Lyssna på Daniel Léveillé: Rörelsen och den nakna kroppen

Under 1980-talet skapade Daniel Léveillé en rad täta, intensiva verk med passionerat erotiska ämnen. Så småningom kände han ett behov av eftertanke, och inledde ett projekt med att studera rörelsens natur. Rörelseimprovisationer utgick då ofta från teckningar han gjort, och upprepning blev ett genomgående tema i hans verk. Kritiker skapade för honom en egen kategori: ikonoklasten (bildstormaren) som blivit minimalist. Själv konstaterar han att hans arbete koncentrerat sig på valda motiv i perioder som kommit att vara i omkring sju år vardera.  

Léveillé Danse. Fotograf Jacques Grenier.

I tidningen Village Voice fann Deborah Jowitt, med sin ständigt välvässade penna, ett koncist uttryck: Vissa kroppsdelar ”defy choreographic control” (ungefär: låter sig inte koreograferas). Nu är det inte enbart nakenheten som varit anslående. Verket har prisbelönats i Toronto och Zagreb.

Nakenhet under kroppsträning är förmodligen lika gammal som själva ordet gymnastik - grekiska ”gymnos” betyder just naken. Under 1900-talets början sökte man sig inte enbart i dansen tillbaka till antika ideal. Förmodligen var detta en bidragande orsak till att det blev på modet med nakna kroppsövningar. Rudolf von Laban och många av hans samtida praktiserade nakenträning i naturen.

Amour, acide et noix. Fotograf Rolline Laporte

Det fanns en hel liten flora av gymnastikstilar som propagerade för nakenövningar. Också på scener framfördes nakendanser. Särskilt uppskattade i den genren var Grete Wiesenthal, som också hade dansande systrar. Nudismen blomstrade i största allmänhet. Man ska nog inte underskatta tanken att människor ville återskapa en sorts Edens lustgård.

Moderna konsthistoriker har påpekat skillnaden mellan ”naken” och ”avklädd”. Naken är en klassisk skulptur, som Venus från Milo. Avklädd är striptease-dansösen, eller den som avbildas i t. ex. enbart stövlar. Där skiljer sig avsikten, liksom betraktarens blick. En chef för ett showhus i Paris hävdade att hans dansöser inte alls var avklädda: deras kroppar var målade av belysningen, och ljuset skulle vara deras kostym.

Detta var mest ett försök till fransk spiritualitet. Daniel Léveillé kallar huden dansarnas kostym. Visst vill han visa kroppen, skön och ömtålig på samma gång. För honom ligger dock fokus på rörelsen.