Det gav en tankeställare om hur otillgänglig scenkonsten faktiskt är om man inte kan ta sig fram för egen maskin. Men några föreställningar blev det och jag börjar med en helt nysedd föreställning, den första ”post-gips”.

Under den dramatiserade föreläsningen intog de tre WISP:arna tre feministiska ståndpunkter som skulle kunna beskrivas som ”den kloka”, ”den arga” och ”den förstående”. Det var underhållande, drastiskt och tankestimulerande och jag tror att ”föreläsningen” skulle fungera i andra sammanhang. Trots att man kanske kan tro att jämställdhet idag är en självklarhet finns det mycket som ännu måste synliggöras, till exempel så som WISP gör i sin feministiska performance. Och genom att göra det i form av en föreställning får åhöraren en större frihet i hur den förhåller sig till innehållet, och det gör det lättare att faktiskt börja diskutera frågorna på allvar utan att fastna i förutfattade åsikter.

På franska heter Victor Hugos roman Notre-Dame de Paris och Bo-Ruben Hedwalls stundom sublima scenografi, känsligt ljussatt av Torkel Blomkvist, låter katedralens massiva murmassor omsluta dramats huvudpersoner, ringaren Quasimodo, hans fosterfar prästen Claude Frollo och Esmeralda, vars uppdykande rubbar balansen i deras komplexa relation.

Även om Marie Lindqvist endast genomförde en akt lyckades hon skapa ”sin” Esmeralda trots att Isberg begår misstaget att försöka skildra alla Esmeraldas relationer, vilket splittrar såväl rollen som baletten. Men Lindqvist hanterar detta kaos med suverän skicklighet och hängivenhet. I motsats till Esmeralda är rollerna Quasimodo och Claude Frollo riktiga läckerbitar där Isberg visar vad han kan. Quasimodo gestaltas på ett smärtsamt inkännande sätt av Jens Rosén som ger mista gest en innebörd och Brendan Collins gör sitt livs rolltolkning som den motsägelsefulle prästen Claude Frollo.

Det är i scenerna med dessa tre som koreografi och musik fungerar, men däremellan är det allt för mycket som känns som ointressanta transportsträckor där både koreografi och musik irrar bort sig i konventionernas träskmarker. Här skulle en dramaturg/regissör (t ex Ludvig Josephson som borde ha medverkat i baletten och inte bara i programbladet) ha kunnat göra stor skillnad.

Ringaren i Notre-Dame är ett av Isbergs mest ojämna verk, här varvas svindlande moment med kraschlandningar. Jag får en känsla av att det ytterst beror på att Isberg inte helt vågar lita på sina egna idéer därför vill jag avsluta min recension med uppmaningen: Yes, you can!

Tyst Teater/Martin Forsberg: Vibragera
Den tionde mars premiärvisade Tyst Teater föreställningen Vibragera av koreografen Martin Forsberg i KTH R1, en före detta reaktorhall utsprängd ur berggrunden 25 meter under Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Trots att föreställningen inte är gjord för att enbart visas i detta ovanliga scenrum – som helt automatiskt blir huvudperson i varje föreställning – kommer scenrummet ändå att finnas kvar i föreställningen. Videoprojektionerna (av Transfett) som ingår i föreställningen är filmade inne i reaktorhallen och skapar en reminiscens av platsen hos betraktaren. Under premiärkvällen ledde det till ett slags dubbelexponering av lokalen som på en och samma gång blev fiktion och verklighet. I denna dubbelexponering rör sig Chisato Minamimura, innesluten i sig själv samtalar hon med publiken genom vackert tecknade gester. Trots att jag inte förstår tecknen – eller ens med bestämdhet kan säga att det är tecken – har jag svårt att slita mig loss från att följa hennes exakt formulerade handrörelser.

Energi i form av vibrationer binder samman dansare och publik oavsett förutsättningar vad gäller hörsel. Men ovan nämnda användning av tecken istället för det talade språket påminner om att Tyst teater inte i första hand riktar sig till de hörande. I synnerhet blir detta tydligt i en scen då dansarna tagit plats vid ett lågt bord där de genomför ett märkligt spel med tecknade siffersekvenser som tolkas över i siffror på en filmduk. Det är en suggestiv scen med många överraskande vändningar – och tolkningsmöjligheter. Här liksom i resten av verket är det dansarna som står i fokus, trots den spektakulära inramningen, eftersom dansen alltid förblir föreställningens kärna.

Många olika influenser möts – eller rättare sagt kraschar in i varandra – i detta verk. Ett verk som också influerats i rörelse och musik från Barkeys födelseland Java, till exempel i en vacker sekvens med dansaren Yumiko Funaya iförd en huvudprydnad av klirrande porslin som för tankarna till javanesiska danskostymer. Den raffinerade minimalismen som dominerar musik, scenografi och koreografi bryts mot en commedia dell’arte-artad komik som får sitt starkaste uttryck genom dansaren Julien Faure som ömsom påminner om en kusin till Papageno ömsom om en pilsk faun. Hans ludna kraftfulla uppenbarelse skär sig njutningsfullt mot de övriga dansarna. Dessa är iförda puffiga små plagg i vackra pastellfärger som får dem att se ut som en lite galen nytolkning av Bing & Gröndals porslinsfigurer. Inte minst Benoît Gob och Maarten Seghers som slingrar sig kring varandra tätt, tätt som vore de siamesiska tvillingar – helt bedårande.

Konflikten mellan de olika stråken i föreställningen skapar en spänning, som påminner om den spänning som finns i det vita porslin som i sparsmakade installationen pryder scenrummet. Porslin är ett hårt material som dock lätt sprängs i tusen bitar när det utsätts för allt för stora påfrestningar. Det är som om hela föreställningen vid minsta yttre störning skulle kunna splittras i sina beståndsdelar, vilket skapar en underliggande spänning som håller uppmärksamheten på en hög nivå trots verkets nonsensartade karaktär. Som tur är håller verket samman och dansarna kan föra det aningens för långa flödet av scener till dess orgiastiska klimax.