Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Kvinnor, kvinnor, kvinnor …

Den här månaden har dominerats av kvinnliga koreografer, vilket visserligen inte är överraskande med tanke på att de flesta verksamma inom dansen är kvinnor.

Men som vanligt är det de manliga utövarna som får mest uppmärksamhet. Därför är det roligt att se att kvinnorna också syns ordentligt – och vilka föreställningar de skapat!

Mouvoir – Cactus Bar
Cactus Bar (Dansens Hus 18/10) av den tyska gruppen Mouvoir under ledning av koreografen Stephanie Tiersch. I programmet säger sig Tiersch vilja diskutera vad som händer när alla tabun överskridits och kanske är det exakt vad som sker. Ingenting. Om det inte finns några tabun finns ju ingen orsak att utmana – och varför då anstränga sig?

Men det finns alltid tabun, det gäller bara att hitta dem och det förmår inte Tiersch. Istället blir det en rätt tam kavalkad av så kallade utmanande scener, där det dock här och där hettar till. Inte så mycket i det gränsöverskridande utan i intensiva – och faktiskt riktigt vackra – scener som präglas av sensualitet och nyfikenhet.

Kanske Tiersch skulle sluta försöka bryta tabun och göra det hon är bättre på – skapa skön scenkonst av levande kroppar.

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle

SHOOT – Dance for Screen – Två pärlor
I dansfilmsfestivalen SHOOT – Dance for Screen (Moderna Dansteatern c/o SITE 24/10) visades två filmer - Horizon of Exile och West Bank Story - som jag tycker borde visas av SVT eftersom de är så bra – och viktiga.

Horizon of Exile (Storbritannien, 2007) av Isabel Rocamora är baserad på kvinnliga flyktingars berättelser och kan beskrivas som en metafor för flyktingskapet symboliskt uttryckt i ett kargt ökenlandskap där två svartklädda unga kvinnor rör sig utan riktning och mål men med en absolut närvaro i nuet.

För mig är det omöjligt att förbli oberörd, eller att endast se filmen som en estetisk upplevelse när jag ser de unga dansarna gestalta flyktingkvinnornas värdighet – och utsatthet – i den dödliga saltöknen vid Döda Havets strand.

West Bank Story (2005) av Ari Sandel är en remake på West Side Story, men med ett lyckligt slut, där det älskande paret heter Fatima, snabbmatsrestaurangskassörska, och David, gränspostsoldat. Deras respektive familjer driver Kosher King och Hummus Hut, men trots att snabbmatsrestaurangerna ligger grannar med varandra skiljs de åt av en 2000 årig konflikt. Den här filmen lyckas visa på den fullständigt meningslösa galenskapen i Israel-Palestinakonflikten utan att förlora sin positiva grundton och utan att bli agitatorisk.

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Cullbergbaletten – Mats Ek & Johan Inger
I väntan på en ny chef visar Cullbergbaletten två gamla favoriter under sitt höstbesök på Dansens hus (Dansens Hus, 25/10), Som om av Johan Inger och Aluminium av Mats Ek. Eftersom jag redan recenserat verken tänkte jag kommentera några av dansarna.

Adam Schütt har genomgått en verklig transformation sedan han lämnat Kungliga Baletten. I Cullbergbaletten visar han en närvaro och dramatisk talang jag inte såg mycket av när han var i Kungliga Baletten och jag ser fram emot att följa hans fortsatta utveckling.

Alexandra Campbell, som har en av de ledande rollerna i Aluminium, har också utvecklats mot ett större djup i sin tolkning av koreografin, en tolkning som präglas av innerlighet och närvaro. Ett glatt återseende var Christopher Akrill som med sin energi och sceniska auktoritet skapar ett kraftcentrum kring sin person som förstärker intrycket av koreografin.  

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks

Camilla Ekelöf – A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf
A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf (Moderna Dansteatern c/o Teater Scenario, 13/10) var verkligen en speciell kväll med mängder av bra dans, som till exempel Carl Olof Bergs ironiska och läckra Svastika Macareña.

Kvällen inleddes av Ekelöf i en underhållande dialog om vardagsproblematik och avslutades med ett battle mellan fyra lag som innehöll dans av de mest oväntade slag med referenser till filmen Titanic m.m. Andra minnesvärda inslag var Anna Källblads ballongdans som hade en oväntad existentialistisk kvalité.

