Peter Bohlin: Nathalie Ruiz  – Carina Ari-medaljör 2010

Dansportalen fick ett samtal med henne efter Carina Ari-dagen i Rotundan på Kungliga Operan, där medalj och stipendier utdelades den fjärde maj.  

Tack så mycket! Det här är min första medalj. Jag blev särskilt glad över att det var Carina Aris medalj jag då fick. Carina Ari var en vacker, stark, kreativ personlighet, en självständig kvinna som skapade sin framgång av idérikedom och handlingskraft. Hon är ett förträffligt föredöme och det är verkligen en heder och inspirationskälla att ha blivit tilldelad hennes medalj. Hon var dessutom under en period balettchef på Operan i Alger, och mina föräldrar kommer från Algeriet (deras föräldrar kom från Spanien, därav efternamnet Ruiz).  

Ophélia på Moderna Dansteatern maj 2010. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

8 maj medverkade jag i Alice Kollektivs premiär på Det hårda och det mjuka, ett tidigare inte framfört verk som skrevs 1953 av den begåvade avantgardisten Öyvind Fahlström. I föreställningen, som är en undersökning av ett mycket långt original, skapade jag koreografin för ensemblen, och själv spelar jag skrivmaskinsflickan "Skri".

Dagen efter det att jag tilldelats medaljen medverkade jag i en föreställning sammanställd av Ana Laguna och beställd av den spanska ambassaden för att fira Spaniens ordförandeskap i EU. Då dansade jag ett solo, Ophélia, till musik av Kjell Nordeson.

Sedan i februari är jag också koreografassistent till Mats Ek i hans iscensättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Dramaten.

Vad innebär det arbetet?

Som koreografassistent följer jag utformandet av koreografin och lär mig det slutgiltiga resultatet. Sedan tränar jag de medverkande och förbereder dem på ett fysiskt sätt att hantera det koreografiska materialet. Träningen, som är skräddarsydd till uppsättningens behov, innebär övningar i muskelstyrka, yoga, och synkronisering av dansrörelser. Samtidigt övar jag skådespelarnas känsla för kontakt med varandra, för att på bästa sätt göra dem mottagliga för den kroppsliga motivationen i regin.

Genom att vara i kontakt med sin kropp får man tillgång till en sorts öppenhet för samspel, och när man sedan hanterar text och spelscener, kan man addera en dimension: det fysiska uttrycket.  Kroppen har sitt eget språk som förstärker, motsvarar och lyfter orden.

En särskild aspekt i arbetet med icke-dansare är att man får precis vad man ber om – inga färdiga lösningar som en dansare kan presentera. I stället får man något omedelbart, som i lyckliga fall kan innebära essensen av en rörelse. Där kan en alldeles särskild skönhet födas.

När man koreograferar går det ibland fort, särskilt för dem som inte är utbildade dansare. Då fungerar jag som förmedlare, en sorts ”översättare” som förklarar efteråt, repeterar in materialet, uppmuntrar, stimulerar och lugnar där det behövs.

Efter en tränings- och repetitionstid kan man betrakta resultatet och gå vidare med bearbetning, utveckling och fördjupning av materialet.

Min uppgift är också att se till att koreografin under spelperioden bibehålles på avsedd nivå.  

När valde Mats Ek dig till sin assistent?

Jag började arbeta som Mats Eks assistent först med Ett drömspel 2009. Sen fortsatte vi vårt samarbete med Hållplats av Roland Schimmelpfennig på Stockholms Stadsteater, premiär i november samma år. Nu i Körsbärsträdgården är det tredje gången.

Hur kom du i kontakt med Mats Ek?

1988 dansade jag i Karine Saportas Le coeur métamorphosé. Vi gästspelade på Théâtre de la Ville i Paris samtidigt som Cullbergbaletten. Jag såg Mats Eks Giselle och blev fascinerad av Ana Laguna. Jag hade aldrig sett någon artist som henne. Så jag bad att få vara med på morgonträningen med ensemblen dagen därpå. Det visade sig då att flera av dem hade sett vår föreställning också, och lagt märke till mig. Cullbergbaletten bestod då av en otrolig samling storartade dansare som samtidigt var klenoder som människor. Veli-Pekka Peltokallio kom fram till mig och sjöng Gilbert Bécauds Nathalie, hela – på finska! Yvan Auzely lämnade plats för mig vid stången. Jag var inte van vid sådant bemötande.

