboler, könsroller och patriarkatets hegemoni. Avsnittet Godmother ur Urban Zoo, framfördes av tre skickliga dansare med mycket attityd och humor. Det var en manifestation av hur intressant streetdansen kan vara och kanske också ett slags nyorientering. Mycket attityd men med en helt annan ingångspunkt hade Anja Arnquist och Julia Sundberg i Cristina Capriolis omtagning som utspelade sig på en sluttande skärm där rörelsen minimerades och därigenom maximerades så att dess vanligtvis osynliga beståndsdelar blev synliga.

Anja Arnquist och Julia Sundberg i Cristina Capriolis omtagning. Fotograf Carl Thorborg

Anja Arnquist och Julia Sundberg i Cristina Capriolis omtagning. Fotograf Carl Thorborg

SU-EN upphör numera aldrig att överraska. Hennes Can-Can är förvisso ett cancannummer men i butohform vilket ger det en litet annorlunda utformning, trots att klänningen är en riktigt läcker grisetteklänning med volanger. Men grisetterna brukade nog inte bita på sina tår… vilket denna butohgrisette gör när hon inte genomför sin egen originella tolkning av cancanstegen.
Ingen fest utan film och Alaska av Gunilla Heilborn är ett ljuvligt långsamt och underfundigt antidrama drama som utspelar sig mitt ute i vildmarken där några förvirrade, mycket vardagssvenska existenser försöker skapa mening och sammanhang – utan att lyckas och utan att egentligen bry sig om vad som händer eller inte händer. Filmen får mig att längta efter Heilborns långfilmsdebut.

En av mina absoluta favoriter denna afton var Helena Franzéns solo Strangers in the Night, som var en inkännande tolkning av Sinatraklassikern med samma namn, här framförd av sångerskan Jenny Wilson ackompanjerad av Jukka Rintamäki på gitarr. Orsaken till att Franzén passar så bra ihop med Sinatra tror jag är att hennes dans har en distanserad saklighet som döljer en stark sensuell energi, vilket skapar en spänning när den ställs parallellt med Sinatras sång som också har en stark undertryckt emotionell laddning.

Pile It On: Yoshifumi Inao.  Fotograf Erik Berg

Pile It On: Yoshifumi Inao. Fotograf Erik Berg

Örjan Andersson/Andersson Dance - Pile it on
Örjan Anderssons nya verk Pile it on för dansarna Yoshifumi Inao och Asher Lev som hade urpremiär på Dansens Hus i Oslo den 24 april visas nu på Dansens Hus i Stockholm. Pile it on överraskar genom att det antyder en koreografisk nyorientering men det stimulerar också publiken på olika nivåer, rörelsemässigt såväl som intellektuellt.

Örjan Andersson och hans dansare har en gemensam nämnare, de har samtliga varit engagerade i Batsheva Dance Company under koreografen Ohad Naharin. Kanske inte så förvånande då att jag tycker mig ana en subtil influens av Naharin i denna duett som skiljer sig avsevärt från Anderssons övriga produktion genom sin intuitivt improvisatoriska stil och användningen av text.

Verket inleds genom att Inao återberättar ett minne från sin ungdom, ett minne som kan vara fakta eller fiktion. Även om det är en intressant berättelse känner jag ett visst tvivel eftersom det är ett välanvänt grepp som lätt blir slentrian. Men min oro visar sig vara obefogad eftersom Andersson förmår skapa en dynamisk växelverkan mellan text och rörelse. Under den dansade delen av monologen synliggör han skickligt de starka emotioner som frigjorts under det verbala återberättandet men som dolts under mannens välbehärskade yta.

Verket når sin klimax när Inao fungerar som uttolkare åt den dittills stumme Asher Lev i en monolog som genom det gemensamma återberättandet sammansmälter dem till en individ, besatt av ett enda minne: att inte längre vara stolt över att vara judisk på grund av den israeliska armens övergrepp. Det mimiska återberättandet och Inaos verbalisering av rörelsen har en komisk kvalité men Levs efterföljande solo präglas av en genomskärande spänning som tycks hota att slita sönder dansarens kropp.

Pile it on är en manifestation av att minnen inte är böcker i hjärnans bokhylla utan att de är en del av den process som konstant formar och omformar individen och som penetrerar organ, muskler, leder och ligament. Men verket är också en manifestation av att Anderssons koreografiska kreativitet har stimulerats att söka sig in i nya okända områden i mötet med de två excellenta dansarna Inao och Lev som även de funnit varandra i ett fruktbart samarbete. Jag lämnar föreställningen fylld av den lyckokänsla högklassig dans ger upphov till men också med en känsla av förväntan inför vad Anderssons koreografiska nyorientering kan komma att medföra.