Även den karismatiska dansaren Mira Björkman, som framförde ett solo i en studio vid sidan av scenen, imponerade genom sin närvaro och effektiva, konsekvent genomförda koreografi. Det var också en extra poäng att Ekelöf tog med sig publiken på en vandring genom Scenarios lokaler för, efter en tid av platsspecifik dans, verkar dansen nu åter stängt in sig på den traditionella scenen – men så är Ekelöf en koreograf som vågar utmana konventionerna och bryta mönster.

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson

Paloma Madrid – A special evening just for You
Denna gång utspelade sig den speciella kvällen, lördagen den åttonde november, på Allmänna Galleriet som är både galleri och restaurang. I baren iscensatte Paloma Madrid Exotisk, en samhällskritisk performance med udden mot exotiseringen av främmande länder och människor. Tänkvärda texter och skarpa inslag av flamenco dansade på bardisken och golvet.

Föreställningen som upprepades under kvällen avslutades med Kom och sätt dig i fåtöljen! Medlemmar ur publiken fick sätta sig i en gammaldags skinnfåtölj. Men för att komma dit måste de passera en matta som var pepprad med knallpulver. Väl sittande i fåtöljen blev han eller hon uppvaktad av artisterna – och blev för en kort stund fokus för allas uppmärksamhet innan det var dags att kliva upp ur fåtöljen och ut ur rampljuset.

Malin Hellkvist Sellén – Rosa löften
Rosa löften (Kilen, Kulturhuset, 30/10) av Malin Hellkvist Sellén är ett mycket intressant verk och en logisk fortsättning av hennes utforskande av det svenska samhällets föreställningar om olika samhällsfenomen.

Föreställningen är ett nästan en timme långt solo som tolkas på ett imponerande sätt av Marianne Kjaersund som lyckas skapa en dubbelexponering av man – kvinna utan att fastna i någon av rollerna. Konstant oscillerar hon mellan mans- och kvinnovarandet på ett mycket stimulerande sätt. Till den oscillerande dubbelexponeringens framgångsrika genomförande bidrar också kostymen av Lena Lindgren och sminkning och hår av Marina Ritvall.

I inledningen av verket tar Kjaersund en fika – termoskaffe och mazarin – kan det bli mer folkparkigt än så? Under tiden hon fikar så kan jag nästan se hur hon transformeras in i rollen. Imponerande. Koreografin består av ”maskulina” rörelser tolkade genom en kvinnlig kropp. vilket även det resulterar i ett obestämt tillstånd som oscillerar mellan feminint och maskulint. Det är så skickligt och intelligent gjort att det gör mig alldeles matt.

Men det finns en annan aspekt av Rosa löften och det är dansbandsmusiken. Titeln, Rosa löften, skulle kunna vara titeln på en dansbandslåt och musiken består av en rad kända dansbandslåtar. Ett par som satt bredvid mig verkade känna till alla låtarna och det märktes att de både roades, njöt av och uppfattade kvalitéer som gick mig helt förbi.

Och här tror jag en av föreställningens mest intressanta aspekter kommer fram. Genom att placera en kvinna i en ”manlig” roll har Hellkvist Sellén paradoxalt nog gjort det lättare att kommunicera den romantiska laddingen i musiken och situationen – en intensiv längtan efter ömhet och kärlek – som skulle bli mycket mer påträngande och utmanande om det varit en manlig dansare.  

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Anna Koch - Svarta svanor
I Svarta Svanor (WELD, 1/11) återkommer Anna Koch och den grupp av skådespelare som arbetade tillsammans i En annan svansjö i våras. Det är alltså andra gången Koch tar tag i Svansjön och det märks att hon haft tid att låta processen mogna för det här är avgjort en av de mest intressanta föreställningar jag sett denna säsong. Inte minst i hur Koch använder skådespelarna i sin koreografi på ett effektivt sätt.

Ljuset, av Susanna Hedin, skapar ett vackert ljusdunkel som får deras kroppar att bli otydligare (vilket i viss mån raderar att de inte är dansare) men som också gör dem mer påtagliga genom att svärtan ger dem en starkare närvaro.

Ljuset samspelar med musiken, Våroffer av Stravinskij, och skapar en suggestivt ödslig inramning till koreografin. De stora strålkastarna som ligger i högar på golvet blir också en del av scenografin och kan uppfattas som klippblock.

