Helsingfors: Mästarnas afton

Det blir det och är. Glen Tetley skapade sitt verk Voluntaries,  musik: Francis Poulenc, i åminnelse av John Cranko, som länge lett balettgruppen vid Stuttgartoperan till vilken verket gjordes. John Cranko avled dramatiskt i det flygplan i vilket gruppen återvände från en USA-turné.

Voluntaries. Fotograf Sakari Viika

Koreografin har inslag av både klassisk balett och modern dans: ”Voluntaries presenterar min syn på dans. Klassicism är för mig lika med renhet”, säger Tetley själv. – Det var på 50-talet sällsynt att kombinera olika balettekniker, men Tetley ville ta med det bästa från de olika dansriktningarna. Voluntaries dansas på tå, och intrycket är starkt klassiskt.

Glen Tetleys (1926-2007) produktion omfattar över 70 verk. De förnämsta balettkompanierna har dessa i sina program. I Finland har Nationalbaletten tidigare haft äran att ha koreografen på plats och delta vid inövningsprocessen av baletterna Oracle och Pierrot Lunaire år 2003.

Minna Tervamäki och Nicholas Ziegler i Voluntaries. Fotograf Sakari Viika

Detta tidiga verk av George Balanchine – som är berömd för sina baletter utan handling – visar berättaren Balanchine. Mister B, som han kallades, skapade under sin levnadstid över 400 balettverk. Själv är jag glad att han övergick till icke-berättande baletter – om vilka man egentligen inte vet hur icke-berättande de de facto är.

Vi känner till baletten Jewels (Juvelerna) och dess 3 delar. Delen Rubies – Rubinerna – har dansats på Finlands Nationalopera (premiärer 1993 och 2004). Dansarna i Paris-operans balett, t.ex. stjärndansaren Agnes Letestu, berättar i ett tv-program en del intressanta detaljer om vad som där finns inbyggt. Det ”händer alltså saker” även i en balett som till synes verkar vara endast dans för dansens skull.

Men tillbaka till ”sonen”. Det är en biblisk berättelse om en son, som av fadern ber att få ut sin arvedel, lämnar fädernehuset och lever glatt och utan bekymmer – tills pengarna tar slut. Då är han tvungen att återvända till fadern och hemmet.

Baletten är skapad 1929 i Paris till den berömda Ballets Russes ledd av legendariske Sergej Djaghilev, och verket som helhet bär drag av dåtida modernism. Detta kan man se även av kostymerna och scenografin. Det är intressant och bra att se en sådan här länk tillbaka i historien, men någon annan sorts framgång är det svårt att se för den här typen av verk vid nutida programval.

Anneke Lönnroth och Stanislav Beljajevski i Den förlorade sonen. Fotograf Sakari Viika

Etyderna är egentligen inte en ”balett” utan en omfattande presentation av allt det som begreppet balett innehåller; dess teknik och framställning, dansens svårighet, dess glädje - och mycket mer. Själv vill jag framföra ett tack till Dinna Bjørn för att hon tagit med denna förtjusande föreställning i repertoaren igen.

Ville Mäki, Minna Tervamäki och Nicholas Ziegler i Etyderna. Fotograf Sakari Viika

Efter den nya premiären av Etyderna kunde alla – såväl kritiken som publiken – konstatera att Nationalbaletten lyckades fint med uppdraget, trots att det var krävande, såsom alltid när det gäller denna balett. Disciplinen för prestationerna har vuxit genom åren och denna premiär lyckades i stort sett kanske bättre än tidigare, av vilka man ännu har en del minnesbilder.

Några åskådare minns scenografins kristallkronor – i det gamla operahuset – som sänktes ner ifrån taket för att signalera till publiken i salen att nu påbörjas en riktig fest på scenen. Från 1965 – då koreografen Harald Lander var med och själv kom till Helsingfors för att iscensätta sin balett – har dansösen Tarja Ranta ännu minnesbilder av hur sträng han var. Lander hade konstaterat att Ranta visserligen var talangfull och kunde prestera mycket mer än vad han nu tänkte låta denna skickliga och dansanta, då mycket unga dam göra.

På grund av vissa oanade problem som hade med utseendet att göra tyckte han att han skulle placera henne i delen Sylfiderna med långa kjolar. Det blev snart en annan sorts roller och kostymer för Ranta, som senare dansade de stora rollerna som premiärdansös, bl.a. Odette-Odile (då hade baletten vid Finlands Nationalopera ännu kvar rangordningen, i stället för det nutida då alla är dansare).

Ingen föreställning är sig lik, och vid alla fem som jag har haft nöjet att beskåda har man haft sina spännings- och glädjemoment. Speciellt var detta fallet då de kvinnliga solisterna i första och andra lagen, Minna Tervamäki och Eun-Ji Ha – vilka på sina kvällar visat var sina talanger och hur mycket de betyder för Nationalbaletten – båda var sjukskrivna på fredagen den 24 april.

Till all lycka hittades en fin, för kvällen ledig, ballerina från ett av operahusen som nyligen dansat Etyderna. Man fick vid midnattstid på torsdagen flyga in premiärdansaren Elena Glurdjidze från Nationalbaletten i England – med mycket kort varsel. Hon hade möjlighet att repetera med sina tre manliga partners endast under föreställningsdagen.

Men det var laddat den kvällen då det var tur för Etyderna. På premiärkvällen hade man sin tilltro till Minnas suveräna arbete och framställning, och då blev man inte heller besviken. Minnas kvaliteter är kända, och många tidigare fina rollgestaltningar minns vi alla som sett dem – bland annat i Onegin som Tatjana, i Anna Kareninas titelroll, som Odette-Odile i Svansjön, Myrtha i Giselle, samt roller i nutidsbaletter av världens främsta koreografer. Eun-Ji för sin del är en yngre dansare och besitter en mycket bra teknik, vilket ju är en bra förutsättning för ballerinans roll i Etyderna.

Eun-Ji Ha i Etyderna. Fotograf Sakari Viika

De manliga solisterna – Nicholas Ziegler, Ville Mäki och Juha Kirjonen gav var och en sitt stöd åt gästartisten. Liksom vid tidigare aftnar, var alla värdiga sina uppgifter. Det är en glädje att se en utveckling uppåt hos en ung dansare: den långvuxne Ville Mäki, som börjat sin baletträning i Norra Finlands Uleåborg, har inhämtat sina kunskaper från flera håll i världen, bl.a. från St. Petersburg och Kuba.

Hela Nationalbaletten har jobbat hårt för framförandet av Etyderna och det syns på scen. Det är njutningsfullt och festligt.