Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Kvinnor, kvinnor, kvinnor …

Den här månaden har dominerats av kvinnliga koreografer, vilket visserligen inte är överraskande med tanke på att de flesta verksamma inom dansen är kvinnor.

Men som vanligt är det de manliga utövarna som får mest uppmärksamhet. Därför är det roligt att se att kvinnorna också syns ordentligt – och vilka föreställningar de skapat!

Mouvoir – Cactus Bar
Cactus Bar (Dansens Hus 18/10) av den tyska gruppen Mouvoir under ledning av koreografen Stephanie Tiersch. I programmet säger sig Tiersch vilja diskutera vad som händer när alla tabun överskridits och kanske är det exakt vad som sker. Ingenting. Om det inte finns några tabun finns ju ingen orsak att utmana – och varför då anstränga sig?

Men det finns alltid tabun, det gäller bara att hitta dem och det förmår inte Tiersch. Istället blir det en rätt tam kavalkad av så kallade utmanande scener, där det dock här och där hettar till. Inte så mycket i det gränsöverskridande utan i intensiva – och faktiskt riktigt vackra – scener som präglas av sensualitet och nyfikenhet.

Kanske Tiersch skulle sluta försöka bryta tabun och göra det hon är bättre på – skapa skön scenkonst av levande kroppar.

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle


SHOOT – Dance for Screen – Två pärlor
I dansfilmsfestivalen SHOOT – Dance for Screen (Moderna Dansteatern c/o SITE 24/10) visades två filmer - Horizon of Exile och West Bank Story - som jag tycker borde visas av SVT eftersom de är så bra – och viktiga.

Horizon of Exile (Storbritannien, 2007) av Isabel Rocamora är baserad på kvinnliga flyktingars berättelser och kan beskrivas som en metafor för flyktingskapet symboliskt uttryckt i ett kargt ökenlandskap där två svartklädda unga kvinnor rör sig utan riktning och mål men med en absolut närvaro i nuet.

För mig är det omöjligt att förbli oberörd, eller att endast se filmen som en estetisk upplevelse när jag ser de unga dansarna gestalta flyktingkvinnornas värdighet – och utsatthet – i den dödliga saltöknen vid Döda Havets strand.

West Bank Story (2005) av Ari Sandel är en remake på West Side Story, men med ett lyckligt slut, där det älskande paret heter Fatima, snabbmatsrestaurangskassörska, och David, gränspostsoldat. Deras respektive familjer driver Kosher King och Hummus Hut, men trots att snabbmatsrestaurangerna ligger grannar med varandra skiljs de åt av en 2000 årig konflikt. Den här filmen lyckas visa på den fullständigt meningslösa galenskapen i Israel-Palestinakonflikten utan att förlora sin positiva grundton och utan att bli agitatorisk.

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Cullbergbaletten – Mats Ek & Johan Inger
I väntan på en ny chef visar Cullbergbaletten två gamla favoriter under sitt höstbesök på Dansens hus (Dansens Hus, 25/10), Som om av Johan Inger och Aluminium av Mats Ek. Eftersom jag redan recenserat verken tänkte jag kommentera några av dansarna.

Adam Schütt har genomgått en verklig transformation sedan han lämnat Kungliga Baletten. I Cullbergbaletten visar han en närvaro och dramatisk talang jag inte såg mycket av när han var i Kungliga Baletten och jag ser fram emot att följa hans fortsatta utveckling.

Alexandra Campbell, som har en av de ledande rollerna i Aluminium, har också utvecklats mot ett större djup i sin tolkning av koreografin, en tolkning som präglas av innerlighet och närvaro. Ett glatt återseende var Christopher Akrill som med sin energi och sceniska auktoritet skapar ett kraftcentrum kring sin person som förstärker intrycket av koreografin.  

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks


Camilla Ekelöf – A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf
A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf (Moderna Dansteatern c/o Teater Scenario, 13/10) var verkligen en speciell kväll med mängder av bra dans, som till exempel Carl Olof Bergs ironiska och läckra Svastika Macareña.

