Lotta Melin är en av de mest originella koreograferna i Sverige just nu och hennes nya verk Rörande Diana Palmers försvinnande är inget undantag.

Idag verkar det vara svårt för scenkonsten att lämna scenen och det är därför positivt att Melin är djärv nog att ge sig in i det riskabla företaget att inlemma sin föreställning i en utställning. Intressant nog fick jag tillfälle att se en scen ur föreställningen både på scenen (under Dansparty i Dansens Hus) och i utställningen. Den dynamik som skapas i det lilla rummet med en publik som samlas runt ett obestämt scenrum var vida överlägsen den konventionella presentationen på scenen – trots att det var samma steg, rörelser och scenografi.

Efva Lilja: Twist
Danshögskolans rektor, koreografen Efva Lilja har också tagit sig ut från scenen och skapat Twist, en platsspecifik dansförställning i konstnären Monica Hölls installation i Forum, beläget i en före detta kolkällare på Kungsholmen i Stockholm (16/5). Vita resårband (typ tvistband) genomkorsar rummet och får mig att tänka på laserstrålarna som omger en skatt i en äventyrsfilm. Med orden ”rör inte konstverket” hårt inpräglade i hjärnan försöker jag att inte komma för nära de vita banden samtidigt som jag upptäcker stolsramar och något som liknar metallskelettet till ett tak insnodda i resåren.

Så upptäcker jag att en persons agerande skiljer ut sig från övriga besökares. Nonchalant placerar en man en stol mitt bland resårbanden. Det är dansaren Danny Westlund som gjort entré och därmed inlett förställningen inne i konstverket utan att någon märkt det. Ett solo under vilket dansaren håller en intensiv ögonkontakt med oss i publiken. Ögonkontakten tvingar in mig – betraktaren – i skeendet. Den påtvingade kontakten skapar ett slags frustration som tillsammans med att dansaren trasslar in sig i och kastar sig mot resårbanden skapar associationer till människans fastsittande i de sociala strukturerna som likt gummiband håller var och en på plats.

Men det faktum att något håller för påfrestning kan också uppmuntra till att våga utmana – och när föreställningen är slut går jag i närkamp med resårbanden in i konstverket.

Ana Laguna & Mikhail Baryshnikov: Tre solon och en duett
Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov presenterar för andra gången en gemensam afton (8/5, Dramaten), denna gång med tre solon och en duett, Place (Ställe), uruppförd 2007 på Dansens Hus. Det är tydligt att Mikhail Baryshnikovs och Ana Lagunas samarbete har fördjupats under de två år som gått sedan urpremiären av Mats Eks Place. De har utvecklat ett långsamt tempo som liksom rundar av Eks kraftfulla koreografi och ger den en silkigt mjuk kvalité. Det är läckert och kräver en extrem precision. Ett precisionsarbete som också ger rörelsen auktoritet vilket överensstämmer väl med det mogna mänskliga drama som utspelar sig mellan kvinnan och mannen.

Kraftfulla passager som understöds av Fläskkvartettens mest aggressiva musik ger koreografin dynamik och dansarna tillfälle att blixtra till fysiskt. Det tillför också en uppfriskande aggressivitet till dramat som rör sig kring bordet och mattan – symboler för pargemenskapen, en gemenskap som tiden försvagar och förstärker. Den disharmoniska upplösningen där mannen lämnar kvinnan som stillastående vrider sig i långsamma spasmodiska rörelser liksom fångad i platsens kraftfält får mig att tänka på frågan Is this all there is?  

I den bedårande Valse-Fantasie av Alexei Ratmansky visar Baryshnikov sin dramatiska förmåga och mästerliga behärskning av den klassiska balettens uttrycksmedel. Vilket medför att han behöver göra väldigt lite för att få publiken att förstå vad han skulle ha kunnat göra. Han översköljer publiken med sin karisma och sin lika diskreta som effektiva humor som får skrattet att kännas överraskande varje gång.

Solo för två av Mats Ek blir i Ana Lagunas tolkning en existentiell betraktelse över kvinnovarandet. Med stor auktoritet tolkar och omformar hon Eks koreografi. En hel värld ryms i hennes dans och i denna värld finns Mannen  – representerad av en sko eller ett par fladdrande händer – som ett artificiellt inslag.

