Stora Daldansen 2010 – ett dansarporträtt

”När jag började med sällskapsdans var jag i den åldern när man ville prova på allt, som att sjunga, spela fotboll etc. Min mor sjunger och dansar så det är klart att hon har påverkat mig att välja artistbanan.”

Karl-Fri∂rik Hjaltason, Island. Fotograf Cristian Hillbom

”När jag var 12 år fick jag åka på tävlingar, bl a till Blackpool, som är stora inom tävlingsdansen. Här mötte jag många andra mycket mer erfarna dansare, samtidigt kände jag att det här var vad jag vill hålla på med – jag ville bli dansare.”

Det gick bra för Karl-Fri∂rik, och under de kommande två åren plockade han och hans danspartner hem många guldmedaljer både på Island, i England, på Irland och i Danmark.

Men så ville han byta till en annan dansskola i Reykjavik och lämnade därmed sin dåvarande danspartner. Det isländska dansrådet, som är huvudorgan för danssporten på Island, och ser till att det sköts professionellt vad det gäller kontrakt etc, var däremot inte nöjda med hans beslut.

”De gillade inte att jag bara slutade i en dansskola utan att ha informerat dem i förväg. De vill stämma mig för kontraktsbrott, jag var bara 14 år då”, säger Karl-Fri∂rik, och fortsätter:

”Jag kom i alla fall till en liten skola för tävlingsdans som hade bra lärare. Det blev mera teknikträning och jag utvecklade mig inom danssporten.” Hans dansuppvisningar blev hyllade och Karl-Fri∂rik blev känd inom tävlingsdansen.

”När jag var nästan 16 år, kände jag att det började bli tråkigt att syssla med samma sak hela tiden.”

I samma veva mötte han en dansare som var med i Isländska nationalbaletten, som hade varit tävlingsdansare fram till han var 16 år, men gått över till att dansa klassisk balett i stället.

”Jag bestämde mig då för att börja med klassisk balett och modern dans. Det isländska dansrådet ville stämma mig på en hel del pengar, eftersom jag brutit kontraktet och lämnat min danspartner i sticket. Det var egentligen inte snyggt, det inser jag, men jag ville så innerligt gärna göra något annat.”, säger Karl-Fri∂rik.

”Jag började med två klasser i veckan. Eftersom jag dansat latinamerikanskt så länge, så visste jag vad min kropp förmådde och det var inte något problem för mig att ta till mig undervisningen i klassisk balett. Jag lärde mig verkligen allt som de lade på mig och försökte göra det väl. De satte mig i högre och högre klasser och efter två år i skolan tävlar jag nu med andra dansare som tränat sedan de var 10 år eller yngre”, säger Karl-Fri∂rik med ett stilla leende.

I Stora Daldansen får juniorer inte visa moderna verk, vilket kanske minskar deras uttrycksmöjligheter. Karl-Fri∂rik förklarar:

”Jag hade velat visa ett modernt stycke där jag känner att jag kan spela på ett större register vilket den klassiska baletten inte riktigt tillåter. På Island börjar man med modern dans i skolan redan 12-årsåldern, jämfört med många andra skolor som inte börjar förrän vid ca 16 år. Det gör att isländska elever har en annan standard är vad kanske motsvarande elever har i andra länder när det gäller modern dans.”

Skolans lärare har stor spännvidd, t ex lär någon från New York ut ett sätt att dansa modernt, någon annan lärare har erfarenhet av Alvin Aileys teknik. Det kommer även många gästlärare som kan påverka eleverna i sin särskilda dansteknik. Det gör att eleverna, när de går ut skolan, har influenser från många håll.

”De isländska dansskolorna ger oss stor frihet vilket kan vara bra för utvecklingen av dans på Island”, avslutar Karl-Fri∂rik Hjaltason.