Kvällen inleddes av Ekelöf i en underhållande dialog om vardagsproblematik och avslutades med ett battle mellan fyra lag som innehöll dans av de mest oväntade slag med referenser till filmen Titanic m.m. Andra minnesvärda inslag var Anna Källblads ballongdans som hade en oväntad existentialistisk kvalité.

Även den karismatiska dansaren Mira Björkman, som framförde ett solo i en studio vid sidan av scenen, imponerade genom sin närvaro och effektiva, konsekvent genomförda koreografi. Det var också en extra poäng att Ekelöf tog med sig publiken på en vandring genom Scenarios lokaler för, efter en tid av platsspecifik dans, verkar dansen nu åter stängt in sig på den traditionella scenen – men så är Ekelöf en koreograf som vågar utmana konventionerna och bryta mönster.

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson


Paloma Madrid – A special evening just for You
Denna gång utspelade sig den speciella kvällen, lördagen den åttonde november, på Allmänna Galleriet som är både galleri och restaurang. I baren iscensatte Paloma Madrid Exotisk, en samhällskritisk performance med udden mot exotiseringen av främmande länder och människor. Tänkvärda texter och skarpa inslag av flamenco dansade på bardisken och golvet.

Föreställningen som upprepades under kvällen avslutades med Kom och sätt dig i fåtöljen! Medlemmar ur publiken fick sätta sig i en gammaldags skinnfåtölj. Men för att komma dit måste de passera en matta som var pepprad med knallpulver. Väl sittande i fåtöljen blev han eller hon uppvaktad av artisterna – och blev för en kort stund fokus för allas uppmärksamhet innan det var dags att kliva upp ur fåtöljen och ut ur rampljuset.


Malin Hellkvist Sellén – Rosa löften
Rosa löften (Kilen, Kulturhuset, 30/10) av Malin Hellkvist Sellén är ett mycket intressant verk och en logisk fortsättning av hennes utforskande av det svenska samhällets föreställningar om olika samhällsfenomen.

Föreställningen är ett nästan en timme långt solo som tolkas på ett imponerande sätt av Marianne Kjaersund som lyckas skapa en dubbelexponering av man – kvinna utan att fastna i någon av rollerna. Konstant oscillerar hon mellan mans- och kvinnovarandet på ett mycket stimulerande sätt. Till den oscillerande dubbelexponeringens framgångsrika genomförande bidrar också kostymen av Lena Lindgren och sminkning och hår av Marina Ritvall.

I inledningen av verket tar Kjaersund en fika – termoskaffe och mazarin – kan det bli mer folkparkigt än så? Under tiden hon fikar så kan jag nästan se hur hon transformeras in i rollen. Imponerande. Koreografin består av ”maskulina” rörelser tolkade genom en kvinnlig kropp. vilket även det resulterar i ett obestämt tillstånd som oscillerar mellan feminint och maskulint. Det är så skickligt och intelligent gjort att det gör mig alldeles matt.

Men det finns en annan aspekt av Rosa löften och det är dansbandsmusiken. Titeln, Rosa löften, skulle kunna vara titeln på en dansbandslåt och musiken består av en rad kända dansbandslåtar. Ett par som satt bredvid mig verkade känna till alla låtarna och det märktes att de både roades, njöt av och uppfattade kvalitéer som gick mig helt förbi.

Och här tror jag en av föreställningens mest intressanta aspekter kommer fram. Genom att placera en kvinna i en ”manlig” roll har Hellkvist Sellén paradoxalt nog gjort det lättare att kommunicera den romantiska laddingen i musiken och situationen – en intensiv längtan efter ömhet och kärlek – som skulle bli mycket mer påträngande och utmanande om det varit en manlig dansare.  

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Anna Koch - Svarta svanor
I Svarta Svanor (WELD, 1/11) återkommer Anna Koch och den grupp av skådespelare som arbetade tillsammans i En annan svansjö i våras. Det är alltså andra gången Koch tar tag i Svansjön och det märks att hon haft tid att låta processen mogna för det här är avgjort en av de mest intressanta föreställningar jag sett denna säsong. Inte minst i hur Koch använder skådespelarna i sin koreografi på ett effektivt sätt.