Det märkligaste i denna föreställning är hur rörelsen transformerar om upplevelsen av musiken, lyfter fram de kvalitéer i kompositionen som anspelar på urtid och vildmark och får den att kännas som den självklara svansjömusiken.

Svarta svanor. Foto Weld

Svarta svanor. Foto Weld

Rocio Molina – Turquesa como el limón
Mina förväntningar var höga på den unga brillianta flamencodansaren Rocio Molina som gjorde ett oförglömligt gästspel på Södra Teatern för två år sedan. Och jag blev inte besviken! Turquesa como el limón (Södra Teatern, 2/11) visar att denna danskonstnär är på väg att bli en av de mest betydande – och nyskapande - inom flamencon.  

Att Molina tillsammans med Laura Rozalén vill förnya sin konstform – vilket innebär att bryta mot flamencons och det sociala livets invanda konventioner – framgår av ”Turquesa como el limón” (turkos som citronen). Samtidigt som deras koreografi är väl förankrad i traditionen finner de nya vägar vilket ger dansen en ovanlig fräschör. De drar sig inte heller för att utmana invanda könskonventioner och visa att de är ett par på såväl som utanför scenen.

Men framför allt är det Molinas dans som gör föreställningen till en stor flamencoupplevelse. Trots sin ringa ålder (24 år) är hon en komplett flamencodansare, hon har en mogenhet och ett djup i sin tolkning som man knappt tror är möjligt hos en så ung person. Hon har också en skärpa som i kombination med en stark karismatisk utstrålning gör att hennes flamenco blir närmast hypnotisk.

Hennes partner Laura Rozalén har även hon stark utstrålning och imponerande teknik, inte minst hennes ovanligt sirliga armrörelser är en njutning att uppleva. Hon ger ett mjukt feminint intryck och genom sin elegans och lätt flirtiga humor skapar hon associationer till äldre tiders flamenco, vilket även det är något nyskapande.

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg

Helena Franzén – TIDE
TIDE (Lilla Scenen, Dansens Hus, 3/11) är ett nytt spännande resultat av Helena Franzéns samarbete med musikskaparen Jukka Rintamäki. TIDE är, som namnet antyder, en poetisk skildring av tillståndet i tidvattenszonen vid havet, ett område i konstant förändring i havets våld.

Havets urkraft manifesteras av dansaren Kristine Slettevold som med total auktoritet och smidig styrka blir en metafor för havets kraft i ett inledande långt sugande solo. Hon rör sig över ett ljust scengolv mellan en blid av vattenbrynet och ett plank, liknande de man finner på stränder. När solot är över stannar hon upp vid planket och vilar sig mot det så som man gör en varm dag på stranden.

Slettevold är en karismatisk och skicklig dansare, vilket krävs för att tolka Franzéns mycket särpräglade koreografiska språk och för att förmå rörelsen att expandera så att den sänder vågor av energi ut mot publiken. Även Slettevolds interaktion med de övriga två dansarna imponerar och skapar associationer till havets lek med simmande kroppar.

Och även om Laura Lohi och Moa Westerlund, likt de simmande, är underordnade Slettevold har de en egen närvaro som bidrar till helheten i detta verk som är ett av Franzéns främsta verk så här långt.

Paloma Madrid – Dans i lägenhet
Paloma Madrid har skapat communitydance föreställningen Dans i lägenhet (Moderna Dansteatern c/o en lägenhet i Alby, 5/11) som innevånare i Alby får låna gratis på biblioteket. Det är bara att gå dit och boka, fram till och med inledningen av december.

Med en grupp av sex dansare, som också kommer från eller bor i Alby, har Madrid skapat dans som passar för vilken lägenhetsstorlek som helst. Jag har sett dans i lägenhet vid andra tillfällen men det har haft en tydligare prägel av föreställning med åtföljande distansering mot publiken.

Paloma får sina dansare att knyta an till möblemanget och rummet. Dansen är just så konstlös som en hemmiljö kräver för att man skall känna sig hemma. Den är atmosfärskapande utan att upplevelsen av att det är koreografi går förlorad. Det är en dansföreställning men den har en intimitet som får mig att känna mig som en vanlig besökare i ett hem snarare än som publik.

Det jag ser påminner mig litet om känslan när katter leker i ett rum. Mjukt rör sig dansarna bland möbler och människor, utforskande och interagerande, tar de rummet i besittning innan de rör sig till nästa rum och tillbaka igen.

