Lena Andrén, danskrönika: Den nakna kritikern

Eftersom jag inte har något behov av att exponera min kropp publikt tacklade jag uppgiften mer metafysiskt. Min slutsats blev att om jag som kritiker ställer mig framför en publik är det liktydigt med att jag klär av mig mitt ”osynlighetshölje” som jag som kritiker annars skyddas av. Så bara genom att yttra mig inför publiken var jag en naken kritiker et voilà jag hade blivit Den Nakna Kritikern.

Anja Arnqvist, Madeleine Lindh och Sophie Augot i Compact Conversations. Fotograf Nicklas Dennermalm

Säfsten har under den korta tid han verkat som koreograf (sedan 2006) hunnit med att forma en tydligt urskiljbar stil som präglas av exakthet och precision och ett flöde av rörelser där även stillheten blir en länk i en aldrig avbruten kedja. Trots att koreografin är tekniskt driven präglas den av en djupt mänsklig intensitet. Därför är titeln, som kan översättas till kompakta konversationer, mycket välvald, det är verkligen som om det pågår lågmälda men mycket intensiva samtal mellan dansarna. Samtal där även publiken dras in eftersom det inte går att förbli oberörd (som när man sitter på bussen och tjuvlyssnar på ett intensivt samtal).

I synnerhet är detta fallet i den avslutande duetten mellan Arnqvist och Augot där dansarna nästan verkar krypa in under skinnet på varandra trots koreografins behärskade, för att inte säga svala, yta. Men under ytan vibrerar det av återhållen – kompakt – energi. En energi som strålar ut mot publiken på samma sätt som solen då och då fyller de tomma rum som projiceras på en skärm bakom dansarna. Musiken är även den diskret men laddad med energi och kompletterar koreografi och scenografi utmärkt. Björn Säfsten och hans samarbetspartners har återigen glatt sin publik med en stor dansupplevelse i kompaktformat!  

Dark. Fotograf Håkan Larsson

Koreografin använder sig också av positioner ur den klassiska balettens vokabulär vilket i den suggestiva ljussättningen ger koreografin en skulptural karaktär. Däremot utför de inte ett enda steg på tå och denna oförverkligade möjlighet laddar verket med spänning som uppstår i väntan på det aldrig utförda. Spänning är också vad Spångberg skapar med ljussättningen som låter scenen understundom fyllas av ett mörkt ljus och musiken som i sina bästa moment frammanar en spöklik mystik.

Ibland anas referenser till klassiska baletter, men det blir aldrig övertydligt. I inledningen av verket upplever jag båda dansarna som två vilsekomna vilier (kvinnliga andar) från Giselle. Detta är också verkets vackraste och mest suggestiva parti då koreografi, ljus och musik blir ett. Koreografin genomförs i ett mycket långsamt tempo som liksom stannar upp tiden vilket låter både dansare och publik vila i rörelsen. Publiken inbjuds därtill att vila på mjuka blå filtar vilket gör att man kan se koreografin ur intressanta vinklar.

Även om verket kanske är aningens långt är det ett attraktivt verk som skulle vara intressant att se igen, och varför inte med andra dansare, varför inte från Kungliga Baletten, eller Stockholm 59° North?

Rajeswari Sainath t.v. Karaikudi R. Mani och Sruthi Laya t.h. Foto Press

Vaishnavi Sainath inledde kvällen med ett verk i Odissi som associeras med elementet vatten och det stämmer väl med de skulpturala, kraftfulla rörelser och positioner dansaren intog. Odissi kontrasterar mot Rajeswari Sainaths solo i Bharatanyam. Stilen associeras med eld och den lätthet och fartfylldhet som präglade R. Sainath hade en eterisk luftighet. Skillnaden mellan eldens eteriska luftighet och vattnets tunga smidighet skapade spänning i duetten som avslutade framträdandet, då de båda dansade sida vid sida. Experimentet är typiskt för R. Sainath som även framfört Bharatanyam till jazz, något jag gärna skulle vilja se i nästa gästspel. Men det som gjorde störst intryck på mig var den närhet och mänsklighet som präglade dansen. Ibland kan jag uppleva att indisk dans blir distanserat teknisk där all energi går åt att utföra rörelsen perfekt. Men hos både Rajeswari och Vaishnavi Sainath fanns en sensuell mänsklig emotionalitet som gjorde dansen mer verklig – och som paradoxalt nog  därmed tydliggjorde det existentiella innehållet i dansen.

Trots att konserten med Guru Karaikudi R. Mani och ensemblen Sruthi Laya saknade såväl sångare (verken har alltid text) och dansare fanns dessa konstarter ändå närvarande i musiken och hos de tre musikernas handrörelser. Det var mycket suggestiv upplevelse som under sin höjdpunkt tog min uppmärksamhet så fullständigt att jag för en stund befann mig i ett absolut nu.