Ljuset, av Susanna Hedin, skapar ett vackert ljusdunkel som får deras kroppar att bli otydligare (vilket i viss mån raderar att de inte är dansare) men som också gör dem mer påtagliga genom att svärtan ger dem en starkare närvaro.

Ljuset samspelar med musiken, Våroffer av Stravinskij, och skapar en suggestivt ödslig inramning till koreografin. De stora strålkastarna som ligger i högar på golvet blir också en del av scenografin och kan uppfattas som klippblock.

Det märkligaste i denna föreställning är hur rörelsen transformerar om upplevelsen av musiken, lyfter fram de kvalitéer i kompositionen som anspelar på urtid och vildmark och får den att kännas som den självklara svansjömusiken.

Svarta svanor. Foto Weld

Svarta svanor. Foto Weld

Rocio Molina – Turquesa como el limón
Mina förväntningar var höga på den unga brillianta flamencodansaren Rocio Molina som gjorde ett oförglömligt gästspel på Södra Teatern för två år sedan. Och jag blev inte besviken! Turquesa como el limón (Södra Teatern, 2/11) visar att denna danskonstnär är på väg att bli en av de mest betydande – och nyskapande - inom flamencon.  

Att Molina tillsammans med Laura Rozalén vill förnya sin konstform – vilket innebär att bryta mot flamencons och det sociala livets invanda konventioner – framgår av ”Turquesa como el limón” (turkos som citronen). Samtidigt som deras koreografi är väl förankrad i traditionen finner de nya vägar vilket ger dansen en ovanlig fräschör. De drar sig inte heller för att utmana invanda könskonventioner och visa att de är ett par på såväl som utanför scenen.

Men framför allt är det Molinas dans som gör föreställningen till en stor flamencoupplevelse. Trots sin ringa ålder (24 år) är hon en komplett flamencodansare, hon har en mogenhet och ett djup i sin tolkning som man knappt tror är möjligt hos en så ung person. Hon har också en skärpa som i kombination med en stark karismatisk utstrålning gör att hennes flamenco blir närmast hypnotisk.

Hennes partner Laura Rozalén har även hon stark utstrålning och imponerande teknik, inte minst hennes ovanligt sirliga armrörelser är en njutning att uppleva. Hon ger ett mjukt feminint intryck och genom sin elegans och lätt flirtiga humor skapar hon associationer till äldre tiders flamenco, vilket även det är något nyskapande.

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg


Helena Franzén – TIDE
TIDE (Lilla Scenen, Dansens Hus, 3/11) är ett nytt spännande resultat av Helena Franzéns samarbete med musikskaparen Jukka Rintamäki. TIDE är, som namnet antyder, en poetisk skildring av tillståndet i tidvattenszonen vid havet, ett område i konstant förändring i havets våld.

Havets urkraft manifesteras av dansaren Kristine Slettevold som med total auktoritet och smidig styrka blir en metafor för havets kraft i ett inledande långt sugande solo. Hon rör sig över ett ljust scengolv mellan en blid av vattenbrynet och ett plank, liknande de man finner på stränder. När solot är över stannar hon upp vid planket och vilar sig mot det så som man gör en varm dag på stranden.

Slettevold är en karismatisk och skicklig dansare, vilket krävs för att tolka Franzéns mycket särpräglade koreografiska språk och för att förmå rörelsen att expandera så att den sänder vågor av energi ut mot publiken. Även Slettevolds interaktion med de övriga två dansarna imponerar och skapar associationer till havets lek med simmande kroppar.

Och även om Laura Lohi och Moa Westerlund, likt de simmande, är underordnade Slettevold har de en egen närvaro som bidrar till helheten i detta verk som är ett av Franzéns främsta verk så här långt.

Paloma Madrid – Dans i lägenhet
Paloma Madrid har skapat communitydance föreställningen Dans i lägenhet (Moderna Dansteatern c/o en lägenhet i Alby, 5/11) som innevånare i Alby får låna gratis på biblioteket. Det är bara att gå dit och boka, fram till och med inledningen av december.