Men det finns också en demokratisk aspekt av att ”vanliga” inkomsttagare kan få kulturupplevelser i hemmet, något som annars endast är förbehållet höginkomsttagare. Och att, som Madrid påpekar i informationsbladet, ”förorten” inte uteslutande förknippas med streetdance.

Dans i lägenhet. Foto Cosby

Dans i lägenhet. Foto Cosby


Mårten Spångberg – Slowfall
Mårten Spångbergs verk är – oavsett vad man tycker om dem – mycket speciella och Slowfall (WELD, 6/11) upplever jag som det mest speciella verket jag sett av honom. Man skulle kunna beskriva det som essensen av artisten Mårten Spångberg eftersom det präglas av en typisk Spångbergsk lustfylld naivitet som effektivt maskerar den raffinerade konstnären

Spångbergs extremt uttänkta komposition. Ibland tycker jag mig se hur han läser av publiken för att se om de befinner sig i det avsedda emotionella tillståndet – och det får mig att rysa av välbehag.

Spångberg har byggt upp en intim hörna i WELDs luftiga studioscen och runt omkring den lilla scenen har han lagt ut mjuka babyblå filtar som publiken kan ligga eller sitta på under de sjuttio minuter föreställningen pågår.

Mot ett soundtrack som varvar tystnad med musik, som ibland är avslappnande, ibland upplivande, tecknar Spångberg figurer på de vita pappväggarna. Figurer som föreställer djur, köksredskap, jordklot eller något annat. Ibland intar han en klassisk pose, till exempel en meditationspose och allt är mycket vackert på ett naivt sätt.

Under hela verket – utom i inledningsfasen – är Spångberg naken och det är ett risktagande eftersom det med en mindre skicklig aktör i Spångbergs ställe lätt skulle kunna bli distraherande eller rent av ett störningsmoment. Men här blir der snabbt en helt naturlig del av skeendet och en logisk konsekvens av den emotionella situation Spångberg skapar..

Slowfall är ett slags återgång till barndomens omedelbara upplevelse av närhet och värme, av kravlöshet och acceptans – ett slags detox för själen.

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se

Kungliga Baletten – Christe, Matthews, Ek
Niels Christes Moving Glass, som inleder Kungliga Balettens höstprogram (Kungliga Operan, 7/11), är ett extremt krävande flöde av rörelser som fångar upp den nervösa energin i Philip Glass musik. Inledningen där de manliga dansarna långsamt frigör sig från frysta positioner och söker sig in i den allt mer tempofyllda koreografin är verkets och programmets estetiska höjdpunkt.

Koreografin, som kännetecknas av ett rasande tempo och en teknik som utnyttjar ledernas extrema lägen på ett nästan smärtsamt sätt, utmanar dansarnas uthållighet och mod. Och de svarar upp mot utmaningen, inte minst Jurgita Dronina som, i ett parti som för tankarna till den utvaldas dans i Våroffer, växlar mellan tre olika partners.

Rörelsefrenesin fascinerar men är också verkets svaghet, dock uppvägs det fullt ut av de svindlande sköna momenten och den mänsklighet Nadja Sellrup och Nikolaus Fotiadis tillför.

Mats Eks Rättika blir en motvikt till Christes hypertekniska koreografi. Mot en smältande skön bakgrund av Johannes Brahms violinkonsert (solist Vilde Frang) låter Ek rörelsen vila i kropparna och jag känner igen såväl den typiska Ek-vokabulären som balettens ikoniska rörelser.

Rättika kan sägas avspegla den mogna konstnärens avspända inställning till sin egen konst, väl medveten om att ingenting längre behöver bevisas. Det är ett lekfullt verk där Ek lättsamt och med värme kommenterar såväl sig själv och sitt konstant pågående utforskande kring familjelivets mekanismer som den klassiska balettens uttrycksmedel.

Trots att det är ett kollektivt verk för 19 dansare mejslar Ek – och kostymskaparen Mylla Ek – ut de enskilda dansarnas karaktärer. Till exempel Oscar Salomonsson i ett pas de trois där mannen hanteras ömsint men egensinnigt av de båda kvinnorna, eller i ett hjärteknipande pas de deux som synliggör den lågmälda men intensiva känslighet som finns hos Hugo Therkelson.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström tolkar Sabrina Matthews quondam med en närvaro och subtilitet som omsätter den högstämda tonen i Pergolesis Stabat Mater till något jag som nutidsperson kan relatera till.

