Wim Vandekeybus: Black Biist
Den svarta besten i Wim Vandekeybus nya verk för GöteborgsOperansBalett betitlat Black Biist (28/2, Programmet Dekadens) skulle kunna vara det stora vildsvin som släpas in på scenen under föreställningen.

Även mediet dans i kombination med vissa utvalda repliker fungerar väl i synnerhet med den specialversion av texten som arbetats fram av översättarna Per Holmer och Jakoba Van den Dries samt manusförfattaren Jan Decorte. Den har inslag av äldre/dialektal svenska och bruten svenska vilket fungerar som hand i handske med verket – imponerande!

Att lyckas göra det i det närmaste uttjatade dramat om Oidipus angeläget utan att göra en nytolkning är i sig en bedrift som säger något om Vandekeybus storhet. Den skenbara konstlösheten i gestalternas framtoning får dem att komma nära och bli oväntat berörande. Samtidigt som de raffinerade scenografiska lösningarna imponerar, till exempel en glödande målning av en kropp på en hög vägg som plötsligt löses upp i mindre kroppar när dansarna liksom dryper ner mot scengolvet.

Virtuost använder Vandekeybus sin koreografiska vokabulär för att understryka den dramaturgiska utvecklingen utan att någon enda gång bli beskrivande, koreografin uttrycker som alltid hos Vandekeybus ett inre skeende. Knivskarpt profilerar han dansarna; Hlín Diego Hjálmarsdóttir som ”Madam” som har en auktoritet som gör henne trovärdig i den krävande rollen som Oidipus mor/hustru.

Mattias Suneson ger gestalten en frustrerad mångtydighet och i avslutningen av verket är det han ensam som cirklar runt scenen. Han är den ende som är kvar och därmed den som har makten – och jag frågar mig vem, som egentligen styrde oraklets svar, det orakel som ”avslöjade” sanningen om Oidipus? Denna subtila mångtydighet ger dramat en oväntad angelägenhet i en tid där massmedia har övertagit siarnas roll och där dess ”sanna” budskap till och med kan utlösa folkmord.

Russell Maliphant Company: Flux, Small Boat, Push
Sverigepremiär var det för koreografen Russel Maliphant (Dansens hus 27/2) som visade tre verk. Kvällen inleddes av solot Flux (2006) för den karismatiske dansaren Alexander Varona. Flux, som kan översättas ”flöde”, är en korrekt beskrivning av solot som är ett dynamiskt flöde av rörelser där kroppen tycks ha förlorat sina vassa kanter och förvandlats till ett kvicksilverliknande tillstånd.

Att se Varonas dans är att påminnas om vad dans är, en kropps formulering i tid och rum, en skrift i konstant upplösning och tillblivelse. Det blir också en manifestation av att dans är kroppens rörelse som aldrig kan ersättas av tekniska innovationer, hur imponerande dessa än må vara. Ett dansverk vilar på kroppens kapacitet till rörelse och när det fungerar på ett så strålande sätt som här, uppstår en absolut uppmärksamhet och resonans i betraktarens kropp och sinne.

Kvällens huvudverk var Small Boats (2007), ett intelligent verk som kommit till genom ett samarbete mellan Maliphant och filmaren Isaac Julien. Verket inleds med en filmsekvens, som panorerar vit-blå båtar i ett intensivt Medelhavsljus. Det ser idylliskt ut, men något stämmer inte med den idylliska semestervyn. Innan man hinner fördjupa sig i det uppstår en spalt i filmen, spalten vidgas och dansare som befinner sig på scenen bakom filmduken blir synliga.

Dansarna rör sig viktlöst i Medelhavets blå vatten men bilden är vänd upp och ned och den massiva vattenytan som blir ett bågnande golv tills filmen löses upp och frilägger scenen. En scen som nu omvandlats till djupt mörkt hav där ett nät – ett av alla dessa enorma drivande nät – fångat in livlösa kroppar. Small Boats är ett starkt verk som synliggör de svagaste och mest utsatta, de ekonomiska flyktingarna vars drömmar nästan alltid vänds till mardrömmar – oavsett om de når fram eller ej.

Programmet avslutades med duetten Push (2005) som Maliphant ursprungligen skapade för sig själv och Sylvie Guillem men som här framfördes av Alexander Varona och Julie Guibert. Även det är ett vackert verk och även om Guibert är en utomordentlig dansare, blir det ändå en obalans i duetten eftersom hon inte är stark nog för att kunna matcha Varonas sceniska närvaro.