Lars Bethke i Enter Numan. Fotograf Mats Bäcker

Enter Numan inleds av en animation, en hand som tänder och släcker ljuset genom att trycka på en strömbrytare. Anslaget är litet lurigt och retfullt men mjukas upp av en underliggande naiv förundran. Detta är ett typiskt drag inte endast för Enter Numan utan också för Bethke, som oavsett vad han gör lyckas fylla sina rollfigurer med humor, allvar – och en naiv galenskap. Så även karaktären Numan, som fångar den dubbla alienation inför jaget och omvärlden som uppstår i skärningspunkten mellan längtan efter total kontroll och total frihet.

Detta låter onekligen filosofiskt och trots att det är en föreställning i det lilla formatet är den lika rik på innebörd som en haikudikt. Verkligheten i ett litet, litet rum, en verklighet som även rymmer misantropi som när Numan lugnt och sakligt meddelar att han avser att tortera sin motpart (publiken?). Men det är ingen tung föreställning, eftersom Bethke är en raffinerad komiker förmår han vara rolig utan att förlora i allvar och djup och vara allvarlig och djup utan att förlora sin humor. Kanske är det därför han – med stöd av samarbetspartnern, regissören Peder Bjurman – lyckas göra Shrigleys och Moondogs säregna konstnärliga världar till sin karaktärs naturliga biotop.

Bjurmans och Bethkes finurliga scenografiska lösningar baserar sig på Shrigleys teckningar stämningssatta genom Moondogs minimalistiska musik. Bethke skapar till exempel det rum som är Numans värld genom att rita upp det på en genomlyst glasruta så att det projiceras över scenen. Resultatet blir en korsning mellan ett fysiskt och ett virtuellt rum som trots komiska effekter förmedlar en känsla av inneslutenhet. Denna sprängs emellertid i slutscenen då Bethke svävar i lustfylld viktlöshet bland ulliga moln av bomull till en virvlande Wienervals.

Simon Williams i Come, been and gone. Fotograf Jake Walters

Under det nya verket Come, been and gone, eller mer specifikt den scen Michael Clark själv dansar iförd en märklig utstyrsel (kamouflage?) som helt bryter med dansarnas trikåer börjar jag undra… Jag undrar om Clark medvetet driver med publiken? När han själv dansar sin koreografi inser jag att det är så här den egentligen skall framföras, som materialiserade tankar direkt ut ur kroppen. Det är verkligen bra, så bra att jag plötsligt och helt oväntat befinner mig i en annan dimension. Men när passagen är över och Clark lämnat scenen återgår koreografin till att bli tekniska övningar med stark 80-tals prägel utförda av en ojämn grupp dansare. Och det enda intressanta som händer frånsett Clarks eget framträdande är en video med David Bowie, och musiken av storheter som Bowie, Velvet Underground och Iggy Pop.

The Song med Rosas. Fotograf Herman Sorgeloos

Koreografin i The Song har en improvisatoriskt fragmentarisk form vilket dock inte kan dölja att den sammanhållande idén är lika stark som någonsin. I programtexten talas om fåglar och det är lätt att associera de nio männens tempofyllda luftiga dans till en fågelflocks infallsstyrda rörelsemönster. Men det är inget anonymt kollektiv, tack vare skicklighet och närvaro samt ett subtilt samspel framstår de som unika individer – som också livar upp verket med en finstämd humor.   

De Keersmaeker skapar skickligt stor komplexitet genom en långt driven enkelhet. Den raffinerade enkelheten stimulerar betraktaren att bli mer känslig för detaljer och därmed mer närvarande i nuet. Det är också imponerande att se hur hon förmår spänningssätta närmast banala grepp, som den stora metallfolien som viktlös svävar i det avskalade scenrummet eller den ensamma strålkastaren som i verkets avslutning tecknar en linje av ljus tvärs igenom scen och salong.

I The Song ger De Keersmaeker sin publik en möjlighet att koppla loss från nuets hysteriska flöde och finna ro under de två timmar verket varar.

Ramesh Meyyappan. Fotograf Lellya Romanya

Man kan också undra vad musiken tjänar för syfte eftersom den mest känns som muzak och inte tillför särskilt mycket, vilket däremot ljuset gör. Inte minst i föreställningens starkaste scen, inledningen där ljuset av Justin M Breman & Mike Wight skapar ett suggestivt dimmigt scenario ur vilket signalmannen framträder. Spänningen stiger och jag ryser av förtjusning… det här kommer att bli bra… men så blev det ju, som ovan nämnts, inte.

Text för utskrift utan bilder