I Years Later dansar Baryshnikov med en videoversion av själv (suggestivt filmad av Asa Mader) i en finstämd duett med diskret humoristiska inslag. Men han möter också den unge Baryshnikov. Filmsekvenserna från en sliten balettsal i dåvarande Kirovbaletten i dåvarande Leningrad blir genom den konstlöshet med vilken den unge dansaren visar sin perfekta teknik mycket berörande. Via gestik och mimik kommenterar (kanske finns här också ett milt ifrågasättande) den mogne mästaren med distans och humor den kompromisslösa kamp att uppnå perfektion den unge dansaren utstrålar.

Trots de superba tolkningarna är min största upplevelse denna kväll självklarheten, värmen och glädjen i Lagunas och Baryshnikovs dans och att dessa stora stjärnor så tydligt visar att de uppskattar varandra – och sin publik.

Doften av spunnet socker vilade tung över foajén under premiärkvällen. Det bjöds på sockerstint godis, mest i form av hjärtan och det är Hjärtat som står i centrum i Charlotte Engelkes enkvinnasshow. I Sweet blandas självbiografiskt (?) material med fiktion på Engelkes eget oefterhärmliga sätt. Berättarjaget kallar sig ”the director’s wife” och det är få svenska scenkonstnärer som har förmågan att gestalta denna eleganta troféhustru med en sådan naturlig elegans som Engelkes. Hon har nämligen Stil vilket förhöjer intrycket även av den mest banala handling hon utför på scenen. Engelkes är en arvtagare till flydda tiders primadonnor, och precis som de vet hon exakt hur man spelar på sin publik.

Men under den sockerblanka glasyren döljer sig det som gjort Sweet till en långkörare, en lika mörk som välkänd berättelse om verklighetens ojämlika – och utsatta – kvinnovarande. Denna berättelse formuleras inte i direkta fraser utan i mellanrummet mellan orden och de humoristiska infallen. Mötet mellan Engelkes lika stilfulla som humoristiska elegans och visionen av mänsklig utsatthet leder till att publiken blir road och oroad – samtidigt. Själv vet jag inte alltid om det jag helst vill göra är att skratta eller förfäras

Efter föreställningen fortsatte sockret – symbolen och surrogatet för Kärlek – att flöda. Butohdansaren SU-EN genomförde en performance på en bädd av socker och honung tills hela hon glänste som ett kanderat äpple. Små söta möss irrade runt i Szyber & Reichs sockerbitslabyrint. Två mångbottnade kommentarer till det utbredda sockerberoendet (det fanns också en enkät man kunde fylla i för att kartlägga sitt eget beroende). En marängprydd Surprisecookie visade sig innehålla ingen mindre än sångaren Nils Harning. Han presenterade sig som f.d. söt, men jag vill nog hävda att såväl hans person som hans underfundiga texter – i likhet med hela denna kväll – präglades av en tilltalande pepprig sötma.

Gisèle Vienne: Jerk
Koreografen Gisèle Vienne har denna gång gjort en soloföreställning för skådespelaren Jonathan Capdevielle som medverkat i de flesta av hennes produktioner. Föreställningen Jerk (Dansens Hus, Lilla Scen 21/4) är en monolog med handdockor baserad på en roman av Dennis Cooper, som också dramatiserat texten. Monologen, som kompletteras av texter som publiken uppmanas att läsa under föreställningens gång, är en berättelse i jagform som skildrar den sista fasen i ett seriemord som baserar sig på en verklig händelse i USA på sjuttiotalet. Berättaren är seriemördarens medhjälpare – en vilsen tonårspojke – som genom Capdevielles karismatiska scenpersonlighet får min ofrivilliga sympati. Gisèle Viennes suggestiva scenkonst har en mörk kraft som obönhörligt lockar in publiken i sin mörka värld, och även detta gör det också näst intill omöjligt att ta avstånd, så som jag skulle ha gjort om jag sett en dokumentär eller läst en artikel. En nyttig påminnelse om att den eller den som utför bestialiska handlingar inte själv behöver vara en best (på ytan).

Capdevielle gör en storartad prestation i sin tolkning av den unge vilsne mannen. Sittande på en stol i direkt kommunikation med publiken låter han oss se in i en människas själ. Samtidigt visualiserar han genom sina dockor den instängda och ångestfyllda, sexuellt laddade våldsvärlden i det hermetiskt tillslutna mentala rum som han befinner sig i medan det fruktansvärda pågår dag efter dag, månad efter månad tills det bara är han själv som ännu är vid liv.