Jonathan Burrows och Matteo Fargion. Fotograf Alastar Muir

Jonathan Burrows och Matteo Fargion. Fotograf Alastar Muir

Jonathan Burrows & Matteo Fargion
För några år sedan såg jag Both sitting duet av Jonathan Burrows och Matteo Fargion och då upplevde jag verket som ganska torrt och akademiskt. Men nu några år senare har det akademiska nötts bort och ersatts av en humanitet som till och med låter dem släppa fram ett och annat spontant skratt när det komiska i situationen övermannar inte bara publiken utan även dem själva. Trilogin Both sitting duet (2002), The quiet dance (2005) och Speaking dance (WELD 7/5) rör sig genom sittande, gående och låtande stadier där den före detta klassiske dansaren Jonathan Burrows utmanar begreppet ”dans”. Kanske är detta inte det mest upphetsande idag när dans kan vara och är nästan vad som helst men det fungerar eftersom det är gjort med kunskap, karisma – och ödmjukhet.

Det är publiken som står i centrum, inte den filosofiska diskursen vilket var fallet förra gången jag såg första delen av trilogin. Burrows och Fargion har också utvecklat sitt samspel vilket i synnerhet blir tydligt i den lätt galna The quiet dance där de går på mycket märkliga sätt samtidigt som de ackompanjerar varandra med lika märkliga ljud. Det skulle ha kunnat bli buskis men tack vare att de förmår ge rörelsen laddning – och ingjuta en känsla av uppriktighet - får de knasigaste rörelserna en oväntad värdighet. De lyckas också få de tre delarna att hänga ihop genom subtila associativa mönster som finns inbäddade i koreografin vilket gör verken till en helhet, som jag önskar att fler skulle få se.  

Rasmus Ölme i Modul. Fotograf Håkan Larsson

Rasmus Ölme i Modul. Fotograf Håkan Larsson

Rasmus Ölme: Modul
Rasmus Ölmes Modul (MDT c/o Färgfabriken, 9/5) är en ”happYning” som pågår i tre timmar, där dans/performance varvas in i en trerättersmiddag. Publiken blir alltså ovanligt nog wined, dined and danced vid ett och samma tillfälle. Trots längden och den lösa formen lyckas Ölme skapa och behålla en struktur som gör att de tre timmarna går överraskande fort. Dansen är minimalistisk på gränsen till skelletal, det är som om Ölme vill komma ner på ett slags minsta möjliga rörelsenivå. Men samtidigt finns här också inslag av vardaglighet, till exempel brottning, där aktörerna är försedda med t-shirts med titlar som ”doktorand”. Och matlagning där en av dansarna, Markus Doverud, agerar kock. Maten var trots detta helt ätbar, och den sista rätten dukades fram i ett mycket tjusigt arrangemang på långa bord.

Duon Malin Stattin och Ulrika Berg visade en intressant installation där rörelsesekvenser på film visas vertikalt och horisontellt så att filmen på väggen blir en enhet med filmen på golvet vilket skapar en rörelse som går utanför filmdukens endimensionalitet. Kvällens överraskning var Ölmes ”praktikant” den unge dansaren André Kaliff som gav de på ytan enkla koreografiska sekvenserna en spännande laddning och komplexitet. Ölme själv är en skicklig performer/dansare som genom ett slags naiv omedelbarhet får med sig publiken oavsett vad han gör och oavsett om han vill få dem att äta på brunt omslagspapper eller sitta på rätt ställe i den stora lokalen.

Kocken Doveruds monokroma vittvinstavla – som måste drickas för att upplevas – förde gradvis in publiken i en sympatisk sinnesstämning som resulterade i skratt och glada tillrop under brottningsmatchen. Kvällen avslutades med att alla dansarna omslöts av en virvelstorm av vita pappersark kringblåsta av ljudkonstnären Jean Luis Huhta, som också skapat ljudscenografin till Modul.

Lena Andrén
8 juni 2009


  • Remachine – Jefta van Dinther
    Urpremiär av episkt dansverk på Norrlandsoperan
    Den 1 september bjuder Norrlandsoperan på säsongsuppstart för dans med urpremiär av den episka föreställningen Remachine signerad koreografen Jefta van Dinther . Ljus, ljud, röst, koreografi och scenog...