Sopranerna Rebecca Rasmussen och Jeanette Ekornåsvåg har en fin närvaro. Men varför måste de se ut som kvarlevor från åttiotalet, deras kostymer skär sig mot den finstämda scenografin.

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg

GöteborgsOperans balett – 3 x Bolero
Eftersom jag recenserade föreställningen 3 x Bolero (Dansens Hus, 14/11) när den hade premiär i våras var det intressant att se den igen. Och i stort bestod intrycket, den enda större förändringen är att Dansens Hus scen är alldeles för liten för Alexander Ekmans Episode 17 vilket gör att scenografin inte fungerar fullt ut och verket förlorar en hel del av den struktur som gav det skärpa.

Den inledande filmen är också borttagen och därmed förloras den dramatiska uppbyggnaden vilket underminerar karaktärernas identiteter.

Intrycket av Kenneth Kvarnströms comeback OreloB till Jukka Rintamäkis musik är exakt det samma som från premiären, det inledande solot är verkets behållning. Nyförvärvet Hokuto Kodama dansar solot med en intensiv, nästan aggressiv, närvaro och karisma som skär genom rymden och skapar upplevelse av ett vibrerande intensivt levande väsen.

Kodama förmår också bära upp kostymen som på hans kropp och i detta solo känns helt logisk. Koreografin i solot smälter också väl samman med den underfundiga scenografin som endast använder den främre delen av scenen och avgränsas av en stor vertikalt vridbar skärm.

Men därefter verkar Kvarnströms idéer ha tagit slut och verket glider in i konventionella banor och spänningen återfinns därefter snarare i musiken än i de dansande kropparna, trots att de gör en god insats.

Vad gäller Johan Ingers Walking Mad blir jag även denna gång lätt besviken eftersom det ursinne som präglade urversionen för Cullbergbaletten är borta och verket därmed förlorat något av sin inre logik och drivkraft.

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg

Foto: Ingmar Jernberg
Motiv/Bildtext: Ur "Walking Mad", koreografi Johan Inger

Björn Elisson Kompani – La Rose Suprême
I La Rose Suprême (Dansmuseet 22/11) av Björn Elisson känns den innersta delen av Dansmuseets stora atrium för första gången som en riktig scen tack vare en publikgradäng som avskärmar scenen från resten av lokalen.

Scenrummet är traditionsenligt täckt av svart tyg, det enda som inte är täckt är de stora kantiga pelarna i mörkgrå granit. Iscensatta av Kent Tankreds och Lars Åkerlunds elektronmusik utstrålar de en uråldrig tidlöshet som passar väl med Elissons abstrakta koreografi och Marianne Linders poesi som kretsar kring livet, kärleken och döden.

Charles Koroly har skapat kostymer som genom sin renhet i stil och form är konstverk i sig själva och som förhöjer koreografin i de tre solopartierna som dansas av Anja Birnbaum, Hans Nilsson och Charlotta Öfverholm. Dansare som har den erfarenhet och skicklighet som krävs för att, med en exakthet som kan liknas vid en mästerkalligrafs, låta kroppen forma tecken som likt kalligrafi skriven med vatten bleknar bort i samma stund de formulerats.

Som en stunds vila låter Elisson de två unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg genomföra verkets titelavsnitt La Rose Suprême där de möts i en sensuell lek fylld av lyssnande och närvaro.

Att uppleva ett verk av Björn Elisson är att uppleva ren dans, dans som litar till sin egen förmåga och som inte kräver något utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.

Räserbyrån - Zappe och Vilding
Zappe och Vilding (ZebraDans, 30/11) av Räserbyrån är fullt av oförverkligade möjligheter. Scenografin, av Johanna Eliasson, som spiller över från scenen ut i angränsande utrymmen är spännande och lustfylld och den röda tråden skulle man gärna nysta upp – eller sprida ut.

Musiken av Jean-Louis Huhta skapar en suggestiv bakgrund till berättelsen som handlar om längtan efter trygghet och äventyr. Dansarna Jessica Mazzi och Mikael Mengarelli passar varandra väl – och sina roller. Inte minst Mengarelli har en närmast medfödd fallenhet att skildra den lilla människan, som tar det säkra för det osäkra men som aldrig förlorar sin längtan.