Men den kvällens clou kunde man välja att se eller inte se eftersom installationen The Pink Room eller Mitt pojkrum utspelades i ett litet specialbyggt rum. Där fick publiken uppleva ett intimt möte inte endast med en dansare utan även (kanske) med sina egna tabun. Själv upplevde jag verket – som borde visas på fler ställen – som en kommentar till dagens hårda exploatering av unga människor.

Det lilla i rosa ljus indränkta rummet, som är tapetserat med foton av Madonna och ljudsatt av Madonnas Like a virgin, rymmer precis en sittande åskådare och en halvnaken ung manlig dansare (endast iförd ett höftskynke). Den betraktade och betraktaren är separerade av en öppnad träjalusi, och associationerna till sexindustrin är givetvis tydliga.

Den falska intimiteten som kan uppstå i en situation lik denna synliggörs genom det sätt verket avslutades – då den till dess tysta dansaren plötsligt stänger av bandspelaren och i kort ton säger "Nu kan du gå”. Det är helt enkelt suveränt bra genomfört – av såväl koreograf som dansare.

Den kvinnliga dansare som inte kunde medverka vid premiären medverkade nu och även om hennes insats är fullt tillfredsställande är hon inte på Higginbothams nivå och verket förlorar – vilket jag också anade skulle ske – en stor del av sin elektricitet. Därtill kan man tycka att det är konstnärlig harakiri att inte både Higginbotham och Philippe Blanchard medverkar själv eftersom det skulle tillföra verket det mått av spänningsfyllt vansinne det behöver men nu saknar.

Cullbergbaletten: Position of elsewhere
Johan Ingers avskedsverk till Cullbergbaletten har den symboliskt laddade titeln Position of elsewhere (7/2, Dansens Hus). I det tredelade verket befinner sig koreografi, scenografi och musik i tätt samspel. Scenografin, en stor hängande konstruktion av metallringar med små ljuspunkter som påminner om enorma svävande kullager, är skapad av Jens Sethzman.

Ringarna och ljusscenografin kännetecknas av Sethzmans diskret sparsmakade men kraftfulla stil. Kanske ligger det också något symboliskt i att den för Inger närmast obligatoriska muren ersatts av en mobil som påminner om en modell av planetsystemet. Inger är nu en av de internationellt verksamma koreografstjärnorna vars omloppsbana förhoppningsvis även fortsättningsvis kommer att omfatta Stockholm, trots stadens ”position of far away” i den internationella dansrymden.

Den tredje kraften i verket är musiken. Kompositören Jean-Louis Huhtas specialkomponerade musik dominerar den första delen så starkt att den ibland tar över helt. Men när koreografin då och då upphör att underordna sig musiken och rörelsen stannar upp i frysta fraser som genom sin skärpa för tankarna till kalligrafi, då återskapas balansen och helheten blir större än delarna.

På samma sätt som Sethzmans mobil transformeras under verkets gång beskriver koreografin ett slags transformation där första delen innehåller utbrott av den rörelsefrenesi som präglade Ingers tidiga verk för kompaniet via den andra delens eleganta, samtida koreografiska stil till ett mycket personligt förhållande till rörelsen i verkets tredje del. Här vänder Inger ryggen åt rörelseflödet och bejakar istället korta sekvenser och solitära rörelser där tomheten och den till stillhet gränsande långsamheten, är en. inte bara naturlig. utan nödvändig del av koreografin.

Men Inger gör även plats för en ironisk-humoristisk reflektion över nuet. I Avskedet, placerat i andra delen av verket, kan Kenneth Bruun Carlsson ses som koreografens stand in när han blir omsorgsfull (ibland till och med mycket omsorgsfullt) kysst (farväl) av samtliga dansare. Passagen – som naturligtvis kan tolkas på många sätt – får en särskild innebörd genom att Inger under sina fem år som konstnärlig ledare för Cullbergbaletten bidragit till en omformning av kompaniet.  

Förväntningarna ökar när ridån går upp och den läckra scenbilden med vita möbler och vitklädda dansare mot en blanksvart bakgrund avtäcks. Men det är ungefär så spännande som det blir. Efter ridåuppgången vidtar en utdragen nummerrevy av Zarah Leander sånger som det mimas och dansas efter på ett rätt osjälvständigt och okreativt sätt.

Vad meningen är med detta, om kvinnan som låg på obduktionsbordet hamnat en trappa upp eller ned eller om detta är bottenvåningens skärseld framgår inte. Snarare känns det som om Strömgren irrat bort sig i Die Zarahs sammetsmörka alt och tappat tråden i sitt eget verk. Visst, det är snygg dans med en viss trettiotalsdekadens men det är allt för mainstream och ofokuserat för att förmedla någonting alls.

Kvällens värd – och stjärna – var Charlotte Engelkes som verkar fungera lika bra på alla underlag. Med en njutbar självklarhet tog hon isen såväl som publiken i besittning – och jag skulle inte ha något emot en föreställning betitlad Engelkes on Ice. Med små medel, repliker som är lika vassa som hennes skridskoskär, läckra kreationer och ett parasoll förde La Engelkes publiken varligt genom föreställningen som bestod av fem verk – och en överraskning, som endast var med på lördagen.

Programmet inleds av performance-installationen Polarstation Zebra svarar ej av Lotta Melin där ett hundratal statister i märkliga vita kreationer långsamt färdas genom staden till Kungsträdgården. Framme vid isbanan vakar de i upphöjd tystnad över de fem isdansare som rör sig runt tre mobila igloos. Vad som exakt händer är inte helt lätt att räkna ut men det är en effektfull inledning.

I kontrast till Melins vita verk låter Helena Franzén sina tre manliga isdansare röra sig som svarta skuggor över isen i verket Magpie’s nest. Franzén är nog den koreograf som bäst förmår överföra sin koreografiska stil till isen. Jukka Rintamäkis stämningsfyllda musik ger koreografin en suggestiv inramning.

En liten, men naggande god, överraskning kom i föreställningens absoluta slutskede i applådtacket när en skridskoutrustad Virpi Pahkinen gjorde några rörelser som fick mig att längta efter att se henne själv dansa på isen. Kanske sker det nästa gång, vem vet? Contemporary on Ice är först och främst ett modigt experiment av samtliga inblandade och jag hoppas verkligen att det får en fortsättning med nya och fördjupade möten mellan is, koreografer och konståkare.

PS. Överraskningen visade sig vara SU-EN som genomförde ICE AGE, en performance där hon omslingrad av sjögräs släpar sig fram över isen för att påminna om hur även den oövervinnerliga isen vid polerna tunnas ut allt mer av växthuseffekten. Därigenom tillförde hon programmet den politiska udd som hör samman med samtida dans. D.S.

I synnerhet i  ”spökavsnittet” glänser Björkman när hon med små medel förmedlar bilden av ett spöke som är lika mörkrädd som barnet självt. Ensemblen har med små medel skapat spännande effekter som användningen av overhead för att skapa projektioner där dansare på scen interagerar med skuggor på en skärm.

Eller som i det ovannämnda spöknumret där en pappersvägg gradvis dekonstrueras när spöke efter spöke tränger igenom till det första spökets ohöljda – men njutbara – fasa. Det är inte lätt att vara barn på scenen om man är vuxen men trion i RäDDisor lyckas med det genom charm och skicklighet.

Bounce: Caution!
Bounce + Orionteatern = Sant, ekvationen stämmer inte endast på grund av att Bounce gästar Orionteatern hela våren med det nya verket Caution! (premiär 13/2) utan främst på grund av hur väl kompaniet använder sig av den välbevarade industrilokalens möjligheter.

Men det blir inte för tryggt, under numret Kravall, där en rörlig scen med skällande hundar och svartklädda tungt beväpnade kravallpoliser obönhörligt trycker samman publiken, undrar jag en kort stund hur det skall gå. Men det går bra som allt i denna skickligt sammansatta föreställning, där dansarna i Bounce excellerar i teknisk skicklighet och njutningsfull sensualitet.

Föreställningen innehåller även innovationer, som till exempel det meditativa numret Taket där de dansar på ett genomskinligt plexiglasgolv högt ovanför publiken, eller i inledningen Syncronize
när lådor på en sex meter hög vägg åker ut och in och på så sätt styr dansarnas rörelser. Men de tekniska innovationerna blir aldrig ett självändamål utan underordnas den koreografiska idén det är dansen som står i centrum – och om och om igen förför publiken.

När man ser Caution! är det lätt att förstå varför Bounce från sin debut 1997 blivit i det närmaste synonym med svensk streetdance. Med den övertygande debuten av Daniel Koivunen (jourhavande inhoppare) anas en början på en förnyelse av gruppens dansare. Även om jag självklart hoppas att originalmedlemmarna skall fortsätta länge till, behövs naturligtvis nya krafter om gruppen skall kunna fira tjugoårsjubileum 2017.