Jag lyssnar till minimalistisk musik av Philip Glass – närmare sagt till hans The Light (1987) samt Heroes Symphony ( 1996), spelade av Bournemouth Symphony Orchestra,  och når en viss stämning. Jag skall förflytta mig till dansens värld, minnas hur rörelsespråket i ett eller några verk till Glass musik en gång tidigare såg ut på scenen.

Men - här är det dock inte frågan om Glass musik. Enstaka dansare och grupper glider framåt för mina ögon. Det är dock inte dessa  dansare och samma koreografi jag nu skall komma ihåg, men vissa paralleller finns att dra från dem till iscensättningen av Uwe Scholz verk till musik av Ludwig van Beethovens sjunde symfoni, vilket haft sin urpremiär 1993 – då dansat av Leipzigbaletten.

Dansarna klädda i vita åtsittande dräkter och trikåer i båda dessa verk: I balett är den vita färgen vanlig, sedan de stora vita baletternas tid. Och fortfarande: Vit färg och trikåer tillåter åskådaren att koncentrera sig på rörelsespråket på ett annat sätt än kanske någon annan lösning i kostymeringen. Och så kommer vi till det faktum att den här baletten delvis är väldigt krävande för dansarna. Över hälften av baletten är med, varav elva är solister, om en indelning i solister och kårdansare överhuvudtaget kan göras i denna koreografi. Grupperingar visar ibland kårdansarna separat eller i mindre grupper, och här syns det i vissa fall tydligt hur kunnandet hos vissa dansare blivit bättre.

Nationalbaletten har haft en ny chef under en termins tid nu. Kenneth Greve i sin tur har fått bekanta sig närmare med omständigheterna för chefsrollen i ett nordiskt land. Det finns skillnader mellan Norden och den övriga världen; kulturerna på olika håll i världen är ofta helt enkelt olika. På Nationaloperan är det inte bara på balettens område som chefsbyte förorsakat viss turbulens; också på sångarnas sida har chefen, efter mycken debatt och kritik, varit tvungen att tänka om sin personalpolitik. Om det önskas att kunniga konstnärer stannar kvar i huset måste den konstnärliga personalen försäkras om – så gott det går – att dess talanger utnyttjas också när de nått en ålder då karriären inte vanligtvis längre kan byggas på annan ort och annan marknad.

Tillbaka till scenen med dansarna; till de vita, till de svartklädda i Förlorad tablå – samma balett som stockholmspubliken nyligen fått se på Operan – och till varelserna med glitter från rymden – och kanske från Texas – Kvarnström i sin koreografi låter oss själva avgöra var hans gestalter hör hemma.

Den här balettkvällen har tydligt delat åsikterna, såväl hos kritiken som hos publiken. Man uppskattar å ena sidan Kvarnströms starka perpetuum mobile, hans verk med ett kontinuerligt rörelsespråk, å andra sidan den klassiska balettens svåra steg, kroppens hållning, strävan att komma upp, att lämna golvet och vistas i luften, att kunna hoppa ännu högre och att visa sig vara viktlös. Själv tycker jag att allt detta behövs, och att all publik kan få sitt lystmäte.

Sjunde symfonin
Den delen av kvällen där dansarna hade det jobbigast – om man så vill tänka, var den neoklassiska baletten Sjunde symfonin av framlidne Uwe Scholz, iscensatt av Tatjana Tierbach, som visades sist. Många solister var desamma som i Tablån, och i båda gjorde t.ex. den stilige Wilfried Jacobs  och den snabbe Guillem Brull Bower mycket bra ifrån sig. Tillsammans med den sistnämnde, vid samma soli, syntes ett nytt löfte: Nikolas Koskivirta, som tävlat framgångsrikt i Stora Daldansen i Mora (tredje plats i juniorklassen 2007).  

Av de fina damprestationerna kan även nämnas t.ex. Maki Kirjonens, Eun-Ji Has, Petia Ilievas och Mai Komoris solistiska inslag. Baletten till Beethovens sjunde symfoni har något av samma anda som Landers Etyderna. Samtidigt på scenen rör sig som mest 43 damer och herrar. Där firar också balettekniken och dansarnas skicklighet, men även dansglädjen, triumfer.

Musiken är inspirerande, och jag själv har alltid tyckt att symfonisk musik passar väldigt bra att dansas. Vissa akrobatiska inslag samt en rad samtidiga fouettéer låter publiken hålla andan. Och man andas i takt med hela verket då olika scener avlöser varandra. Hela balettkåren lyckas bra i detta neoklassiska verk.

Premiär på Finska Nationaloperan i Helsingfors 2009-02-28
Förlorad tablå av Christian Spuck – musik Felix Mendelssohn-Bartholdy:  Symfoni nr. 4 A-dur, op. 90
Hohto/Shine, urpremiär  av Kenneth Kvarnström – musik William Lawes, Mika Vainio, Ludde Hagberg – inspelning
Sjunde symfonin av Uwe Scholz – musik Ludwig van Beethoven: Symfoni i A-dur op. 92.

Anita Jokela
11 april 2009