Men jag undrar varför inte Katarina Eriksson och Per Sacklén släppt honom fri att ta ut svängarna mer i sin roll som nu känns stelt kringskuren och som resten av verket full av oförverkligade möjligheter. Som det nu är blir det en seg och förutsägbar danssaga som gärna kunde ha varit en kvart kortare.  

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

Sara Gebran – La Santa Luchas vs Royal Rumble
I La Santa Luchas vs Royal Rumble (Moderna Dansteatern c/o Kafé 44, 29/10) hänger sig performanceartisten Sara Gebran åt Mexikansk fribrottning, Lucha Libre. Föreställningen består av en föreläsning om sportens historia, dess förankring i det Mexikanska samhället och dess hjältars funktion som ett slags levande stålmannenfigurer. Luchadorerna, som de kallas, får aldrig visa sig utan mask utanför den absolut privata sfären.

Själv har Gebran på sig flera dräkter som hon drar av sig en efter en under kvällens gång. Därefter följer en performance där Gebran och tre medhjälpare genomför sin egen version av Lucha Libre. Och visst är det en intressant föreläsning och en charmig ”match” men djupare än så kommer inte Gebran i den komplexa Lucha Libre-världen och slutresultatet känns aningens tunt.

Lena Andrén
20 nov 2008


  • Nathalie Nordquist och Jonathan Davidsson i Gösta Berlings Saga av Ulf Gadd. Foto Håkan Jelk
    Stockholm 59°North är efter några års uppehåll tillbaka på Confidencens scen
    Det är inte utan att det går att känna historiens vingslag när en befinner sig inne i Ulriksdals slottsteater Confidencen i Stockholm. Teatern från 1700-talet som låg bortglömd i mer än 100 år innan K...

  • Allegro Brillante NYBC
    New York City Ballet i Köpenhamn
    Balanchine, Robbins, Wheeldon. Repertoaren på ett av världens mest framstående balettkompanier består av tradition som blandas med förnyelse. Publiken verkar aldrig tröttna på de gamla klassikerna.

  • Kompani Käfig. Boxningsscen ur Boxe Boxe Brasil. Foto Michel Cavalca
    Boxe Boxe Brasil med Käfig avslutar 2024 års dansfestival i Vaison-la-Romaine
    Sommarens stora internationella dansfestival i Frankrike, Vaison Danses, har på den gamla amfiteatern som rymmer drygt 3000 åskådare bjudit på ett digert program. Varje föreställning är fullsatt såväl...

  • Natasha till höger tillsammans med sin fadder som kommer att guida henne rätt på Codarts.
    Natasha, avgångselev vid Svenska Balettskolan i Göteborg, antagen till Codarts Institute of Arts i Rotterdam
    Just nu pluggar Natasha Roos nederländska glosor för fullt. Till hösten bär det iväg till Nederländerna för fortsatt utbildning vid Codarts Institute of Arts. Men först hann hon medverka i Svenska Bal...

  • En slags av Mats Ek Oslo
    Mats Ek tillbaka på Oslo Operaen
    Det här är femte gången som Mats Ek är i Oslo och sätter upp sina verk. Ingrid Lorentzon balettchef för Den Norske Opera & Ballett har inbjudit Mats Ek att sätta upp två verk Hon var svart och En slag...

  • Utdrag ur "Mahlers 3e Symfoni"Alina Cojocaru (gäst) – Edvin RevazovCorps de Ballet
    “The World of Neumeier”
    – John Neumeier tackar för sig med en självbiografi i dans

    Dansportalen har sett “The World of Neumeier”. En galaföreställning om John Neumeiers 50 år som koreograf. Galan gästade Tivolis konsertsal i Köpenhamn den 16-18 maj. En tre timmar lång och välkompone...

  • Romeo & Julia Storan 2024
    Romeo och Julia dansar på Storan under Svenska Balettskolans 75-årsjubileum
    Tillsammans med dansare från Kungliga Baletten, musiker från University of Gothenburg Symphony Orchestra och Marianne Mörck i rollen som amman ser vi för första gången Svenska Unga Baletten gestalta S...

  • Midsommarnattsdröm Ekman Operan 
    Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm är som en hisnande resa där överraskningarna aldrig tar slut
    Alexander Ekman är tillbaka på Kungliga Operan i Stockholm för att sätta upp Midsommarnattsdröm . Nypremiären sker dagen innan Kristi Himmelsfärd och spelas endast under majmånad. Av Shakespeares tänkb...