Dansens Hus: Dansparty
Det årligen återkommande Danspartyt på Dansens Hus (24/4) leddes denna gång av den lika underhållande som charmerande dansaren och skådespelaren Lars Bethke. Och alla som tyckte att Bethke var Stjärnan denna afton fick det glädjande beskedet att han kommer att visa en egen föreställning i höst på Dansens Hus. Performanceduon Nordic Dumplings är en negation av Bethke genom sin totala inåtvända självfokusering, men vad annat kan förväntas av degiga klimpar utslängda i en hård verklighet? I vilket fall bjöd de på en skön ”in your face” upplevelse.

Programmet bestod av pärlor som Swastika Macarena där Carl Olof Berg på ett modigt, underhållande och djärvt sätt adresserar olika frågeställningar, som förtryckande ideologiers kapning av uråldriga symboler, könsroller och patriarkatets hegemoni. Avsnittet Godmother ur Urban Zoo, framfördes av tre skickliga dansare med mycket attityd och humor. Det var en manifestation av hur intressant streetdansen kan vara och kanske också ett slags nyorientering. Mycket attityd men med en helt annan ingångspunkt hade Anja Arnquist och Julia Sundberg i Cristina Capriolis omtagning som utspelade sig på en sluttande skärm där rörelsen minimerades och därigenom maximerades så att dess vanligtvis osynliga beståndsdelar blev synliga.

En av mina absoluta favoriter denna afton var Helena Franzéns solo Strangers in the Night, som var en inkännande tolkning av Sinatraklassikern med samma namn, här framförd av sångerskan Jenny Wilson ackompanjerad av Jukka Rintamäki på gitarr. Orsaken till att Franzén passar så bra ihop med Sinatra tror jag är att hennes dans har en distanserad saklighet som döljer en stark sensuell energi, vilket skapar en spänning när den ställs parallellt med Sinatras sång som också har en stark undertryckt emotionell laddning.

Örjan Andersson och hans dansare har en gemensam nämnare, de har samtliga varit engagerade i Batsheva Dance Company under koreografen Ohad Naharin. Kanske inte så förvånande då att jag tycker mig ana en subtil influens av Naharin i denna duett som skiljer sig avsevärt från Anderssons övriga produktion genom sin intuitivt improvisatoriska stil och användningen av text.

Verket inleds genom att Inao återberättar ett minne från sin ungdom, ett minne som kan vara fakta eller fiktion. Även om det är en intressant berättelse känner jag ett visst tvivel eftersom det är ett välanvänt grepp som lätt blir slentrian. Men min oro visar sig vara obefogad eftersom Andersson förmår skapa en dynamisk växelverkan mellan text och rörelse. Under den dansade delen av monologen synliggör han skickligt de starka emotioner som frigjorts under det verbala återberättandet men som dolts under mannens välbehärskade yta.

Verket når sin klimax när Inao fungerar som uttolkare åt den dittills stumme Asher Lev i en monolog som genom det gemensamma återberättandet sammansmälter dem till en individ, besatt av ett enda minne: att inte längre vara stolt över att vara judisk på grund av den israeliska armens övergrepp. Det mimiska återberättandet och Inaos verbalisering av rörelsen har en komisk kvalité men Levs efterföljande solo präglas av en genomskärande spänning som tycks hota att slita sönder dansarens kropp.

Pile it on är en manifestation av att minnen inte är böcker i hjärnans bokhylla utan att de är en del av den process som konstant formar och omformar individen och som penetrerar organ, muskler, leder och ligament. Men verket är också en manifestation av att Anderssons koreografiska kreativitet har stimulerats att söka sig in i nya okända områden i mötet med de två excellenta dansarna Inao och Lev som även de funnit varandra i ett fruktbart samarbete. Jag lämnar föreställningen fylld av den lyckokänsla högklassig dans ger upphov till men också med en känsla av förväntan inför vad Anderssons koreografiska nyorientering kan komma att medföra.

Det är publiken som står i centrum, inte den filosofiska diskursen vilket var fallet förra gången jag såg första delen av trilogin. Burrows och Fargion har också utvecklat sitt samspel vilket i synnerhet blir tydligt i den lätt galna The quiet dance där de går på mycket märkliga sätt samtidigt som de ackompanjerar varandra med lika märkliga ljud. Det skulle ha kunnat bli buskis men tack vare att de förmår ge rörelsen laddning – och ingjuta en känsla av uppriktighet - får de knasigaste rörelserna en oväntad värdighet. De lyckas också få de tre delarna att hänga ihop genom subtila associativa mönster som finns inbäddade i koreografin vilket gör verken till en helhet, som jag önskar att fler skulle få se.