  • Contemporary Dance GO
    Contemporary dance av Hofesh Shechter på GöteborgsOperan
    Danskväll med intensiv klubbfeeling, smittande glädje och en upplevelse som börjar redan utanför operahuset.

  • Julia Bengtsson Confidencen
    Julia Bengtsson – internationell barockdansös från Sverige
    Höjdpunkten under årets förnämliga Opera- och musikfestival på Confidencen var iscensättningen av Jean-Philippe Rameaus opera Dardanus . I en annan föreställning, A Baroque Catwalk , gjorde Julia Bengts...

  • Fast Blue by Mikaela Polley - Austen McDonald and George Edwards
    The Royal Ballet School Delights
    Written on the faces of the dancers as they spin and leap in the ecstatic final moments of the Grand Défilé , is the smile that says, ‘I did it’. It’s what I look forward to year after year and it neve...

  • dardanus_Confidencen_foto MartinHellström
    Ett barockt spectacle på Confidencen
    Confidencen Opera & Music Festival inleds den 27 juli med Jean-Philippe Rameaus mästerverk Dardanus, som genom ett gediget arbete får sin nordiska premiär på Sveriges äldsta rokokoteater – 284 år efte...

  • Vivian Assal Koohnavard  1
    Möt Vivian Assal Koohnavard dansare vid Staatsballett Berlin och aktivist
    I Berlin träffade jag och arbetade med Vivian Assal Koohnavard. Vivian fick sin dansarutbildning i Sverige och Tyskland. Hon har varit anställd vid Berlin Staatsballett sedan 2018. Där deltar hon i de...

  • Donizetti KSB
    Peter Bohlin om Kungliga Svenska Balettskolans uppvisningsföreställningar
    Skolårets sista föreställningar på KSB var uppdelade i fyra program. Några koreografier var storartade, andra inte. Här, mot slutet, ett försök att resonera om anledningar till detta.

  • Terpichore
    Dans i Stockholm Early Music Festival
    I 2023 års version av Stockholm Early Music Festival , den tjugoandra i ordningen, ingick två dansföreställningar. I fablernas värld , en kort musikalisk och dansant barockföreställning med Folke Danste...

  • Tallinn Suite en Blanc
    Suite en Blanc av Estoniabaletten med fina danssolister
    Jag hade möjligheten att två gånger se en ny balettafton med två verk. Black/White innehöll “Open Door ” av polskan Katarzyna Kozielska och Serge Lifars kända och genuina Suite en Blanc . Den sistnämnda...

  •  Marie Larsson Sturdy
    Marie Larsson Sturdy Carina Ari Medaljör 2023
    På Carina Ari-dagen 30 maj tilldelades Marie Larsson Sturdy Carina Ari-medaljen för hennes mångåriga och engagerade insatser inom Dans i Nord – en vital verksamhet som under mer än 20 år har främjat m...

  • Manon 1
    Manon: An evening to treasure
    Kenneth MacMillan’s Manon created in 1974, continues to weave its magic providing a slew of dramatic roles against a volatile and violent backdrop. The Royal Swedish Ballet first presented the ballet ...

  • En slags Berlin 
    Instudering av Mats Eks ”En slags” med Staatsballett Berlin
    I april 2022 reser Koreografen Mats Ek och jag till Berlin för att hålla audition med dansarna vid Staatsballett Berlin på Deutsche Oper. Vi ska välja dansare till verket ”En slags” av Mats Ek. Premiä...

  • Peter Pan & Wendy
    Marianne Mörck berättar sagan om Peter Pan med Svenska Balettskolan
    Till vårens uppsättning av Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern är en av gästartisterna ingen mindre än Marianne Mörck . Efter första repetitionen tillsammans med baletteleverna på svenska baletts...

  • Grand Hotel GöteborgsOperan 
    Det var en gång på Grand Hôtel, musikalen som återupptäckts
    Göteborgsoperan avslutar sin vårsäsong med premiär den 22 april på Paul Abrahams musikal Det var en gång på Grand Hôtel. Musikalen som legat gömd fram till 2017. En föreställning fylld av dans och mus...

  • Virpi Pakkinen trio
    Virpi Pahkinen: "Precision möter osäkerhet, matematik möter mystik"
    Change – den nya dansföreställningen av och med Virpi Pahkinen – är uppbyggd enligt principen 5 + 5 + 5, dvs koreografi/ljus/musik. Strax före fredagskvällens premiär på Kulturhuset Stadsteatern fick ...