  • Gustavia, pressbild 2. Foto: Kungliga Operan / Thomas Klementsson
    Gustavia – berättelsen om Sveriges okände prins
    Nyskriven balett om Gustav Badin och hans uppväxt vid hovet, i koreografi av Pär Isberg och regi av Amir Chamdin. Urpremiär på Kungliga Operan den 18 oktober. Biljetter släpptes 2 maj.

  • Scen ur We loved each other so much med Göteborgsoperans danskompani i koreografi  av Yoann Bourgeois. Medverkande Mikaela Kelly, Miguel Duarte och Victor Ketelslegers-Polster. Foto Tilo Stengel
    Yoann Bourgeois tillbaka till Göteborgsoperans Danskompani med ett sant styrkeprov
    Efter fyra år är det dags igen för den franske koreografen Yoann Bourgeois att återvända till Göteborgsoperans danskompani. Denna gång för verket We loved each other so much. Dansportalen träffade hon...

  • Darrion Sellman Photo Cristian Hillbom
    Spot on Darrion Sellman – dancing the leading role Siegfried in Swan Lake
    In August last year Darrion Sellman arrived to Stockholm and joined the company. Darrion says: “It has been a change to come to Stockholm. A vibrant city, small but calmer compared to Los Angeles wher...

  • Iana Salenko och Kalle Wigle i en pose i ett pas de deux i andra akten Giselle.Foto Admin Kuyler
    Kalle Wigle nyutnämnd solist vid Staatsballett i Berlin
    Dansportalen gratulerar svenske dansaren Kalle Wigle som nyligen utnämnts till solist vid Staatsballett i Berlin.

  • Avig.Från vänster: Tobias Ulfvebrand, Jeanette Wren,  Hugo Therkelson och Ninna Ohm Fotograf Leo Stenberg.
    Succéduo skapar nytt efter segertåg i Sverige och Europa
    Intervju Hugo Therkelson och Tobias Ulfvebrand

  • Mia Karlsson som Clarine omgiven av alla dansare. Foto: Lennart Sjöberg 
    40 år senare: En dansares triumf över tidens utmaningar
    Förra sommaren ringde telefonen hemma hos Heléne i Kungsbacka. I lördags den 16 mars gjorde hon comeback på scenen efter nära fyra decenniers frånvaro och dessutom debut på GöteborgsOperan – som dansa...

  • Clark Eselgroths och Seo Yeun Kims engagemang i uppförandet i Pas de Deux ur 2.akten i Svansjön var ett nöje att se. Foto Susanna Reitamo
    Fart och kunnande på Pro Dance Galan 2024
    Gamla operabyggnaden vid Bulevarden är ett Dansens Hus även om ett nyare Dansens Hus numera finns i Helsingfors, det också i centrum. Båda har sin publik, och båda behövs. Detta har intresset för dans...

  • Iana Salenko och Kalle Wigle i ett pas de deux i första akten Giselle på Staatsoper i Berlin. Foto Admill Kuyler
    Svenske dansaren Kalle Wigle har stora framgångar i Berlin
    Kalle Wigle är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och vid Royal Ballet School i London. Han fick anställning vid Operan i Stockholm 2016. Från hösten 2023 är han tjänstledig från Operan och an...

  • Totality in parts. Kungliga Baletten 2024. Koreografi Lukas Timulak. Foto: Kungliga Operan / Nils Emil Nylander
    Timulak/Portner två olika verk men med flera beröringspunkter
    Från och med 9 februari och nästan en månad framåt dansar Kungliga Operan i Stockholm Totality in parts av Lukás Timulak och Bathtub Ballet av Emma Portner . De båda koreograferna delar kväll och verke...

  • Inside Out Helsingfors Dansinstitut
    På jakt efter det fullkomliga: nationens skickligaste dansare och – smultron!
    Balettpedagogernas förbund ordnar vartannat år i Finland en nationell balettävling, i år 20-21 januari. Ett råd av balettkonstnärer med bakgrund som meriterade dansare hade valt ut 38 solister av 73 a...

  • Inspire me Foto Kentaro Mitsumori
    Young Choreographers en föreställning där dansare från Kungliga Operan koreograferar
    Tisdagskväll på Kungliga Operan i Stockholm och det är premiär för Young Choreographers. Dansare från ensemblen får chansen att pröva egna idéer och koreografera sina kollegor. Alla kompositioner visa...

