Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, Danskrönika: Synlig och osynlig koreografi

Tänk dig att du är på vernissage och i din hand har du en instruktionsbroschyr som uppmanar dig att genomföra en eller flera av de fem korta koreografier som beskrivs i broschyren. Tänk dig att du befinner dig i samlingen för konsthantverk och design på Nationalmuseum.
Virpi Pakhinen. Fotograf José Figueroa

Virpi Pakhinen. Fotograf José Figueroa

Rörelserna och idén verkar kul men bara tanken att snurra rumt i närheten av de värdefulla föremålen känns avskräckande. Till utställningen Undersöka form (Nationalmuseum 28/3 – 24/8) har Malin Elgans utformat handledningen Koreografi 27/3 – 24/8. Om man, som jag, inte ville svika koreografen eller fega ut blev lösningen att genomföra en ”osynlig koreografi”, det vill säga diskret genomföra rörelserna i broschyren så att det såg ut som om jag rörde mig för att se föremålen bättre.

Det kanske inte såg helt trovärdigt ut och jag fick nog en och annan blick från utställningsvakterna, men det fungerade. Ta chansen att dansa på Nationalmuseum, utställningen pågår till den 24 augusti.

Virpi Pahkinen: I ett magiskt landskap
Koreografen och dansaren Virpi Pahkinen är mest känd för en lång rad spännande soloverk men i sin nya föreställning Morpho Z (26/3 Dansens Hus) har hon involverat fyra unga dansare och två skickliga musiker. I den inledande scenen formar Pahkinens mörka siluett ett intrikat mönster mot en intensivt röd bakgrund. Den lysande röda öppningen i den mörka fonden vidgar sig och blir till en horisont mot vilken fem gestalter rör sig med sirliga rörelser likt figurer i ett skuggspel. Pahkinen lämnar scenen som fylls av rök och ljus energisatt av eteriska klanger vilket skapar en känsla av varmt soldis.

Det är intressant att se hur de fyra dansarna tolkar Pahkinens välbekanta rörelsespråk, som tar sin inspiration från såväl väst som öst. Den som bäst fångar koreografins särart är Love Källman, som genom precision och intensitet förmår ge upphov till en återklang av Pahkinens rörelsemagi i sin egen kropp.

Mika Takehara, slagverk, och Chieko Mori, koto, är placerade på var sin sida av scenen och tillsammans frambringar de en lika säregen som skön klangbild som i hög grad bidrar till föreställningens suggestionskraft. I Pahkinens avslutande solo förstärks dansens sensuella kraft av musiken, men också av det magiska rum av ljus och mörker som ljusdesignern Miriam Helleday skapar kring den dansande kroppen.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Fröken Julie. Fotograf Mats Bäcker

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Fröken Julie. Fotograf Mats Bäcker

Fröken Julie: Med två Ess i leken
De erfarna scenkonstnärerna Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström tog skickligt fram nyanserna i Birgit Cullbergs Fröken Julie (3/2 Kungliga Baletten) Dramats komplexa psykologi tillåter många olika tolkningar och i denna version framstår Julie och Jean som outsiders, båda i uppror mot sin givna klasstillhörighet och på jakt efter en individuell frihet. Wikströms Jean är en polerad streber, men en osäker streber ytterst medveten om hur lätt han kan förlora det lilla han har. Den överbeskyddade grevedottern Julie får ett grymt uppvaknande i och med det sexuella övergreppet (som sker utanför scenen) och att se hur naket och självutlämnande Lindqvist gestaltar Julies ångest är något jag sällan upplevt på senare år i en föreställning av Kungliga Baletten. Deras motpol, husjungfrun Kristin dansas av Irina Laurenova, som gör en trovärdig tolkning av kvinnan som vet värdet av att veta sin plats - och sina gränser.   

Gustav III: Kung i lånta fjädrar
Det mest utmärkande för Gustav III (28/3, Kungliga Baletten) –  denna balett av Patrice Bart – är hur mycket jag känner igen från koreografer som MacMillan och Petipa. Dessutom får jag intrycket att Bart lagt koreografin på dansarna – som vid en instudering – snarare än att han har arbetat fram koreografin tillsammans med dem.

I programmet läser jag att Bart valts därför att han ”är någon som kan berätta en historia” men det mest utmärkande med Gustav III är att den saknar en begriplig dramatisk utveckling. Istället öser Bart på med rörelser och otaliga, rätt kaotiska gruppscener som inte känns helt färdigrepeterade och som inte tillför något till handlingen. Och är man inte väl insatt i Kung Gustavs liv är det inte lätt att förstå varför Gustaf Mauritz Armfelt (Nikolaus Fotiadis) eller Adolf Fredrik Munck (Pascal Jansson) genomför intima duetter med Gustav (Olof Westring). Duetterna, tillhör annars den del av verket som lyfter även om de är mycket konventionellt utformade. Det mest originella inslaget i baletten är en trio med Gustav, Munck och drottningen (Jurgita Dronina), här finns en ömhet och ett försök till psykologisk gestaltning som annars är sällsynt i detta verk.

Pascal Jansson, Jurgita Dronina och Olof Westring. Fotograf Alexander Kenney

Pascal Jansson, Jurgita Dronina och Olof Westring. Fotograf Alexander Kenney

Valet av musik är också aningens märkligt. Varför välja tysk artonhundratalsmusik (Carl Maria von Weber) till en balett som skildrar sjuttonhundratalet när det finns så mycket spännande musik från svenskt sjuttonhundratal, eller varför inte använda modern musik? Gustav var trots allt en av sin tids ledande ”trendsetters”. Inte minst inom modet. Kostymerna av Lars Wallin är förvisso vackra men allt för ofta känns de lånade/inspirerade av tavlor, det är endast i andra aktens maskeradscen som Wallin verkligen gör en egen tolkning av sjuttonhundratalets mode.  

Det har hänt oerhört mycket i balettens värld under nittonhundratalet men med Gustav III tycks klockan ha vridits tillbaka många varv och baletten känns därför föråldrad redan vid sin premiär.  

Triptych: En gång för mycket
Örjan Andersson, har skapat och omskapat koreografier till Dimitrij Sjostakovitjs stråkkvartetter 8, 10, 11 och 7 flera gånger, med spännande resultat. Men när jag ser Triptych för Andersson Dance & Avatarkvartetten (1/2 Dansens Hus) får jag en känsla av att han denna gång har gjort det en gång för mycket.  

I denna sista (?) omarbetning verkar Andersson och scenografen Jens Sethzman ha tappat den stringenta tematik och struktur som präglade Quartets #8, #10 och #11 och som gjorde dem – trots att de var skilda åt i tid och rum – till en helhet. Men Triptych är en sevärd föreställning tack vare Anderssons förmåga att ingjuta en unik kvalité, ett slags fördröjd tid och en tung mjukhet som för tankarna till djupa andetag i sin koreografi. Därtill förhöjs upplevelsen genom moment av extrem exakthet och en lika oväntad som skruvad humor.

Sarah Bellugi Klima, Belinda Nusser och Sara Åman i Triptych. Fotogrf Görn Hallberg

Sarah Bellugi Klima, Belinda Nusser och Sara Åman i Triptych. Fotogrf Görn Hallberg

En positiv konsekvens av Anderssons arbete med Sjostakovitj är att koreografin mer och mer har impregnerats av kvartetternas stämningar och en subtil, introvert (”rysk”) sorgsenhet som i synnerhet präglar koreografin för de två kvinnliga dansarna Sara Åhman och Sarah Bellugi Klima i första aktens första del, som består av den omarbetade Quartet #11. Den andra delen av denna akt är den nyskapade Quartet #7, duetten är en komisk dans som får en naiv charm av Shintaro O-ue och Asher Lev. Föreställningens höjdpunkt är ett solo i avslutningen av den andra akten (Quartet #8). Här blir Piotr Giro ett med den desperation, skräck och det motstånd som uttrycks i musiken (med de berömda “KGB-knackningarna”) och där den glödande röda rektangeln på golvet skiftar mellan att vara en symbol för kärlek och död.

En kristen kväll: Att fånga kärnan i det kristna livet
Malin Hellkvist Sellén har konstant skapat koreografier som ifrågasatt samhället från ett queerfeministiskt perspektiv. Ämnet för hennes nya verk En kristen kväll (23/2 MDT C/O Danshögskolan) – den kristna tron – är därför inte överraskande eftersom religionen är en nyckelfaktor i skapandet av sociala normer.  

Hellkvist Sellén förmår kombinera och balansera hantverket med passionen vilket är orsaken till att hon inte förfaller till att bli polemisk utan förmår skapa vad som skulle kunna kallas en mångbottnad fysisk diskussion om det som (för mig) är grundläggande drag – på gott och ont – i kristet liv.

En kristen kväll 2. På bilden: Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

En kristen kväll 2. På bilden: Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Föreställningen inleds med att Hellkvist Sellén, Tove Sahlin och Minna Kiper kryper runt på alla fyra vilket nog får mer än en i publiken att tänka på lamm. De är klädda i oskuldsfulla babyblå och vita kostymer och agerar – sedan de slutat vara ”lamm” i ett slags antikoreografisk form. Rörelsen tvingar in kropparna i obekväma och osköna positioner som skapar associationer till de tre nyckelelementen i kristen religion: ånger, kärlek och bön. Den andra delen utförs i scharlakansfärgade kostymer som skapar dubbeltydiga referenser likaväl till ”förbjuden” sexualitet som till religiös extas.

Vad som är så intressant med En kristen kväll är att den kan uppfattas och tolkas på många olika sätt, som subversiv lika väl som from och den är därför en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om tro och religion.

Birgit & Birgit: Fångad i spänningsfältet mellan den svenska dansens mödrar
I förställningen Birgit och Birgit – osynliga spår (27/2 Dansmuseet) fångar Lotta Garthon subtilt den svenska samtida dansens situation, fångad i spänningsfältet mellan två mycket stora och mycket olika danskonstnärer, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg. Ömsom ansluter sig solots rörelsespråk till den ena eller andra riktningen, men väljer aldrig slutgiltigt sida. Genom en enkel men effektiv ljusscenografi skapar Lars Liljegren en vacker iscensättning som också betonar dansarens utsatthet i detta kraftfällt genom att placera publiken runt om dansaren som därigenom exponeras från alla vinklar. Detta, samt koreografernas inspelade röster, förstärker känslan av att befinna sig i en situation där man måste – men inte vill, eller kan – välja. Vilket också förstärks av Garthons förmåga att skapa en närmast hudlös närhet till publiken. Gahrtons musikaliska partner Sten Sandell är på ett ovanligt harmoniskt musikaliskt humör och hans pianoslingor och karaktäristiska sång snor sig likt musikaliska lianer kring dansarens rörelser och förstärker på så sätt koreografins konturer.

Lotta Gahrton i Birgit och Birgit - Osynliga spår. Fotograf Hans Skoglund

Lotta Gahrton i Birgit och Birgit - Osynliga spår. Fotograf Hans Skoglund

Le sous sol: Ett underjordiskt familjedrama
Le sous sol (8/2 Dansens Hus) av kollektivet Peeping Tom är den sista delen av ett familjedrama och familjens medlemmar är nu döda och begravda. Följdriktigt utspelar sig dramat under jord i en scenografi som för tankarna till en samtida version av dödsriket. Den dystra stämningen förmörkas ytterligare genom Alfred Schnittkes musik, som interfolieras av ljudminnen från familjens liv ovan jord. Det är en av de mest suggestiva föreställningarna jag har sett på länge. I synnerhet i scenerna med den åttioåriga butohdansaren Maria Otal, vars kropp fångar den existentiella sårbarhet som präglar föreställningen. Även om koreografin är mer sparsamt förekommande än i föregående Le Salon finns här spännande sekvenser av rörelsefantasi i synnerhet som den tolkas av dansaren Samuel Lefeuvre, vars mångdimensionella rörelsekonst fascinerar. Le sous sol väcker tankar och ifrågasätter invanda tankesätt samtidigt som det har en innerlighet och poesi som får mig att vilja se det igen.
Ika Nord i förgrunden samt Hans Nilsson, Benjamin Quigley, David Tallroth
. Fotograf Bogdan Szyber

Ika Nord i förgrunden samt Hans Nilsson, Benjamin Quigley, David Tallroth
. Fotograf Bogdan Szyber

Music for a Darkened Theatre: På svindlande vägar i bergigt landskap
Med Music for a Darkened Theatre (7/3 MDT c/o Södra Teatern) har duon Reich & Szyber skapat ett verk som i sin murriga fin de siècle stil känns perfekt för Södra Teatern. Den charmerande och virriga svarta sagan om fyra syskon kan beskrivas som en urspårad roadmovie som i yviga svängar vindlar sig genom drömmen genom ett länge sedan svunnet Centraleuropa. Berättare och centralgestalt är Ika Nord, som lyckas med konststycket att behålla intresset för den allt mer förvirrande historien, trots att hon genom hela dramat berättar på engelska med tung fransk brytning, vilket lätt kan urarta till ett tjatigt manér. Och hon är inte ensam om att glänsa, hennes tre syskon gestaltas av tre mycket meriterade dansare, Cecilia Roos som balanserar upp Nords extroverta stil med en återhållen energi och underfundig humor som ger varje gest och ord lyskraft. Bröderna gestaltas av Göran Svalberg och Hans Nilsson och deras oväntat galna humor och generösa gestaltning imponerar. En ny bekantskap är bandet Deltahead som visar sig vara kapabla till att göra mycket mer än att bara fungera som musikalisk bakgrund.
Ur "Square Map of Q4. Fotograf Ione Saizar