Med en grupp av sex dansare, som också kommer från eller bor i Alby, har Madrid skapat dans som passar för vilken lägenhetsstorlek som helst. Jag har sett dans i lägenhet vid andra tillfällen men det har haft en tydligare prägel av föreställning med åtföljande distansering mot publiken.

Paloma får sina dansare att knyta an till möblemanget och rummet. Dansen är just så konstlös som en hemmiljö kräver för att man skall känna sig hemma. Den är atmosfärskapande utan att upplevelsen av att det är koreografi går förlorad. Det är en dansföreställning men den har en intimitet som får mig att känna mig som en vanlig besökare i ett hem snarare än som publik.

Det jag ser påminner mig litet om känslan när katter leker i ett rum. Mjukt rör sig dansarna bland möbler och människor, utforskande och interagerande, tar de rummet i besittning innan de rör sig till nästa rum och tillbaka igen.

Men det finns också en demokratisk aspekt av att ”vanliga” inkomsttagare kan få kulturupplevelser i hemmet, något som annars endast är förbehållet höginkomsttagare. Och att, som Madrid påpekar i informationsbladet, ”förorten” inte uteslutande förknippas med streetdance.

Dans i lägenhet. Foto Cosby

Dans i lägenhet. Foto Cosby


Mårten Spångberg – Slowfall
Mårten Spångbergs verk är – oavsett vad man tycker om dem – mycket speciella och Slowfall (WELD, 6/11) upplever jag som det mest speciella verket jag sett av honom. Man skulle kunna beskriva det som essensen av artisten Mårten Spångberg eftersom det präglas av en typisk Spångbergsk lustfylld naivitet som effektivt maskerar den raffinerade konstnären

Spångbergs extremt uttänkta komposition. Ibland tycker jag mig se hur han läser av publiken för att se om de befinner sig i det avsedda emotionella tillståndet – och det får mig att rysa av välbehag.

Spångberg har byggt upp en intim hörna i WELDs luftiga studioscen och runt omkring den lilla scenen har han lagt ut mjuka babyblå filtar som publiken kan ligga eller sitta på under de sjuttio minuter föreställningen pågår.

Mot ett soundtrack som varvar tystnad med musik, som ibland är avslappnande, ibland upplivande, tecknar Spångberg figurer på de vita pappväggarna. Figurer som föreställer djur, köksredskap, jordklot eller något annat. Ibland intar han en klassisk pose, till exempel en meditationspose och allt är mycket vackert på ett naivt sätt.

Under hela verket – utom i inledningsfasen – är Spångberg naken och det är ett risktagande eftersom det med en mindre skicklig aktör i Spångbergs ställe lätt skulle kunna bli distraherande eller rent av ett störningsmoment. Men här blir der snabbt en helt naturlig del av skeendet och en logisk konsekvens av den emotionella situation Spångberg skapar..

Slowfall är ett slags återgång till barndomens omedelbara upplevelse av närhet och värme, av kravlöshet och acceptans – ett slags detox för själen.

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se


Kungliga Baletten – Christe, Matthews, Ek
Niels Christes Moving Glass, som inleder Kungliga Balettens höstprogram (Kungliga Operan, 7/11), är ett extremt krävande flöde av rörelser som fångar upp den nervösa energin i Philip Glass musik. Inledningen där de manliga dansarna långsamt frigör sig från frysta positioner och söker sig in i den allt mer tempofyllda koreografin är verkets och programmets estetiska höjdpunkt.

Koreografin, som kännetecknas av ett rasande tempo och en teknik som utnyttjar ledernas extrema lägen på ett nästan smärtsamt sätt, utmanar dansarnas uthållighet och mod. Och de svarar upp mot utmaningen, inte minst Jurgita Dronina som, i ett parti som för tankarna till den utvaldas dans i Våroffer, växlar mellan tre olika partners.

Rörelsefrenesin fascinerar men är också verkets svaghet, dock uppvägs det fullt ut av de svindlande sköna momenten och den mänsklighet Nadja Sellrup och Nikolaus Fotiadis tillför.

