Lena Andrén, Specialkrönika: performance… performance… performance…

Gob Squad – Charmig och skicklig!
Mitt första möte med Gob Squad var när de under invigningskvällen av Perfect Performance (23/10) genomförde ett maratonperformance inspirerad av galor med galapettrar och divor på röda mattan. Intervjuerna återgavs på en monitor inne i Dansens Hus foajé.

Gob Squad "Who are you wearing". Fotograf Nina Thielicke

Medlemmarna i Gob Squad är också mycket bra på att fånga upp gestalterna i filmen. Deras eget tillägg, den entusiastiske BBC-speakern vars uppriktiga engagemang för ämnet (i det här fallet det som sker i filmen) når komiska höjder. Men det finns en värme i relationen till karaktärerna, såväl ”speakern” som personerna i filmen, en värme som gör föreställningen till en tankemättad feelgoodupplevelse. Film, ja det är ju ingen film utan filmens förlopp återskapas bakom en genomskinlig filmduk. Med ett och annat tillägg, till exempel ett utdrag ur Warhols kontroversiella korffilm Blow Job. Av och till träder aktörerna ut ur filmen, ut på scenen framför filmduken och kommunicerar direkt med publiken, något de som sagt gör mycket, mycket bra.   

Goldfish. Fotograf Joel Heng

Men plötsligt faller verklighetens allvar över mig i form av the mermaid syndrom. Utan att jag inser vart han är på väg tvingar Jensen mig att bli medveten om verklighetens grymma spel med våra gener i form av denna mycket allvarliga missbildning. Mitt omedvetna hinner inte få upp de vanliga skyddsvallarna som gör att man inte verkligen berörs på djupet och inom mig kippar jag efter andan. Efter detta behöver man en paus. Och efter pausen får publiken möta Bernads kompis Bigfish, som visar att guldfiskar kanske inte är så gulliga som man gärna vill tro. När den stora uppblåsbara plastfisken med Jensens ansikte (projicering) svävar runt i WELDs stora scenrum får man en upplevelse av en varelse för vilken världsherravälde inte är en utopi. Därigenom blir guldfisken en metafor för människan, vars storlek och livsspann i ett globalt perspektiv blir lika oväsentligt som guldfiskens är för oss.  

Good Hands. Fotograf Jan De Vocht

Dagen efter visade Keller Meyer Good Hands (31/10, Lilla Scenen, Dansens Hus) och före föreställningen framhölls att det var så viktigt att alla fick plats runt de runda borden att man helst inte ville ha övertalig publik sittande på gradängen. Detta lät spännande men när jag väl satt runt bordet kände jag att jag lika gärna kunde ha suttit och titta på från gradängen eftersom publikens medverkan nästan var lika med noll. Jo, vi fick välja en repris och göra något litet partytrick alla tillsammans. Huvudnumret är bakandet av ett pepparkakshus som i slutminuterna krossades av en diskokula.

Om det hade varit hemma hos någon, utan någon annan avsikt än att roa, och utan entréavgift hade jag inte haft något att invända. Men det här var två performanceföreställningar som utger sig för att ha något mer att säga. Tyvärr kunde jag inte finna någon underliggande tanke utan jag fick en känsla av att det mest handlade om att fylla ut tiden.

''Bed in for Peace' med Daniel Andersson och Andrea Csaszni Rygh. Fotograf Jonas Jörneberg

Efter en stund tröttnar jag på att sitta stilla på sängen och rör mig runt i det lilla rummet. Då ser jag överraskande mig själv på skärmen. En dold kamera fångar min bild och lägger in den i den befintliga bilden. Det är rätt kul och det roar mig en stund och får mig att tänka på den tillfällighet som präglar vistelsen i ett hotellrum. Nu är jag här men efter en viss tid är jag borta och någon annan har tagit min plats, i rummet och på TV skärmen. Därigenom blir denna opretentiösa performance en påminnelse om det efemära i den mänskliga existensen. Här idag, borta imorgon.

Concert for a Queen. Fotograf Mats Bäcker

Betydligt trevligare (om än avdöda) drottningar fanns det gott om i andra satsen – Etyder från andra sidan – som delvis bestod av en bildkavalkad av drottningar från medeltid till nutid. I tredje satsen – Storstråke inför Kröningen – trakterades mycket riktigt en enorm stråke medan det i fjärde satsen vankades Mirakel och Orakel från lustiga apparater samtidigt som det delades ut kronor till publiken som på så sätt även de kröntes. Vackraste avsnittet var Mässa för spökskepp som suggestivt frammanade upplevelsen av att vara på ett stilla dimhöljt hav där, efter ett långdraget inhalande, den förlorade drottningen fiskades upp och bjöds på kaffe och tårta (dock inte prinsesstårta). När drottningen återfunnits avfirades verkets apoteos med sista satsen vid namn Himmelsfärd, en sats som ägnades åt Himmelsdrottningen varefter verket avslutades med en viktlöst svävande drottningvinkning.