  • ProDance 2023
    För dansens skull dansas Pro Dance galan
    Den anrika Aleksandersteatern fylldes åter av dansfolket som ville stödja dansen och dess utövare via föreningen Pro Dance med att köpa biljetter till den årliga galaföreställningen. Artisterna uppträ...

  • Julia & Romeo 1
    Anthony Lomuljo – om hur det är att igen dansa Romeo – 10 år senare
    10 år har gått sedan urpremiären av Mats Eks Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm. Då liksom nu dansar Anthony Lomuljo rollen som Romeo. När Dansportalen några dagar innan premiären träffar An...

  • Touched GO 1
    Hur bygger vi upp oss själva igen när allt är förstört–Johan Inger om Dust and Disquiet på Göteborgsoperan
    Danskvällen Touched visar två världspremiärer på Göteborgsoperan, Dust and Disquiet av Johan Inger och To Kingdom Come av det nederländska syskonparet Imre och Marne Van Opstal . Naturkatastrofer runt ...

  • OBK Mats Ek
    Mats Ek om Mats Eks Julia & Romeo
    Operans Balettklubb gästades lördag 25 mars av koreografen Mats Ek och dansare inför nypremiären av ”Julia & Romeo” på Kungliga Operan. Verket uppfördes på teatern för första gången 2013. Det har ocks...

  • PrixduNord2023
    Nordens största danstävling lockade 44 dansare
    Äntligen! Det är vad de flesta kände när tävlingen Prix du Nord genomfördes på Kronhuset i Göteborg.

  • Affinity Operan
    Young choreographers en bra plattform för nya idéer
    En alldeles särskild glädje med workshopartade föreställningar är att man får se dansarna på riktigt nära håll. Så var fallet på Operans Rotunda 16 och 18 mars, i ett program med sju koreografer och 3...

  • Defile Hommage a Patrick Dupond
    Gala till minne av den lysande dansaren Patrick Dupond
    Under februari var det tre utsålda galor på Palais Garnier i Paris, till minne av dansaren och balettchefen Patrick Dupond . För programmet på galan, se nedan!

  • Svansjön Helsingfors M Onne
    Madeleine Onne: Man får slåss för sin konstart
    Madeleine Onne har varit balettchef i Stockholm, Hongkong och Helsingfors. Dansportalen har pratat med Madeleine om bland annat tiden i Hongkong, Helsingfors och om Stockholm 59°North. Men på vår förs...

  • Cacti Alexander Ekman 
    Triple Bill at the Ballet. What's not to Like?
    The feel-good factor was in abundance at the Royal Opera House in Stockholm with a triple bill to send the audience home with a smile.

  • AlexanderMockrichPDL2023
    Elever från Kungliga Svenska balettskolan tävlade i årets Prix de Lausanne
    Sveriges kandidater i Prix de Lausanne kommer båda två ifrån Kungliga Svenska balettskolan. Theodor Bimer och Alexander Mockrish. Tävlingen firar 50 årsjubileum lite sent då pandemin stoppat ett flert...

  • 12+ songs 1
    12 songs + Ane Brun och Kenneth Kvarnström på Göteborgsoperan
    Första helgen i februari är det premiär för 12 songs + på Göteborgsoperan. Ett scenkonstverk skapat genom samarbete mellan 18 dansare och en av Nordens främsta koreografer, Kenneth Kvarnström, i något...

  • Kungliga Baletten Cacti
    Jubileumsgala med Operan och Kungliga Baletten 250 år
    Kungliga Operan öppnade med en fantastisk gala 18 januari med 23 olika programpunkter som innehöll opera, balett och teater. Under 250 år har framförts 54 900 föreställningar och vad var mer naturligt...

  • Ecole de danse 1ere filles
    Stor uppvisning av École de Danse
    ”Démonstrations” är den stora uppvisningen av ”École de Danse de l’Opéra national de Paris” varje år i december på klassiska Palais Garnier – nu för 45:e gången.

  • Woo Mitsumori
    Madeline Woo och Kentaro Mitsumori nya Premiärdansare i Kungliga Baletten
    Kungliga Baletten har utsett två nya Premiärdansare: Madeline Woo och Kentaro Mitsumori. Utmärkelsen delades ut av Balettchef Nicolas Le Riche och vd Fredrik Lindgren i samband med föreställningen 19 ...

  • Johannes Öhman
    ”Ta fast Johannes Öhman” – encore!
    Likt en byggnadsentreprenör står Johannes Öhman i Dansens hus publikfoajé och berättar om kommande uppgradering av lokalen. ”Och där, och där och där…”, pekar han snabbt ut i olika riktningar inför en...

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil