Finlands nationalbalett skall återigen – efter en lyckad resa med baletten Måsen till Macao i januari – på turnée, och gästspelar den här gången i Singapore den 29 och 30 maj 2009. Som en del av Singapore Arts Festival - en årlig händelse sedan 1977 – en månad med allt från musik och teater till bildkonst. Anna Karenina ges på den tämligen nya (2002) Esplanade-teatern med 2000 åskådarplatser.

Minna Tervamäki och Petia Ilieva alternerar som Anna, Jani Talo och Nicholas Ziegler gör Vronskijs roll och som Karenin ses Jarkko Niininen och Henrik Burman. Alla dessa solister har framgångsrikt turats om att dansa rollerna. Nationalbaletten har inga utnämnda solistdansare, men i praktiken har vissa av dansarna en motsvarande ställning. Balettchefen Kenneth Greve hoppas på att få återinföra dansarkategorier inom baletten.

Det ögonblick – då publikens intresse på riktigt väckts för denna balett av den framgångsrike ryske koreografen Alexej Ratmanskij – skapad efter Leo Tolstojs stora roman till musik av Rodion Stsedrin – ges de två sista föreställningarna i hemlandet för våren för fulla hus (13 och 14 februari) och med två olika rollbesättningar.

Själv såg jag den sista och kom på tanken att jag nu gärna skulle ha sett fler, med detsamma! Det hade några i publiken gjort, sett en rad föreställningar av baletten, och senast föregående kväll. Två olika rollbesättningar inom ett dygn alltså för de allra ivrigaste balettvännerna!

Dans med ryska motiv passar finländarna bra. Jag tänker tillbaka på Måsen, som sågs ännu på höstsidan, och med vilken Nationalbaletten framgångsrikt turnerade i Macao. Måste skriva detta – att man så tydligt satsat på ryskt – trots att det kan leda tankarna åt fel håll.

Vi har i Finland kanske en böjelse till den sortens melankoli och den förståelse som krävs. Och många av oss har redan i skolan bekantat oss med rysk litteratur – åtminstone på den tiden när man annars också läste mycket klassisk litteratur på kurserna.

Dock var Anna Karenina inte den bok som togs fram i min skola, åtminstone inte förrän man bekantat sig med Döda själar av Nikolaj Gogol eller liknande verk  – där den ryska folksjälen sägs komma fram mycket tydligt. Och vilken sorts litteratur sägs lära en att förstå landet Ryssland över huvudtaget.

Ratmanskijs koreografi är fräsch och tilltalar många, och berättelsen fortskrider och förtydligar klart vad vi bör förstå av händelserna.  Det väsentliga finns där, även om – när jag tänker mycket noga – vissa scener kunde ha varit längre. Jag tänker på hela händelseförloppet och hur allting utvecklas framåt i författarens tankar. Å andra sidan tål den moderna människan kanske inte så mycket långsamhet eller utdraget berättande som boken representerar. Speltiden är knappt två timmar och innehåller en paus.

Rörelsespråket passar utmärkt till den här berättelsen; baserat på klassiska steg och starkt kryddat med modernt. Asta Lindholm i titelrollen som Anna, Nicholas Ziegler som greve Vronskij och Henrik Burman som Annas make gjorde inlevelsefulla och fina rolltolkningar.

Asta är ännu en ung solist i Nationalbaletten, men besitter trots det förmågan att hänge sig helt åt vad hon gör. Hennes dansarkvalitet passar för det mesta, tekniken räcker till och linjerna är vackra. Nicholas är en kvalificerad dansare och bra partner, och som sådan känner vi honom sedan länge.

En större – och väldigt positiv – överraskning var Henrik Burmans mycket fina och trovärda rolltolkning som Alexej Karenin. Han är den oförstående maken som avvisar hustruns försök att diskutera, att skapa samvaro och umgänge med familjen. Arbetet vid skrivbordet lockar honom mest, och man anar att han får bekräftelse för sin person genom andras högaktning.

Till bilden hör att han också har en trotjänare, en ung betjänt, som han tycks lita mest på – och vilken i sin tur också visar sig vara lojal endast mot mannen i huset. Detta framgår tydligt av hans attityd och handlingar, då Anna – efter att ha lämnat hemmet för att följa den man hon älskar och av vilken hon fått den värme hon saknat i sitt äktenskap – vill hälsa på och se sin son.

Petri Toivanen gör rollen som betjänt trovärt, för att inte heller glömma Thomas Rydbergs gamla krokryggiga betjänt. Nationalbalettens dansare är ofta goda skådespelare, vilket inte alltid är någon självklarhet i balettkompanier.

All dramatik i detta verk inryms ofta i scener där ett tåg är den viktigaste rekvisitan. Detta gäller såväl den med hjälp av dagens videoteknik projicerade versionen, som kulissen med en helt öppen sida av en järnvägsvagn – som långsamt avslöjar vilka resenärer som sitter där inne då tåget vänds på scenen.  

Där syns kärleksparet Anna och Vronskij, sittande på var sin plats i separata avdelningar. Nästa scenbild låter oss se hur de stiger av från var sin dörröppning, och har ett kort möte med varandra utanför.

Balettens slutscen är tragisk; Anna ser inte längre någon lösning för sitt tragiska liv, hon inser att livet blivit för tomt, och kastar sig på rälsen framför ett annalkande tåg, för att dö. Scenen är full av dimma och tågets ljud hörs tydligare och tydligare, det kommer mot Anna med stor hastighet, och snabbt är allt över.

Innan vi kommit så här långt visar koreografen oss scener från Annas och den äkta makens hem med sonen  Serjosja – framställd av baletteleven Mark-Krister Haav – och från baler, resor, ridtävling, besök på opera och parad.