  • Fredrik Lindgren Operan Markus Gårder
    Operans VD Fredrik Lindgren: På sikt vore det fantastiskt att få ett nytt Operahus i Stockholm
    Kungliga Operan är en 250-årig kulturinstitution i hjärtat av Stockholm. Över 500 anställda levererar hyllade föreställningar med utsålda hus. Dansportalen har samtalat med Operans VD Fredrik Lindgren ...

  • Auguste Marmus och Mattheus Bäckström
    Från Svenska balettskolan i Göteborg till ungerska Statsoperan i Budapest
    Det började med 6 år på Svenska balettskolan i Göteborg med start i årskurs fyra för Mattheus Bäckström och Auguste Marmus . Mattheus gick ut 2017 och hade då blivit antagen till den anrika, Royal Ball...

  • Lucid Episode 1
    Joseph Sturdys verk Lucid Episode inleder nyårsgalan på Kungliga Operan
    Vi befinner oss på Kungliga Operan. Det pågår repetition med två dansare som är med i Joseph Sturdy s verk Lucid Episode som inleder själva nyårsgalan den 31 december.

  • En julsaga GO 
    Göteborgsoperan sjunger in julen med En Julsaga
    Göteborgsoperan avslutar december månad med nypremiär på musikalversionen av Dickens En julsaga . Föreställningen är breddad med humor och medmänsklighet. Adams julsång blandas med Stevie Wonder och bl...

  • Nötknäpparen, Kungliga Baletten 2023. Foto Nils Emil Nylander 
    Nötknäpparen, nypremiär på Kungliga Operan i Stockholm efter fyra års uppehåll
    Det är nypremiär av Pär Isbergs Nötknäpparen Kungliga Operan i Stockholm. I salongen sprids julstämningen och publiken får vara med om en dansant och virvlande berättelse. Kanske är det extra vikti...

  • Ur 100 årstiderFoto: Axel Petterson
    Giovanni Bucchieri – en konstnärlig kameleont
    Det är premiär för filmen 100 ÅRSTIDER . Upphovsmannen har gått från dansare till multikonstnär. Möt regissören Giovanni Bucchieri i en personlig intervju med Dansportalen.

  • Babydans är ett av Dansmuseets mest populära program. Inga bebisar är för små för att delta.
    ”Mycket talar för att vi inte kommer att kunna vara kvar där vi är nu,” säger Hans Lindholm Öjmyr, ny chef för Dansmuseet
    Hans Lindholm Öjmyr är filosofie doktor i konstvetenskap och har skrivit en avhandling om scenografi på 1800-talet vid Kungliga Teatern/Operan. Hans har tidigare varit avdelningschef på Stadsmuseet oc...

  • Scen ur Wild poetry. Medverkande Duncan C Schultz, Zander Constant, Hiroke Ichinose, Valentin Durand och Iris Telting. Foto Lennart Sjöberg
    In a heartbeat, ny världspremiär på Göteborgsoperan
    In a heartbeat bekrivs som ett pulserande dansbubbel och på Göteborgsoperan är det nu världspremiär allhelgonaafton på stora scenen för Hofesh Shechter s verk Wild poetry och Tom Weinberger s Waltz with...

  • Le Corsaire, Kungliga Baletten 2023 with Frej Ruhl, Carl Sjögren Lorenzzo Fernandez Foto Kungliga Operan Håkan Larsson
    Le Corsaire, svensk premiär på Kungliga Operan med virtuos dans och teknisk skicklighet
    När Kungliga Operan för första gången ger Le Corsaire bjuds det på en dansfest. Verket som hade sin urpremiär på Parisoperan 1856 kommer till liv och publiken får möjlighet att påverka slutet.Tankarna...

  • New talents Operan 231023
    New talents join the Royal Swedish Ballet
    Eleven young dancers join the Royal Swedish Ballet company this season. We are thrilled to see them on stage! On October 27, this season's grand premiere of Le Corsaire will take place.

  • Livrustkammaren drake 
    Där låg onekligen ett skimmer över Gustavs dagar
    I Livrustkammarens visas den största satsningen på flera år på en tillfällig utställning i samarbete med Kungliga Operan – öppnas 20 oktober, Teaterkungen: Prakten, makten och teaterkostymerna på Gust...

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil