Helsingfors: Förlorad symfoni – en tredelad danskväll

Men - här är det dock inte frågan om Glass musik. Enstaka dansare och grupper glider framåt för mina ögon. Det är dock inte dessa  dansare och samma koreografi jag nu skall komma ihåg, men vissa paralleller finns att dra från dem till iscensättningen av Uwe Scholz verk till musik av Ludwig van Beethovens sjunde symfoni, vilket haft sin urpremiär 1993 – då dansat av Leipzig-baletten.

Salla Eerola och ensemblen i Sjunde symfonin. Fotograf Sakari Viika

Nationalbaletten har haft en ny chef under en termins tid nu. Kenneth Greve i sin tur har fått bekanta sig närmare med omständigheterna för chefsrollen i ett nordiskt land. Det finns skillnader mellan Norden och den övriga världen; kulturerna på olika håll i världen är ofta helt enkelt olika. På Nationaloperan är det inte bara på balettens område som chefsbyte förorsakat viss turbulens; också på sångarnas sida har chefen, efter mycken debatt och kritik, varit tvungen att tänka om sin personalpolitik. Om det önskas att kunniga konstnärer stannar kvar i huset måste den konstnärliga personalen försäkras om – så gott det går – att dess talanger utnyttjas också när de nått en ålder då karriären inte vanligtvis längre kan byggas på annan ort och annan marknad.

Tillbaka till scenen med dansarna; till de vita, till de svartklädda i Förlorad tablå – samma balett som stockholmspubliken nyligen fått se på Operan – och till varelserna med glitter från rymden – och kanske från Texas – Kvarnström i sin koreografi låter oss själva avgöra var hans gestalter hör hemma.

Den här balettkvällen har tydligt delat åsikterna, såväl hos kritiken som hos publiken. Man uppskattar å ena sidan Kvarnströms starka perpetuum mobile, hans verk med ett kontinuerligt rörelsespråk, å andra sidan den klassiska balettens svåra steg, kroppens hållning, strävan att komma upp, att lämna golvet och vistas i luften, att kunna hoppa ännu högre och att visa sig vara viktlös. Själv tycker jag att allt detta behövs, och att all publik kan få sitt lystmäte.

Maki Kirjonen, Wilfried Jacobs, Eun-Ji Ha och Eemu Äikiö i Förlorad tablå. Fotograf Sakari Viika

Själv fick jag tillfälle att intervjua koreografen Christian Spuck, som annars inte tyckte sig se någon skillnad då han jämförde dansarna i dessa två städer.  Och han – som rest världen runt och jobbat på flera håll – ansåg det vara bra för Nationalbaletten att öva in ett sådant här verk, och att uppträda i det. Själv är Spuck fastanställd koreograf vid Stuttgartbaletten. Jag talade med honom innan jag sett föreställningen i Helsingfors – och då hade jag bakom mig två sedda föreställningar i Stockholm – den senare av dessa två i ett färskt minne från januari.

Detta medförde att jag var ganska spänd inför det kommande, och tyckte mig faktiskt se vissa skillnader utöver dem jag nämnt. Detta är spännande – man vet inte exakt vad det är, men det bara syns på scenen eller man har en känsla som spökar i bakhuvudet av att något är annorlunda. Detta något måste ligga i andan hos en teater, och kanske då också i det faktum att en dansares personlighet alltid är synlig och kommer över orkesterdiket fram till publiken – en egenskap med vilken personen i fråga kommunicerar med åskådarna under föreställningen. Enligt Christian Spuck var koreografin densamma både i Stockholm och i Helsingfors, men han berättar att han dock gjort vissa preciseringar och några omplaceringar för dansarna.  

Föreställningens första verk var stiligt – liksom vid Kungliga Operan – och dansarna de gjorde väl ifrån sig. Koreografin kräver stark klassisk skolning, eftersom grunden för den är balett. Vissa kantiga rörelseelement, speciellt för armarna, kryddar scenerna. Figurerna är otraditionellt klädda; damerna bär långbyxor och tutu samtidigt, eller leggings och plisserad kjol och kavaj, och ibland kragar – männen har livré och frack med långbyxor – och diverse trevliga tillägg av kostymdesignern Emma Ryott, som även designat kostymerna  i Stockholm.

Mai Komori och Jani Talo i Sjunde symfonin. Fotograf Sakari Viika

Kare KLänsivuori och Anna Sariola i Hohto/Shine. Fotograf Sakari Viika

Då dansen börjar tänker kanske många att vi nu rör oss någonstans borta i rymd-världen. Eller inte precis i nuet, eller i det vardagliga.  Del två visar oss en dam och två herrar – och här är det tydligt frågan om mänskliga relationer. Om den tredje och sista scenen vet man inte längre vad man ska tänka; är det frågan om tre cowboys eller vilka är varelserna som har voluminösa tyllbyxor – för att inte skada sig vid eventuella fall?

Jo – underhållande är det – någon skrattar i publiken vid synen av varelserna, men blir sedan tyst och följer männens dans – de behärskar sitt dansanta språk och byxornas roll verkar inte mer vara så viktig – och blir inte så klar heller. ”I min dans strävar man mot golvet, tvärtemot hur det är i balettkonsten som visar eteriska damer”, förklarar koreografen Kvarnström.

Han är van att ha starka dansare i sina verk, och har plockat ut individer med uttrycksförmåga även bland Nationalbalettens konstnärer.  De som medverkar är en mycket mångsidig Jaakko Eerola – som dansar första delen med en bestämd Linda Haakana – en stilig upptakt. I mellersta delen dansar Anna Sariola med sina två partners – erfarne Kare Länsivuori, och Jouka Valkama, ofta sedd i moderna verk – och känd även för sina koreografier vid balettens workshops. Sista delen dansas av skickliga män – dom med byxorna:  Antti Keinänen, Samuli Poutanen och Frans Valkama.

Antti Keinänen, Frans Valkama och Samuli Poutanen i Hohto/Shinto. Fotograf Sakari Viika

Av de fina damprestationerna kan även nämnas t.ex. Maki Kirjonens, Eun-Ji Has, Petia Ilievas och Mai Komoris solistiska inslag. Baletten till Beethovens sjunde symfoni har något av samma anda som Landers Etyderna. Samtidigt på scenen rör sig som mest 43 damer och herrar. Där firar också balettekniken och dansarnas skicklighet, men även dansglädjen, triumfer.

Musiken är inspirerande, och jag själv har alltid tyckt att symfonisk musik passar väldigt bra att dansas. Vissa akrobatiska inslag samt en rad samtidiga fouettéer låter publiken hålla andan. Och man andas i takt med hela verket då olika scener avlöser varandra. Hela balettkåren lyckas bra i detta neoklassiska verk.

Salla Eerola och Nicholas Ziegler i Sjunde symfonin. Fotograf Sakari Viika

Text för utskrift utan bilder