London i april: Hyllning till MacMillan och kubaner i stan

Concerto från 1966 visade MacMillan i hans renaste neoklassiska stil. Skapad till Sjostakovitjs andra pianokonsert matchades den ljusa och luftiga första satsen av Yuhui Choes och Steven McRaes tekniska klarhet, men det var Marianela Nunez genomlysta skönhet i andra satsen som satte kvalitetsstämpeln på föreställningen.

Hon besitter i lika mått stilistisk renhet och uttrycksfull värme vilket får en att önska att ögonblicket aldrig skulle ta slut.

Steven McRae i Concerto. Fotograf Johan Persson

Leanne Benjamin, på höjden av sitt kunnande som dansaktris gjorde ett älvalikt framträdande medan Carlos Acosta fångade viriliteten, om än inte förslagenheten, hos förmannen, skickligt understödd av en kraftfull kår av mansdansare. Elite Syncopations, med den utsökta Sarah Lamb som en super-cool jazz baby, gav kvällen en gnistrande avslutning. Det var en värdig hyllning till en stor koreograf.

Leanne Benjamin och Carlos Acosta i The Judas Tree. Fotograf Johan Persson

Cira Robinson and Jazmon Voss i Human Revolution. Foto Ballet Black

Deras program av beställningsverk presenterade arbeten av samtida koreografer, Henri Oguikes Da Gamba och streetdansaren Robert Hyltons Human Revolution.

För första gången utforskande balett och tåspetsteknik, åstadkom de spännande resultat som väl balanserade mer klassiska verk av Raymond Chai och Christopher Hampson.

Årets uppställning var den mest imponerande hittills och, för ovanlighetens skull, gick första och andra priset till flickor när det brukar vara de manliga talangerna som tar hem rubbet! Francesca Hayward, som dansade en glädjestrålande första aktens Giselle, var en klar vinnare och den lilla nätta Anna Rose O'Sullivan, ett femtonårigt charmtroll med laserskarp teknik och perfekta proportioner, kom på andra plats.

Pojkarnas mod imponerade när de kastade sig ut i krävande klassiska variationer. Bruno Micchiardi, gav sig på Flames of Paris och Diana and Acteon och vann ett välförtjänt tredjepris.

Nedan Viengsay Valdés i Giselle.
Fotograf Marc Haegeman, for ballet lovers only.

I ett program med utdrag ur klassikerna föreföll Giselle och Svansjön sorgligt förlegade i västerländska ögon men kubanerna visade sina bästa sidor i en vibrerande Don Quijote med Viengsay Valdés och Elier Bourzac i huvudrollerna.

Coppelia visade också upp en utmärkt rollbesättning: Gretel Morejón som en livfull Swanhilda och Yonah Acosta, brorson till Carlos, bevisade att talangen går i arv inom familjen.

Sadler's Wells var samtidigt värd för Danza Contemporanea de Cuba, vars blandning av modern och afro-amerikansk jazz gav en intressant kontrast.

Mats Eks  Casi-Casa, som en svensk publik skulle känna igen som en lätt reviderad Lägenhet, gav föreställ-ningen verklig kvalitet och bevisade gruppens mångsidighet. Rollfigurerna, kanske tecknade med lite grövre konturer, var inte mindre intresseväckande och intensiteten i dansen var smittande.

Dansglädjen gavs fria tyglar i det avslutande verket, Mambo 3XXI, av huskoreografen Georges Céspedes. Fullt av latinsk kolorit, var det trettio minuter av översvallande glädje, ensembleprecision, tekniskt fyrverkeri och breda leenden.