Ur "Square Map of Q4. Fotograf Ione Saizar

Square Map of 04: Blädande danskost i nyskapande form
Med Square Map 04 (16/2 Dansens Hus) visar Rafael Bonachela och hans kompani Bonachela Dance Company att de är något av det vassaste inom samtida dans just nu. Koreografin präglas av en vilja – och förmåga – att utforska och vidga rörelsens möjligheter och blir därför ovanligt oförutsägbar. Mest intressant är en duett vars innehåll och utformning gör att man kan kalla den nyskapande. Den genomförs i en stråle av ljus som faller rakt ner på scenen och den är uppbruten i tre partier som interfolieras av gruppkoreografi vilket skapar en dramatisk rytm i denna del av föreställningen. Koreografin låter dansarna interagera på ett sätt som gör att kropparna fogas samman till en organism. Centralgestalten i duetten och i verket är Bonachelas närmaste medarbetare och skickligaste uttolkare, den karismatiska dansaren Amy Hollingsworth som i föreställningens avslutande del tillför ett allvar och en precision som ger koreografin en ytterligare dimension.

Menske: En hisnande dystopi
Det som imponerar mig mest med Wim Vandekeybus är hans förmåga att befinna sig i konstant utveckling, vilket manifesteras i det senaste verket Menske (22/2 Dansens Hus) som i synnerhet visar hur han utvecklats som koreograf. Menske har den typiska Vandekeybusblandningen av tal och rörelse och tio medverkande från olika delar av scenkonsten samt en häftig scenografi med inslag av film och bild.

Ur föreställningen Menske med Ultima Vez. Fotograf Martin Firket

Ur föreställningen Menske med Ultima Vez. Fotograf Martin Firket

Det är märkligt att se hur han lyckas förena en poetisk ton med en rätt spektakulär brutalism som upplöses i ironi när han först låter dansarna drabba samman i vad jag först tror är en kataklysmisk slutscen. I denna scen omvandlas kvinnornas kroppar till kulsprutegevär som används av männen när de till ljudet av rotorblad och svepande ljus utför vad som kan beskrivas som regelrätt strid. Då någon plötsligt utropar ”Too much” och spelet bryts – denna scen upplever jag som en besvärjelse mot en allt galnare samtid där det inte verkar spela någon roll att allt fler människor verkar ha fått nog.
Thomas Caley och Petter Jacobsson i Avtäckning. Fotograf Jens Sethzman

Thomas Caley och Petter Jacobsson i Avtäckning. Fotograf Jens Sethzman

Avtäckning: Att utmana publiken
Man kan inte beskylla Cristina Caprioli för att vara publikfriande, tvärtom är hon nog den av de svenska koreograferna som ställer störst krav på sin publik. Man skulle kunna se Capriolis nya verk Avtäckning (26/2 Dansens Hus) som en delredovisning i hennes konstant pågående utforskande av rörelsens innersta natur. Hur vi tolkar vår upplevelse av rörelsen och hur den avtäcker sig inför betraktaren. Men Avtäckning är också en mycket visuell föreställning där Caprioli skapat en maximal utsträckning som provocerar publikens synfält genom att använda långsidan på scenen som är för bred för att tillåta att man passivt låter blicken vila på scenen. I fonden finns en elegant videoskärm som är lika bred som scenen och där ett videokonstverk av Matteusz Herczka löper parallellt med föreställningen och därigenom blir en kommentar till rörelsen på scenen. I duetter och solon genomför dansarna en intrikat koreografi som låter rörelsen kommunicera mellan dansare och dansare mellan dansare och publik. Av och till gör Caprioli entré och fungerar då som en fysisk kommentator till sina dansares rörelser. Hon har valt fyra intressanta dansare till verket och speciellt Thomas Caley och Staffan Eek gör genom sina kreativa tolkningar av Capriolis koreografi verket mer lättillgängligt för publiken.
Slapstick. Fotograf Mats Bäcker

