Helsingfors: Förlorad symfoni – en tredelad danskväll

Förlorad tablå
Kvällen på Nationaloperan inleddes med Förlorad tablå – en modern balett i rokokons anda, i en raljant stil och med glimten i ögat, en beskrivning man kan läsa om verket i operatidningen (Oopperasanomat). Verket hade sin urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm 2007.  Scenerna vid operahusen  i Helsingfors och i Stockholm avviker från varandra;  i Helsingfors tämligen nya operahus (1993) är scenen större och bredare. Golvet sluttar inte mot publiken som i Stockholm. Då samma balett dansas på två olika scener ser man också vissa skillnader:  Dansarna här fick ställvis faktiskt springa ordentligt för att hinna till sina platser.

Själv fick jag tillfälle att intervjua koreografen Christian Spuck, som annars inte tyckte sig se någon skillnad då han jämförde dansarna i dessa två städer.  Och han – som rest världen runt och jobbat på flera håll – ansåg det vara bra för Nationalbaletten att öva in ett sådant här verk, och att uppträda i det. Själv är Spuck fastanställd koreograf vid Stuttgartbaletten. Jag talade med honom innan jag sett föreställningen i Helsingfors – och då hade jag bakom mig två sedda föreställningar i Stockholm – den senare av dessa två i ett färskt minne från januari.

Detta medförde att jag var ganska spänd inför det kommande, och tyckte mig faktiskt se vissa skillnader utöver dem jag nämnt. Detta är spännande – man vet inte exakt vad det är, men det bara syns på scenen eller man har en känsla som spökar i bakhuvudet av att något är annorlunda. Detta något måste ligga i andan hos en teater, och kanske då också i det faktum att en dansares personlighet alltid är synlig och kommer över orkesterdiket fram till publiken – en egenskap med vilken personen i fråga kommunicerar med åskådarna under föreställningen. Enligt Christian Spuck var koreografin densamma både i Stockholm och i Helsingfors, men han berättar att han dock gjort vissa preciseringar och några omplaceringar för dansarna.  

Föreställningens första verk var stiligt – liksom vid Kungliga Operan – och dansarna de gjorde väl ifrån sig. Koreografin kräver stark klassisk skolning, eftersom grunden för den är balett. Vissa kantiga rörelseelement, speciellt för armarna, kryddar scenerna. Figurerna är otraditionellt klädda; damerna bär långbyxor och tutu samtidigt, eller leggings och plisserad kjol och kavaj, och ibland kragar – männen har livré och frack med långbyxor – och diverse trevliga tillägg av kostymdesignern Emma Ryott, som även designat kostymerna  i Stockholm.

Symfonisk balett
Dansforskaren Tiina Suhonen diskuterar i sin presentation koreografier gjorda till symfonisk musik. Hon påpekar att musiken, som är bekant för en del av åskådarna, fint binder samman rörelsespråket i koreografin. Spuck har nämligen haft tanken att när det på scenen visas flera händelser samtidigt – vilket är vanligt i moderna baletter – medför det att åskådaren inte alltid hinner smälta allt det hon ser.  Men musiken går framåt – i det här fallet denna symfoni av Mendelssohn, även kallad den italienska – och det kontroversiella hos det koreografiska språket och musiken skakar hand med varandra. Tavlan lever sitt liv – och i början och i slutet av baletten visas en stillastående bild. Effektivt, vackert och njutbart.

Hohto/Shine
Kenneth Kvarnström hade inte mycket tid att öva dansarna för sitt verk, därför valde han att göra Shine tredelad. Basen är en koreografi från 2003 där tre dansare – då klädda i svart och nu närmast i pärlgrått – rör sig; de låter kropparna falla i varandras armar och separerar igen, i ett flöde utan pauser. Kärnan i baletten var färdig, och omkring den konstruerades två scener för ytterligare två respektive tre dansare.

Då dansen börjar tänker kanske många att vi nu rör oss någonstans borta i rymd-världen. Eller inte precis i nuet, eller i det vardagliga.  Del två visar oss en dam och två herrar – och här är det tydligt frågan om mänskliga relationer. Om den tredje och sista scenen vet man inte längre vad man ska tänka; är det frågan om tre cowboys eller vilka är varelserna som har voluminösa tyllbyxor – för att inte skada sig vid eventuella fall?

Jo – underhållande är det – någon skrattar i publiken vid synen av varelserna, men blir sedan tyst och följer männens dans – de behärskar sitt dansanta språk och byxornas roll verkar inte mer vara så viktig – och blir inte så klar heller. ”I min dans strävar man mot golvet, tvärtemot hur det är i balettkonsten som visar eteriska damer”, förklarar koreografen Kvarnström.

Han är van att ha starka dansare i sina verk, och har plockat ut individer med uttrycksförmåga även bland Nationalbalettens konstnärer.  De som medverkar är en mycket mångsidig Jaakko Eerola – som dansar första delen med en bestämd Linda Haakana – en stilig upptakt. I mellersta delen dansar Anna Sariola med sina två partners – erfarne Kare Länsivuori, och Jouka Valkama, ofta sedd i moderna verk – och känd även för sina koreografier vid balettens workshops. Sista delen dansas av skickliga män – dom med byxorna:  Antti Keinänen, Samuli Poutanen och Frans Valkama.