Mats Eks Rättika blir en motvikt till Christes hypertekniska koreografi. Mot en smältande skön bakgrund av Johannes Brahms violinkonsert (solist Vilde Frang) låter Ek rörelsen vila i kropparna och jag känner igen såväl den typiska Ek-vokabulären som balettens ikoniska rörelser.

Rättika kan sägas avspegla den mogna konstnärens avspända inställning till sin egen konst, väl medveten om att ingenting längre behöver bevisas. Det är ett lekfullt verk där Ek lättsamt och med värme kommenterar såväl sig själv och sitt konstant pågående utforskande kring familjelivets mekanismer som den klassiska balettens uttrycksmedel.

Trots att det är ett kollektivt verk för 19 dansare mejslar Ek – och kostymskaparen Mylla Ek – ut de enskilda dansarnas karaktärer. Till exempel Oscar Salomonsson i ett pas de trois där mannen hanteras ömsint men egensinnigt av de båda kvinnorna, eller i ett hjärteknipande pas de deux som synliggör den lågmälda men intensiva känslighet som finns hos Hugo Therkelson.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström tolkar Sabrina Matthews quondam med en närvaro och subtilitet som omsätter den högstämda tonen i Pergolesis Stabat Mater till något jag som nutidsperson kan relatera till.

Sopranerna Rebecca Rasmussen och Jeanette Ekornåsvåg har en fin närvaro. Men varför måste de se ut som kvarlevor från åttiotalet, deras kostymer skär sig mot den finstämda scenografin.

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg


GöteborgsOperans balett – 3 x Bolero
Eftersom jag recenserade föreställningen 3 x Bolero (Dansens Hus, 14/11) när den hade premiär i våras var det intressant att se den igen. Och i stort bestod intrycket, den enda större förändringen är att Dansens Hus scen är alldeles för liten för Alexander Ekmans Episode 17 vilket gör att scenografin inte fungerar fullt ut och verket förlorar en hel del av den struktur som gav det skärpa.

Den inledande filmen är också borttagen och därmed förloras den dramatiska uppbyggnaden vilket underminerar karaktärernas identiteter.

Intrycket av Kenneth Kvarnströms comeback OreloB till Jukka Rintamäkis musik är exakt det samma som från premiären, det inledande solot är verkets behållning. Nyförvärvet Hokuto Kodama dansar solot med en intensiv, nästan aggressiv, närvaro och karisma som skär genom rymden och skapar upplevelse av ett vibrerande intensivt levande väsen.

Kodama förmår också bära upp kostymen som på hans kropp och i detta solo känns helt logisk. Koreografin i solot smälter också väl samman med den underfundiga scenografin som endast använder den främre delen av scenen och avgränsas av en stor vertikalt vridbar skärm.

Men därefter verkar Kvarnströms idéer ha tagit slut och verket glider in i konventionella banor och spänningen återfinns därefter snarare i musiken än i de dansande kropparna, trots att de gör en god insats.

Vad gäller Johan Ingers Walking Mad blir jag även denna gång lätt besviken eftersom det ursinne som präglade urversionen för Cullbergbaletten är borta och verket därmed förlorat något av sin inre logik och drivkraft.

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg


Foto: Ingmar Jernberg
Motiv/Bildtext: Ur "Walking Mad", koreografi Johan Inger

Björn Elisson Kompani – La Rose Suprême
I La Rose Suprême (Dansmuseet 22/11) av Björn Elisson känns den innersta delen av Dansmuseets stora atrium för första gången som en riktig scen tack vare en publikgradäng som avskärmar scenen från resten av lokalen.

Scenrummet är traditionsenligt täckt av svart tyg, det enda som inte är täckt är de stora kantiga pelarna i mörkgrå granit. Iscensatta av Kent Tankreds och Lars Åkerlunds elektronmusik utstrålar de en uråldrig tidlöshet som passar väl med Elissons abstrakta koreografi och Marianne Linders poesi som kretsar kring livet, kärleken och döden.