Slapstick. Fotograf Mats Bäcker

Slapstick: Goa gubbar på hal is
Den nybildade gruppen Missing Link, Morgan Alling, Lars Bethke, Dag Andersson och Peder Bjurman, presenterade sin första gemensamma föreställning Slapstick (7/2 Rival). I programmet läser jag att gruppens målsättning är att utveckla den ”fossila genren” slapstick, en påstående som framstår som lite märkligt med tanke på att slapstick förekommer i såväl film, teater som dans. Och att kalla en konstform ”fossil” som har utövare som den utomordentligt skicklige och nyskapande James Thiérrée blir direkt fånigt. Såväl Thiérrée som hans morfar Charlie Chaplin har visat vilken uttrycksrikedom som finns hos slapstick men av detta ser man inte mycket i denna show. Det mest utmärkande för Slapstick är att den nästan helt saknar tre av de viktigaste beståndsdelarna i en riktigt lyckad slapstick, exakt timing, ett avskalat uttryck och ett moment av överraskning.

Den ende av artisterna som verkligen behärskar genren – och som därigenom räddar showen - är Lars Bethke som trots bristerna i regi och manus lyckas skapa en karaktär som då och då producerar riktigt bra slapstick. För övrigt är det ett evigt öppnande och stängande av dörrar, en mängd överflödiga beskrivande ljud och drattande på ändan. Jo, det finns en bra scen, en restaurangscen där gruppen visar vad de är kapabla till när de verkligen anstränger sig.

Slapstick är avgjort inget för finsmakaren men som krogshow skulle den förmodligen fungera bra och om man avlägsnade de rätt meningslösa ”under bältet” skämten och kortade ner den en smula skulle den säkert uppskattas av en ung publik. Men framför allt är Slapstick ett måste för den som gillar Morgan Alling.  

Lena Andrén
15 mars 2008


  • Pär Isberg
    Pär Isbergs magiska låda, musiken och teatern
    Dansportalen gläntar på ridån för Pär Isberg, premiärdansare och koreograf med gedigen meritlista. Utbildad vid Operans balettelevskola, senare Kungliga Svenska Balettskolan. I dansen såg han en frihe...

  • pure_coincidence_c_admill_kuyler
    Young dancers impress in new choreography: Junior Ballett Zürich in Impulse
    Junior Ballett Zürich , founded in 2001 is now an established adjunct to the main company appearing regularly in major productions and with many of the young dancers joining the company ranks.The lives...

  • tag_tueren_2015©zenna_web_D33B0866
     »I think the Prix de Lausanne gives a great opportunity for young dancers to get into the international dance field«
    In Montreux I met with Jason Beechey director of the Palucca University of Dance Dresden, one of the prestigious schools that are associated with the Prix. Jason has also been a member of the Artistic...

  • Samira Bethke Kitri PDL21
    Prix de Lausanne 2021 blev en annorlunda tävling
    På grund av den pågående pandemin hölls tävlingen i år digitalt. De nio jury medlemmarna som bedömde dansarna var samlade i Lausanne där de såg de tävlandes bidrag på storbildsvideo. Clairemarie Osta ...

  • Törnrosa Aurora 
    I pandemins spår – kommer dansare, sångare med flera tvingas byta yrke? Dansportalen undersöker
    I en artikel i DN den 17 november säger Birgitta Svendén, chef för Kungliga Operan i Stockholm: ”fler och fler lämnar sina yrken och söker nytt jobb. Vi ser redan nu ett kompetenstapp och om vi inte k...

  • Auguste Marmus
    Auguste Marmus förverkligar sin dröm i St Petersburg
    Uppvuxen i Majorna i Göteborg och tidigare elev vid Svenska Balettskolan i Göteborg gör Auguste Marmus just nu sitt APL-år vid Vaganova-skolan i St Petersburg. Att han getts denna möjlighet handlar om...

  • God Jul & Gott Nytt År 🎄 Merry Christmas & Happy New Year
    A Holiday Greeting from Dansportalen!

  • Jekyll & Hyde
    Världspremiären av baletten Dr. Jekyll and Mr. Hyde vid Nationalbaletten med glänsande manlig energi och dans
    Höstens andra balettpremiär i Operahuset i Helsingfors hann ha sin premiär och dansas av alla tre rollbesättningarna före dörrarna åter stängdes på grund av pandemin. Tre föreställningar skulle ha åte...

