Mariane Orlandos Stipendium och andra utmärkelser

Mariane Orlandos stipendium för 2008
Operans Balettklubbs pris till årets dansare, har genom enhälligt beslut tilldelats förstesolisten vid Kungliga Baletten Nikolaus Fotiadis. Stipendiet utdelades vid Operans Balettklubbs medlemsmöte den 17 maj. Årets stipendium uppgår till 20.000 kronor.

Motiveringen löd:
”Nikolaus Fotiadis är en dansare som besitter en säker och ren teknik. Han är en hängiven dansare som arbetar med disciplin och noggrannhet för att nå maximalt resultat. Han är lätt att samarbeta med och lyhörd för råd och direktiv från tränare och koreografer. Nikolaus Fotiadis är en utmärkt dansare som i såväl klassiska handlingsbaletter som i moderna abstrakta baletter övertygar med sitt kunnande och sin konstnärlighet.”

Stipendiekommittén har bestått av Mariane Orlando, Madeleine Onne, Anna Ångström, Göran Svalberg och Anders Jörlén.

Nikolaus Fotiadis i The Vertiginous Thrill off Exactitude. Fotograf Alexander Kenney

Rollerna kom snabbt med solouppgifter i baletter som Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Den förlorade sonen och Sylfiden. Han avancerade till huvudroller i alla de stora baletterna – Svansjön, Törnrosa, Giselle, Romeo och Julia, La Fille Mal Gardée och Nötknäpparen.

Han har även dansat solistroller i moderna baletter av Kenneth MacMillan,  Birgit Cullberg, George Balanchine, Jiri Kylián, Rudi van Danzig, Mats Ek, William Forsythe, Krzysztof Pastor, Merce Cunningham, Kenneth Kvarnström, Ulysses Dove, Christopher Hampson, David Dawson – listan kan göras lång.

Den goda tekniken har han utvecklat och förenat med en allt säkrare framställning av rollkaraktär och känslouttryck. I roller som Askungens far i Cendrillon och Armfeldt i Gustav III har han under de senaste säsongerna visat en djup insikt i och inlevelse i sina rolltolkningar.

Nikolaus Fotiadis utnämndes till solist 2000 och till förste solist 2007, och har under flera år också tillhört ensemblen ”Stockholm 59° North”.  Den består av solister i Kungliga Baletten och har turnerat i både USA och  Europa.

Nikolaus Fotiadis och Nadja Sellrup i Cendrillon (Maillot). Fotograf Onna Heinonen

Juryns motivering löd:
”För oss i Kungliga Baletten har Lena Wennergren-Juras varit en underbar inspiration i arbetet med Fröken Julie. Hon intar balettsalen med en självklarhet som ger dansarna ett lugn och inger förtroende. Att respektera originalet är viktigt och Lena Wennergren-Juras är mån om att påminna om koreografens ursprungstankar. Hon förstår vikten av att varje rörelse betyder något och hon ger sig inte förrän resultatet blir övertygande. Hon uppmuntrar till en rolltolkning som grundar sig på att vara sin rollfigur – inte spela den.
Årets pristagare är en kvinna som står för allt det som Gunilla Roempke tyckte var viktigt.”

I juryn satt Pär Isberg, Madeleine Onne och Mats Qviberg samt Gunilla Roempkes dotter Titti Gentele.

Lena Wennergren-Juras är sedan hösten 2003 konstnärlig rådgivare för Cullbergbaletten. Under åren 1995-2003 var hon, tillsammans med Margareta Lidström, Cullbergbalettens konstnärliga ledare. Hon har tillhört Cullbergbaletten sedan starten 1967. Birgit Cullberg skapade flera huvudroller för Lena Wennergren-Juras. Hon har också dansat i många baletter av Mats Ek. Under våren 2008 inrepeterar hon två baletter av Mats Ek: ”Fluke” med Parisoperans balett och ”Bernardas hus” i Prag.

Lena Wennergren-Juras

Motiveringen löd:
"Efter över 30 års skapande har han alltjämt en outsinlig förmåga att utveckla sitt personliga, starka uttryck till sceniska allkonstverk där gränsen mellan dans, teater och i år även opera suddas ut. Ett drömspel på Dramaten blev en djärv samtidskommentar i Bollywoodtakt. Orphée på Kungliga Operan är en poetiskt avskalad men vardagsnära tolkning av Glucks opera. Med återuppsättningen av Hon var svart (1995) visade Göteborgsoperans balett att stycket, vid sidan av Eks berömda klassikeromtolkningar, bör räknas som en modern dansklassiker.

Hos Mats Ek blir mänsklig erfarenhet ett kommunikativt kroppsspråk; inte minst synligt i årets finstämda stjärnmöte mellan Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna i Ställe. Dessutom har Ek själv framträtt som uttrycksfull dansare med Ana Laguna under Cullbergbalettens 40-årsjubileum.”

Utdelningen av priset hade planerats äga rum på Kungliga Operans scen 5/3, efter ett framförande av Orphée, men fick tyvärr ställas in på grund av sjukdom. I juryn satt Anna Ångström (Svenska Dagbladet), Björn Gunnarsson (danskritiker i Göteborg) och Cecilia Djurberg (vice ordförande i fören ingen).

Giovanni Bucchieri och Kungliga Operans kör. Fotograf Mats Bäcker

Carina Ari Medaljen tilldelades danshistorikern m. m. Dame Marina Grut.

Medaljmotiveringen löd:
”Sveriges Kungliga Balett har levt fem århundraden i skuggan av sin oskrivna historik. Nu föreligger denna utforskad och briljant formulerad direkt på ett språk som all världen läser, The Royal Swedish Ballet: History from 1592 to 1962.
För detta stora verk av Dame Marina Grut tackar henne vårt lands danskonstnärer med Carina Aris Guldmedalj, förlänad av Prinsessan Christina fru Magnuson.”

Medaljens motto är: ”För hedrande av svensk danskonst”. I juryn sitter professor Bengt Häger (ordförande), premiärdansösen Ellen Rasch, danskritikern och dramaturgen Gunilla Jensen Peyron samt programdirektören vid Sveriges Television Leif Jakobsson.

En medlajprydd Marina Grut tillsammans med Prinsessan Christina, Fru Magnuson och professor Bengt Häger. Fotograf Hans Nilsson

Marina Grut bodde i Stellenbosch i Sydafrika från 1944 till 1977 (med undantag för 1959-60, se vidare nedan). 1981 utgav hon en monumental, genomillustrerad bok om baletten i Sydafrika 1802-1979: The History of Ballet in South Africa. 2002 publicerades ett annat storverk: The Bolero School, slösande rikt illustrerad, med tillhörande dvd. Marina Grut har även utgivit två böcker som jag inte sett: The Spanish Dance, 1975, och The Jota, 2000.

Marina Gruts senaste verk, om vår Kungliga balett, har en unik  tillkomsthistoria. Arbetet började under en vistelse i Sverige 1959-60. Hon tog kontakt med Mary Skeaping, som genast uppmuntrade henne att börja forska. Ett omfattande manuskript lämnades så småningom till en agent -  men han slarvade bort det! Vid denna tid var kopior dyra att framställa, och en för författarinnan dittills okänd kopia hittades först åtskilliga år senare – i kvarlåtenskapen efter en äldre släkting till Marinas make, skogsekonomen m. m. Mikael Grut. Då vidtog förnyat arbete med kompletteringar och  sökande av bildmaterial, och 48 år efter det att arbetet påbörjats kunde boken äntligen se dagens ljus. In i det sista var arbetet med boken pressande. Under extremt kort tid fick Marina, med god hjälp av flitige maken Mikael, sammanställa det omfattande registret med över 1100 namn och titlar.