Lena Andrén, danskrönika: Sjöar i öst och väst

Zhang Yimou & Kitaro: Impressions of the West Lake
Impressions of the West Lake (17/4, Hangzhou) är en lika vacker som spektakulär föreställning av regissören Zhang Yimou och kompositören Kitaro. I föreställningen som utspelas på en lagun i Västra sjön i Hangzhou förenas det subtila med det storslagna utan att förlora i kvalité.

Impressions of West Lake. Fotokälla yxxh.com.cn

Föreställningen består av en rad mycket vackra scenerier och lyckas trots den monumentala formen ändå behålla en intimitet som gör de älskandes kamp berörande. Dansare och statister rör sig på vattnet, det vill säga på en osynlig scen någon centimeter under vattenytan. Effekten är slående, till exempel i inledningen när Xu Xian helt ensam kommer vandrande över den mörka vattenytan. Precis som i kamera obskura föreställningar skapar svartklädda statister magiska effekter med hjälp av föremål som rör sig till synes av sig själv. Till exempel tycks parasollstora lotusblad resa sig av sig själva över vattenytan till ett suggestivt vattenlandskap, eller manshöga vita tranfjädrar bilda formationer mot den mörka vattenytan.

Den raffinerade ljusscenografin binder samman den mycket stora scenen till en helhet i såväl monumentala som i mer intima passager. I föreställningens dramatiska höjdpunkt, då Xu Xian befriar Bai SuZhen från en brunn under Leifeng-pagoden, där hon spärrats in av munken, reser sig en enorm konstruktion flera meter upp över vattenytan. Ljus och rök blandas och förvandlar konstruktionen till en vision av underjorden.  

För den som vill se hur det såg ut – gå till Youtube!

El Lac de les Mosques med Sol Picó. Fotograf Marta Vidanes

I avslutningen av föreställningen iförs Picó en vit rustningsliknande utstyrsel av gips som publiken inbjuds att skriva budskap på. Och publiken skrev mer än gärna. Det vill säga den del av publiken som kan beskrivas som hänförd. Det är inte ofta jag sett en så stark polarisering i samband med en dansföreställning – hänförelse kontra likgiltighet. Jag kan inte låta bli att undrar vad det var som berörde dem så djupt.

Out of Context – for Pina. Fotograf Chris van der Burght

Transformationen av kropparna fortsätter även efter det att filtarna ligger prydligt hopvikta vid sidan av scenen. Små delikata relationsdramer växlas med utlevande komiska gruppscener ljudsatta av schlagers allt lika väl gestaltat och dansat av de utsökta och mycket personliga dansarna.

Förvisso befinner sig Platel utanför sin sedvanliga C de la B kontext. Men som den här föreställningen visar kan det vara kreativt stimulerande att våga ta steget ut ur sitt invanda sammanhang.

6 mimare & 6 levande hästar. Fotograf Elias Lindén

Scenrummet är format som en rund manege och i inledningen fylls scenen med rök som skapar en suggestiv känsla av gränslöshet och mystik. I denna mystiska inramning rör sig hästarna på ett sätt som tar andan ur mig (och resten av publiken) med sin vänskapliga (och välrepeterade) lek. Att se de glänsande muskulösa svarta varelserna jaga runt, gå upp på bakbenen och interagera är något av det vackraste jag sett denna säsong. En stor eloge till deras tränare Suzanne Berdino som genom sitt arbete har gett hästarna kapacitet att ensamma slå knock out på sin publik genom sin massiva närvaro och rörelseenergi.

Därmed var det tufft för mimarna, för vem kan hävda sig mot sådana durkdrivna mastodonter? Definitivt inte en grupp nykläckta mimare. De gjorde förvisso sitt bästa men de räckte inte till för att matcha hästarna som jag väldigt gärna ser fler gånger.  

Ana Laguna. Fotograf A Cidoncha

Däremellan gjordes fina insatser av sångaren Joaquin Muños och dansarna Anna Valev, Jens Rosén, Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson som bland annat dansade Pas de Danse av Mats Ek. Därtill dansade Nathalie Ruiz solot Ophélia, och som vanligt fyller hon scenen med sin intensiva närvaro och utmejslade koreografi där varje gest står fram som en kroppens egen kalligrafi.   

Terrain Vague. Fotograf Michel Cavalca

Örjan Andersson och Gunilla Heilborn. Fotograf Mårten Nilsson

Blush. Fotograf Gunnar Stening

Suggestivt är det också när dansare skapar konstverk med färgpigment och blomblad vid olika tillfällen under föreställningen. Färgens skiftande strukturer skapar ytterligare en dimension när den droppas över tre dansare som ligger på varandra. Tankar om fysisk njutning såväl som samhällets objektifierande av kvinnokroppen uppstår.

Blush står för rodnad, upphetsning, men anslaget är svalt och framställningen distanserad, så som det vanligtvis är hos SU-EN. I mötet mellan den svala koreografin och den laddade bildsekvensen uppstår en spänning, samma undertryckta känsla som den som ger upphov till rodnad. Raffinerat! Därför känns det lite tråkigt att SU-EN lagt in en kaotisk fas, eftersom det känns allt för förutsägbart för att passa in i sammanhanget. Däremot motsvarar avslutningen, där en spänning uppstår mellan målningen på scengolvet och SU-EN och de tre dansarna, föreställningens komplexitet.