Charles Koroly har skapat kostymer som genom sin renhet i stil och form är konstverk i sig själva och som förhöjer koreografin i de tre solopartierna som dansas av Anja Birnbaum, Hans Nilsson och Charlotta Öfverholm. Dansare som har den erfarenhet och skicklighet som krävs för att, med en exakthet som kan liknas vid en mästerkalligrafs, låta kroppen forma tecken som likt kalligrafi skriven med vatten bleknar bort i samma stund de formulerats.

Som en stunds vila låter Elisson de två unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg genomföra verkets titelavsnitt La Rose Suprême där de möts i en sensuell lek fylld av lyssnande och närvaro.

Att uppleva ett verk av Björn Elisson är att uppleva ren dans, dans som litar till sin egen förmåga och som inte kräver något utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.

Räserbyrån - Zappe och Vilding
Zappe och Vilding (ZebraDans, 30/11) av Räserbyrån är fullt av oförverkligade möjligheter. Scenografin, av Johanna Eliasson, som spiller över från scenen ut i angränsande utrymmen är spännande och lustfylld och den röda tråden skulle man gärna nysta upp – eller sprida ut.

Musiken av Jean-Louis Huhta skapar en suggestiv bakgrund till berättelsen som handlar om längtan efter trygghet och äventyr. Dansarna Jessica Mazzi och Mikael Mengarelli passar varandra väl – och sina roller. Inte minst Mengarelli har en närmast medfödd fallenhet att skildra den lilla människan, som tar det säkra för det osäkra men som aldrig förlorar sin längtan.

Men jag undrar varför inte Katarina Eriksson och Per Sacklén släppt honom fri att ta ut svängarna mer i sin roll som nu känns stelt kringskuren och som resten av verket full av oförverkligade möjligheter. Som det nu är blir det en seg och förutsägbar danssaga som gärna kunde ha varit en kvart kortare.  

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

Sara Gebran – La Santa Luchas vs Royal Rumble
I La Santa Luchas vs Royal Rumble (Moderna Dansteatern c/o Kafé 44, 29/10) hänger sig performanceartisten Sara Gebran åt Mexikansk fribrottning, Lucha Libre. Föreställningen består av en föreläsning om sportens historia, dess förankring i det Mexikanska samhället och dess hjältars funktion som ett slags levande stålmannenfigurer. Luchadorerna, som de kallas, får aldrig visa sig utan mask utanför den absolut privata sfären.

Själv har Gebran på sig flera dräkter som hon drar av sig en efter en under kvällens gång. Därefter följer en performance där Gebran och tre medhjälpare genomför sin egen version av Lucha Libre. Och visst är det en intressant föreläsning och en charmig ”match” men djupare än så kommer inte Gebran i den komplexa Lucha Libre-världen och slutresultatet känns aningens tunt.

Lena Andrén
20 nov 2008


  • Kentaro Mitsumori Le Corsaire
    Spot-on Kentaro Mitsumori, dancer with the Royal Swedish Ballet
    Kentaro Mitsumori has been a member of the Royal Swedish Ballet since 2017. We have seen him in many roles, in Swan Lake, Cinderella, Don Quijote, The theme and variation, Gardener in Alice in Wonderl...

  • Kalle Wigle Foto Johan Persson
    Kalle Wigle-Andersson får stipendium från Jubelfonden
    Kalle Wigle-Andersson: Jag är utbildad och diplomerad vid Royal Ballet Upper School, London 2016. Innan dess gick jag på Kungliga Svenska Balettskolan 2006-2014. Sedan min examen har jag varit anställ...

  • Wicked GO Foto Lennart Sjöberg
    Wicked, musikalen om häxorna i Oz
    Göteborgsoperan inleder sin höstsäsong med den mytomspunna succémusikalen Wicked. Exakt tjugo år efter Broadwaypremiären 2003, sätts den nu upp för första gången i Sverige.

  • Aalto Ballet percussion__Gerritsen_Hans
    Balettgalan i Villmanstrand är sensommarens succéevenemang
    Balettgalan i Villmanstrand vid Finlands östra gräns gavs i år för 12:e gången och var igen en succé med både nationella och internationella dansare. Galans grundare och eldsjäl Juhani Teräsvuori hade...