Dansvärlden i Paris var hård, konkurrensen gjorde dansare ännu hårdare. Skillnaden var kolossal. Jag märkte genast att det var i en miljö som Cullbergbalettens som jag ville arbeta. Det slutade med att Mats Ek skrev till mig och erbjöd mig ett kontrakt. Jag accepterade omedelbart.

Du dansade med Cullbergbaletten i tre år. Vad hände sedan?

Jag fortsatte som gäst i ensemblen i några år. Som frilansare fick jag också möjlighet att arbeta med ett stort antal svenska koreografer. Jag medverkade också i flera av Mats Eks teateruppsättningar, bl. a. i På Malta och Johanna på Orionteatern 1996 och 1998 och i Andromaque och Ett drömspel på Dramaten 2002 och 2007. Jag arbetade med Dansensemblen vid Älvsborgsteatern i fyra år som koreograf i residens, de sista två åren som chef, 2004 -2005.

Vad gjorde du där, i Borås?

Jag tog hand om och utvecklade dansensemblen och skapade dess repertoar, som var inriktad mot en ung publik. Jag gjorde flera familjeföreställningar, som t.ex. Kod William, som var en version av Hamlet, med Ofelia i centrum. Niki var ett verk inspirerat av Niki de Saint Phalles liv och verk, t.ex. de så kallade Nanas, skulpturer av frodiga kvinnor i glada, färgrika former.

Familjen Oui spelades många gånger och fick turnera: till Kenya, Kalmar och Riksteaterns Teaterdagar i Hallunda.  Swing var en dansant tidsresa, från 1940-talet till framtiden.

Efter fyra intensiva och lärorika år behövde jag vila från allt resande uppdraget inneburit. Jag bestämde mig för att studera medicin och samtidigt utbilda mig till shiatsu-terapeut.

Du har gjort mycket annat också. 1994 startade du med kompositören och musikern Kjell Nordeson gruppen Co. Alba. Vad är det?

Co. Alba erbjuder artister att samarbeta för varje enskilt projekt.
Vi arbetar i gränslandet mellan rörelse, musik och bild, där olika uttrycksmedel möts och påverkar varandra. Jag står för koncept, iscensättning, koreografi och film. Kjell Nordeson ansvarar för musik och står ofta på scenen som musiker och medverkande/dansare. Jag arbetar med både dansare och icke-dansare.

Under åren har vi skapat över tjugo verk, t.ex. Drömmarnas stig 1994, Relief, en duo med Kjell Nordeson 1995, Monsieur Judith med skådespelaren Mats Flink 1997 och Heavy Metal, för Stockholm Kulturhuvudstad 1998, det var ett solo för Ana Laguna tillsammans med Stockholm Chamber Brass. Box 78 var ett solo tillsammans med röstkonstnären Lindha Kallerdahl och Nov.52 var ett solo tillsammans med pianisten Kristine Scholz, 2000.

Ophélia. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

2003 gjorde jag en dansproduktion för Sveriges Television, ett solo för Yvan Auzely, Désiré, som sedan visades flera gånger.

Vad ska du göra nu?

I augusti har jag två veckors residens på Dansens Hus. Det skall avslutas med att jag tillsammans med Alice Kollektiv presenterar en fortsättning av undersökningen av Öyvind Fahlströms Det hårda och det mjuka. Från september och framåt spelar jag rollen som Charlotta Ivanova i Mats Eks Körsbärsträdgården på Dramaten. Men först reser jag till Paris för att träna, se föreställningar och forska.

Fakta om Nathalie Ruiz

1971-1981: Utbildning i Centre de danse des Espaluns i Provence, Frankrike.
1986-1987: Dansade med bl. a. Martha Graham Dance Co, Twyla Tharp Dance Co. och Karine Saporta .
1998-1991: Dansare i Cullbergbaletten.
1992-2001: Arbetade med bl. a. Kenneth Kvarnström, Cristina Caprioli, Birgitta Egerbladh, Efva Lilja, Susanne Jaresand, Örjan Andersson, Philippe Blanchard och Helena Franzén.
1994: Startade Co. Alba med Kjell Nordeson. Ett tjugotal dansverk hittills.
1996-2010: Medverkade i verk av Mats Ek: På Malta, Johanna, Dans på trä, Andromaque, Ett drömspel, Hållplats, Orphée.
2007: Nominerad som bästa dansare i Europa i tidskriften Balettanz.
2009-2010: Koreografassistent åt Mats Ek.