  • Laura Persson SVB
    Kulturstipendium till ung talang vid Svenska Balettskolan
    Laura Persson, 15 år, har tilldelats ett stipendium ur Västsvenska Kulturfonden. Stipendiet skulle hon få mottaga vid en festlig ceremoni den 28 november.

  • Transit SDT Carl Thorborg
    Nya verket Transit är en ursinnigt utförd ritual, en kamp för överlevnad och förändring
    Jag fick tillfälle att se premiären av Skånes Dansteaters Transit på Malmö Operan den 17 oktober. I en lokal som rymmer ca 1500 åskådare var det tillåtit att endast ha en publik på högst 50 personer.F...

  • Dansmuseet
    Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet
    Dansmuseet i Stockholm uppmärksammar hundraårsdagen av Svenska balettens i Paris premiärföreställning den 25 oktober 1920 med en jubileumsutställning under mottot ”OM NI INTE GILLAR DET KAN NI DRA ÅT ...

  • Saluts démos 2015
    Everything is in our bodies, says Madame Elisabeth Platel, director for Paris Opera Ballet School
    Leaving the plane at Charles de Gaulle-airport you are met by large photos of dancers, musicians and other cultural motives along the walls in the airport. A fantastic way to welcome visitors.My goal ...

  • Ekman Operan sep 2020
    Det var som om man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar
    Dansportalen träffade dansarna Hampus Gauffin och Gabriel Barrenengoa vid Kungliga Baletten i ett samtal om pandemins konsekvenser och om det nya programmet på Operan av koreografen Alexander Ekman.De...

  • Agneta S
    Agneta Stjernlöf-Valcu: Du ska förmedla dansnotationen till dansare så att det blir en föreställning.
    Dansnotationens syfte är inte bara att bevara något som passerat utan först och främst att ge möjlighet till återskapande. En videofilmning är alltid en tolkning av ett koreografiskt verk.Oavsett om a...

  • COW1
    Nationaloperans säsongöppning med en mycket fräsch COW av Alexander Ekman.
    Höstens första danspremiär vid Nationaloperan i Helsingfors hälsades mycket välkommen av premiärpubliken på lördag kväll. Alexander Ekmans COW visade sig vara den energiska laddning som behövs just nu...

  • SHIFT I CACTI
    Höststart på Kungliga Operan – urpremiär av Alexander Ekman
    Den 26 september slår Kungliga Operan åter upp dörrarna för en ny säsong med två premiärer, först ut är Alexander Ekmans SHIFT | CACTI. Därmed flyttas säsongsstarten fram vilket innebär att premiären ...

  • Oscar Salomonsson
    Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare
    Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare...

  • SigridYAGP
    Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete
    Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att...

  • LesBalletSuedois
    There is no lack of creativity in the house. We just work in different ways.”
    Nicolas Le Riche – Ballet director of Royal Swedish Ballet – gives Dansportalen an update on the current situation of the company and informs about the plans for the future.Upon arrival of Covid-19 Ro...

  • Paul Marque Le Louvre
    Scènes de la vie confinée de Paul Marque
    A Paris, le confinement règne depuis le mois de mars. Pour les Français il est interdit de passer plus d’une heure dehors ou s'éloigner au-delà d’un kilomètre de sa maison, sinon on écope d’une amende...

  • Paul Marque Louvre
    Meet Paul Marque and a Soloist Dancers Life Today in Paris
    In Paris, social distancing rules have been in place since March. French people are forbidden to spend more than an hour outside or travelling more than one kilometre from their home. If they do eithe...

  • Carmen Helsinki
    En magisk föreställning av Carmen
    En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.Alla föreställningar ...

  • GöteborgsOperan
    Vad händer på våra operahus när världen stängs ner på grund av Covid-19? Katrín Hall, GöteborgsOperans Danskompanis konstnärliga chef om situationen i Göteborg
    Dansportalen har talat med Göteborgsoperans Danskompanis konstnärliga chef, Katrín Hall. Hon berättar att man i dessa dagar får använda all sin kreativitet för att hitta och nå publiken och att vara f...

  • Beyond GO mars 2020
    "Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"
    GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ä...

  • Balettpedagogtävlingen
    Många talanger i den nationella balettävlingen
    Den nationella balettävlingen hålls vartannat år av Balettpedagogernas förening i Helsingfors . Den alternerar med tävlingen Ung energi som också anordnas av föreningen. Skolornas intresse stort och ko...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil