NORDENS STÖRSTA MÖTESPLATS OM DANS – GRUNDAD 1995

Maggie Foyer – London i juni:

Sextio svanar och nya verk som berör

This article also in English: London in June

The Royal Albert Hall är ett utsökt storstilat exempel på den påtagliga energi och entreprenöranda som präglade det viktorianska England och i sommar har den blivit en fantasins sjöstrand när English National Ballet presenterade Derek Deanes Svansjön i arenaform. Det ordinarie kompaniet på sextiosju är utökat till etthundratjugo och publik i tiotusental fyller arenan för denna baletthändelse.

Derek Deane placerar framgångsrikt sin klassiska föreställning i en spektakulär inramning. En flock av sextio svanar med böljande armar och skälvande bourréer, skimrar i det blåtonade ljuset och von Rothbart (Tamás Solymosi) stiger magiskt upp ur vågor av kolsyresnö,

Svansjön In-the-round i Albert Hall. Fotograf Daria Klimentova

Den enorma scenen kräver både stor passion och stålvass teknik vilket Elena Glurdjidze och Arionel Vargas besitter. Hennes Odette är hjärtskärande och hennes Odile totalt hjärtlös, en spännande kontrast som understöddes väl av Vargas. Den svarta svanens koda nådde höga höjder när Glurdjidze gjorde sina piruetter roterande, fullbordande cirkel efter cirkel medan Vargas slukade rymden med sina jetéer. Andra rollbesättningar inkluderade Daria Klimentova tillsammans med Vadim Muntagirov i sin spännande debut i rollen. Även Begoña Cao, duvögd och skälvande, med en poetisk Esteban Berlanga som matchande partner gjorde sin debut i arenaversionen.

Daria Klimentová och Vadim Muntagirov i Svansjön. Fotograf Annabel Moeller

Derek Deane har förändrat sista akten med fantasifullt utnyttjande av den runda och jättelika scenen. Mycket av den övriga koreografin är ganska traditionell men skickligt omarbetad där första aktens pas de trois blir till ett pas de douze ("pas de dussin") och småsvanar och ledarsvanar blir åtta respektive fyra.

Det är en maratonsäsong för kompaniet både när det gäller ork och energi och de svarar mot utmaningen på alla fronter, särskilt Key Akahoshi i spetsen för polonäsen med ett leende som strålar ut till sista åskådarplats.

Moderna milstolpar
Rambert Dance Company tog ett intressant program till Sadler's Wells. Sioban Davies The Art of Touch från 1995 visar hennes yrkeskunnande, nyanserad, intim och svalt klassisk. I Scarlattis musik för harpa har hon funnit en perfekt ledsagning som matchar både precisionen och målmedvetenheten.

Merce Cunningham’s RainForest är en annan milstolpe, ackompanjerad av en noggrann rekonstruktion av David Tudors ljudskulptur och mot Andy Warhols lekfulla moln av heliumfyllda silverkuddar. Rambert har ett antal Cunninghamverk på sin repertoar och har framgångsrikt gjort dem till sina, hemmastadda med koreografiska utmaningar och den egensinniga stilen. Det gavs flera fina prestationer speciellt av Dane Hurst, Jonathan Goddard och Angela Towler.

A Linha Curva. Fotograf Richard Dean

Itzak Galilis A Linha Curva, en kärleksfest av rå dansenergi, lämnade efter sig en publik på högvarv. Den trycker skamlöst på alla de rätta knapparna, High-tech belysning och scenografi, koreografi som blandar street och modernt och ytterligt teatermässigt. Effekten är oemotståndlig.

Melissa Hamilton och Eric Underwood in Tryst. Fotograf: Bill Cooper

Nytt och klassiskt på Covent Garden
The Royal Ballets sista program för säsongen visade upp en välkommen repris på Wayne MacGregors Chroma. De uppseendeväckande moderna ljuden som stiger ur orkesterdiket tack vare Joby Talbot och Jack White III och den lysande minimalistiska scenografin av John Pawson ger koreografin en perfekt inramning. MacGregor-veteraner som Melissa Hamilton och Rupert Pennefather var i högform medan nykomlingar som Olivia Cowley och Dawid Trzensimiech närmar sig fulländning, dansande med skärpa och elegans.

Christopher Wheeldons Tryst utgjorde en neoklassisk övergång mellan modernt och klassiskt. Sarah Lamb, som har en arabesk som tycks luftburen och bourréer som i sanning verkar flyta fram, matchades perfekt av Pennefather i den häpnadsväckande centrala duetten. Med denna skickliga visualisering av James MacMillans intrikata musik, har Wheeldon skapat några av sina bästa koreografiska ögonblick.

Symfoni i C. Foto The Royal Ballet

Kvällen avslutades med Balachines Symfoni i C. Verkets uppbyggnad ger Royal Ballets premiärdansare utmärkta möjligheter. Leanne Benjamin och Johan Kobborg dansade öppningssatsen med den äran. Alina Cojocaru och Valeri Hristov i den lyriska andra satsen sätter sällan en fot fel medan Roberta Marquez och Steve McRae tillfogade champagnebrus i den tredje och Laura Morera och hennes favoritpartner Ricardo Cervera gav baletten en snabb och furiös avslutning. Detta verk bekräftar kompaniets kvalitet.

Melissa Hamilton och Valeri Hristov i Trip Trac. Fotograf Andrej Uspenski

En kväll med New Works av The Royal Ballet Company på den mindre Linburyteatern gav andra möjligheter – chansen att se dansare i oväntade roller och en intim inramning. Kristin McNally som koreograferade Don’t Hate the Player, Hate the Game, visade en säker stilkänsla och en övertygande tolkning av aktuella strömningar men det var Slava Samodurov som visade upp det mest övertygande stycket denna kväll. Hans Trip Trac var sprängfylld med idéer i en välkonstruerad och intressant ballet som väcker många frågor – en koreograf att hålla ögonen på i framtiden.

Tightrope. The little Amici Company. Fotograf Nik Mackey

Det glömmer man aldrig!
På Lyric Theatre i Hammersmith visade The Amici Dance Theatre Company Tightrope. Det var en cirkus utan like. Ledaren Wolfgang Stange skapar teatermagi genom att undersöka vad vi kallar olika handikapp för att finna dessas inre själ och sedan hjälpa den att få vingar. Det är nästan omöjligt att rätt beskriva denna roliga, sorgliga och magiska show där tårarna och skrattet aldrig är långt borta. Gruppen saknar ekonomiskt stöd men är rik på beundrare och har man en gång sett en Amici-föreställning glömmer man den aldrig.

Maggie Foyer