Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg
Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast
Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!
Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.
Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival
Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos
Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance
Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks
I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.
Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson
Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana
Men det hade varit ärligare mot publiken (och dem själva) om Frigoli & Villarraza tagit med sig en orkester som hade kunnat spela till och mellan deras danser istället för att omge sig med mediokra dansare, bitvis usel (inspelad) musik och patetisk koreografi.
Jo, det fanns en levande orkester, Quinteto Sonor, som var ”förband” till aRealidades. De unga musikerna är tekniskt drivna men deras akademiskt kyliga tolkning av Piazzolla känns inte övertygande – de måste våga lämna teknikfixeringen och släppa in känslorna i sina tolkningar.

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker
Det som ändå gör att Femårsplanen inte går samma öde till mötes som sina östliga förlagor är de fyra medverkande artisterna, Louise Peterhoff, Kim Hiorthøy, Lisa Östberg och den oefterlikneliga Kristiina Viiala. Deras generösa närvaro och lätt galna rolltolkningar gör att Femårsplanen trots det tunna manuset blir en trivsam upplevelse.

Med all rätt i världen var Bounce ett hyllat koncept med enorm "credit". Svansjön är något av baletternas balett. I kombinationen ligger något oslagbart. Fredrik "Benke" Rydmans streetdanceversion av...
Till balett-tävlingen i Grasse hade 124 dansare anmält sig. De nordiska deltagarna kom övervägande från Norge, som skickat åtta dansare i olika åldersgrupper, från Finland kom Suvi Honkanen och som...
Den hetaste dansbiljetten i London den senaste månaden var till ZooNations Some Like it Hip Hop, som har lockat fulla hus med våldsamt entusiastiska skaror av ungdomar till Peacock Theatre. ZooNation...
Det var en uppenbart nöjd Dansmuseichef som fredag den 9 december kunde berätta att kontraktet på de nya lokalerna var undertecknat. Det har tagit ett år och många timmar av förhandlingar men nu är det...
Tero Saarinen är alltid intressant. Det var ett lyckat beslut i hans liv att lämna Nationaloperan och följa sin egen stig. I stället för klassisk balett blev det nutidsdans för honom. Han vann första...
En epokgörande personlighet gick ur tiden när Bengt Häger somnade in onsdagen den 2 november 2011, 95 år gammal. Som den driftige och mångsidige person han var utvecklade han dansen i Sverige som ingen...
Vem har inte önskat att få se Stalins älsklingsbalett? Jag har i varje fall alltid drömt om att få se Vasilij Vainonens stora revolutionsbalett från 1932, och nu var chansen där....
Dansaren, koreografen och filmaren Donya Feuer har avlidit efter ett liv ägnat åt den mänskliga kroppens förmåga att uttrycka sig genom rörelse. Hon föddes 1934 i Philadelphia, USA och avled strax...
Karl-Erik Wigle Andersson, 15 år, går på Kungliga Svenska balettskolan i Stockholm och var uttagen till Stora daldansen i Falun. Dansportalen fick en pratstund med honom och hans lärare Mats Wegmann...
"Jag började dansa när jag var 6 år i Visaginas i Litauen", berättar Viktorija Naumova, 20 år, från Vilnius i Litauen. "Vid 11 års ålder började jag i balettskolan i Vilnius när jag gick i femte...