  • The One Foto Peter Knutson
    Möte med Fredrik Benke Rydman om ”The One”
    Det är mannen från dansgruppen Bounce, koreograf till egna versioner av Svansjön och Snövit bland mycket annat. Jag träffar Fredrik Benke Rydman på en liten thaikrog mellan repetitionspassen.

  • Manon Kungliga Operan 2023
    “A new look at it” – Lady MacMillan about Manon with the Royal Swedish Ballet
    As part of the 250-year jubilee program of the Royal Swedish Opera and as a tribute to the long-lasting cooperation between the Royal Swedish Ballet and world-renowned English choreographer Sir Kennet...

  • Remachine – Jefta van Dinther
    Urpremiär av episkt dansverk på Norrlandsoperan
    Den 1 september bjuder Norrlandsoperan på säsongsuppstart för dans med urpremiär av den episka föreställningen Remachine signerad koreografen Jefta van Dinther . Ljus, ljud, röst, koreografi och scenog...

  • Contemporary Dance GO
    Contemporary dance av Hofesh Shechter på GöteborgsOperan
    Danskväll med intensiv klubbfeeling, smittande glädje och en upplevelse som börjar redan utanför operahuset.

  • Julia Bengtsson Confidencen
    Julia Bengtsson – internationell barockdansös från Sverige
    Höjdpunkten under årets förnämliga Opera- och musikfestival på Confidencen var iscensättningen av Jean-Philippe Rameaus opera Dardanus . I en annan föreställning, A Baroque Catwalk , gjorde Julia Bengts...

  • Fast Blue by Mikaela Polley - Austen McDonald and George Edwards
    The Royal Ballet School Delights
    Written on the faces of the dancers as they spin and leap in the ecstatic final moments of the Grand Défilé , is the smile that says, ‘I did it’. It’s what I look forward to year after year and it neve...

  • dardanus_Confidencen_foto MartinHellström
    Ett barockt spectacle på Confidencen
    Confidencen Opera & Music Festival inleds den 27 juli med Jean-Philippe Rameaus mästerverk Dardanus, som genom ett gediget arbete får sin nordiska premiär på Sveriges äldsta rokokoteater – 284 år efte...

  • Vivian Assal Koohnavard  1
    Möt Vivian Assal Koohnavard dansare vid Staatsballett Berlin och aktivist
    I Berlin träffade jag och arbetade med Vivian Assal Koohnavard. Vivian fick sin dansarutbildning i Sverige och Tyskland. Hon har varit anställd vid Berlin Staatsballett sedan 2018. Där deltar hon i de...

  • Donizetti KSB
    Peter Bohlin om Kungliga Svenska Balettskolans uppvisningsföreställningar
    Skolårets sista föreställningar på KSB var uppdelade i fyra program. Några koreografier var storartade, andra inte. Här, mot slutet, ett försök att resonera om anledningar till detta.

  • Terpichore
    Dans i Stockholm Early Music Festival
    I 2023 års version av Stockholm Early Music Festival , den tjugoandra i ordningen, ingick två dansföreställningar. I fablernas värld , en kort musikalisk och dansant barockföreställning med Folke Danste...

  • Tallinn Suite en Blanc
    Suite en Blanc av Estoniabaletten med fina danssolister
    Jag hade möjligheten att två gånger se en ny balettafton med två verk. Black/White innehöll “Open Door ” av polskan Katarzyna Kozielska och Serge Lifars kända och genuina Suite en Blanc . Den sistnämnda...

  •  Marie Larsson Sturdy
    Marie Larsson Sturdy Carina Ari Medaljör 2023
    På Carina Ari-dagen 30 maj tilldelades Marie Larsson Sturdy Carina Ari-medaljen för hennes mångåriga och engagerade insatser inom Dans i Nord – en vital verksamhet som under mer än 20 år har främjat m...

  • Manon 1
    Manon: An evening to treasure
    Kenneth MacMillan’s Manon created in 1974, continues to weave its magic providing a slew of dramatic roles against a volatile and violent backdrop. The Royal Swedish Ballet first presented the ballet ...

  • En slags Berlin 
    Instudering av Mats Eks ”En slags” med Staatsballett Berlin
    I april 2022 reser Koreografen Mats Ek och jag till Berlin för att hålla audition med dansarna vid Staatsballett Berlin på Deutsche Oper. Vi ska välja dansare till verket ”En slags” av Mats Ek. Premiä...

  • Peter Pan & Wendy
    Marianne Mörck berättar sagan om Peter Pan med Svenska Balettskolan
    Till vårens uppsättning av Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern är en av gästartisterna ingen mindre än Marianne Mörck . Efter första repetitionen tillsammans med baletteleverna på svenska baletts...

  • Grand Hotel GöteborgsOperan 
    Det var en gång på Grand Hôtel, musikalen som återupptäckts
    Göteborgsoperan avslutar sin vårsäsong med premiär den 22 april på Paul Abrahams musikal Det var en gång på Grand Hôtel. Musikalen som legat gömd fram till 2017. En föreställning fylld av dans och mus...

  • Virpi Pakkinen trio
    Virpi Pahkinen: "Precision möter osäkerhet, matematik möter mystik"
    Change – den nya dansföreställningen av och med Virpi Pahkinen – är uppbyggd enligt principen 5 + 5 + 5, dvs koreografi/ljus/musik. Strax före fredagskvällens premiär på Kulturhuset Stadsteatern fick ...

  • ProDance 2023
    För dansens skull dansas Pro Dance galan
    Den anrika Aleksandersteatern fylldes åter av dansfolket som ville stödja dansen och dess utövare via föreningen Pro Dance med att köpa biljetter till den årliga galaföreställningen. Artisterna uppträ...

  • Julia & Romeo 1
    Anthony Lomuljo – om hur det är att igen dansa Romeo – 10 år senare
    10 år har gått sedan urpremiären av Mats Eks Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm. Då liksom nu dansar Anthony Lomuljo rollen som Romeo. När Dansportalen några dagar innan premiären träffar An...

  • Touched GO 1
    Hur bygger vi upp oss själva igen när allt är förstört–Johan Inger om Dust and Disquiet på Göteborgsoperan
    Danskvällen Touched visar två världspremiärer på Göteborgsoperan, Dust and Disquiet av Johan Inger och To Kingdom Come av det nederländska syskonparet Imre och Marne Van Opstal . Naturkatastrofer runt ...

  • OBK Mats Ek
    Mats Ek om Mats Eks Julia & Romeo
    Operans Balettklubb gästades lördag 25 mars av koreografen Mats Ek och dansare inför nypremiären av ”Julia & Romeo” på Kungliga Operan. Verket uppfördes på teatern för första gången 2013. Det har ocks...

  • PrixduNord2023
    Nordens största danstävling lockade 44 dansare
    Äntligen! Det är vad de flesta kände när tävlingen Prix du Nord genomfördes på Kronhuset i Göteborg.

  • Affinity Operan
    Young choreographers en bra plattform för nya idéer
    En alldeles särskild glädje med workshopartade föreställningar är att man får se dansarna på riktigt nära håll. Så var fallet på Operans Rotunda 16 och 18 mars, i ett program med sju koreografer och 3...

  • Defile Hommage a Patrick Dupond
    Gala till minne av den lysande dansaren Patrick Dupond
    Under februari var det tre utsålda galor på Palais Garnier i Paris, till minne av dansaren och balettchefen Patrick Dupond . För programmet på galan, se nedan!

  • Svansjön Helsingfors M Onne
    Madeleine Onne: Man får slåss för sin konstart
    Madeleine Onne har varit balettchef i Stockholm, Hongkong och Helsingfors. Dansportalen har pratat med Madeleine om bland annat tiden i Hongkong, Helsingfors och om Stockholm 59°North. Men på vår förs...

  • Cacti Alexander Ekman 
    Triple Bill at the Ballet. What's not to Like?
    The feel-good factor was in abundance at the Royal Opera House in Stockholm with a triple bill to send the audience home with a smile.

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

  • En svensk dröm tar form
    STOCKHOLM: Den 17 april 2015 var det urpremiär på Kungliga Operan för Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm. Vid en träff med vänföreningen Operans Balettklubb 2015 berätta...

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil