Finland: Jorma & Jorma på Helsingforsoperan

Båda har utbildats vid Nationaloperans balettskola, bägge har de på 1970-talet dansat vid Finska Nationalbaletten och båda har därefter gjort karriär vid andra kompanier – Elo t.ex. vid Cullberg-baletten och Nederlands Dans Theater - och båda är de produktiva koreografer och har fått internationellt renommé med sina koreografier.

Eun-Ji Ha och Nicholas Ziegler i Jorma Elos Two Fast. Fotograf Sakari Viika

”Sprakande verk” tyckte kritiken på många håll, såsom även publiken, vilken för övrigt ganska undantagsvis omfattat folk på en bred basis. Dessa verk intresserade såväl balettentusiaster som nutidsbaletternas älskare, såväl äldre och yngre åskådare, har man berättat på Operan. Och likväl ganska många som annars inte så ofta besöker operan och dess dansföreställningar, åtminstone om programmet inte innehållit något mer modernt. Här har vi delvis samma situation både i Helsingfors och i Stockholm: till stor del helt skilda publiker på Dansens Hus och på Operan.

Hon sträcker ut armar och ben i olika kombinationer av arabesker, attityder och rörelser som man känner till ifrån den dagliga baletträningen, kombinerat med rörelser som inte ses där. Armarna förs fram på ett speciellt utsträckt sätt utan avrundning – ett sätt som vi vanligtvis inte brukar se när vi ser klassisk repertoar. Dessa armrörelser har vi kvar i Elos koreografiska språk i de andra koreografierna.

Damen får sällskap av en manlig dansare som försvinner igen i sin tur, och till scenen kommer dam nr. 2, Camilla Rajalin. I baletten dansar sex personer – förutom nämnda också en tredje kvinna, Maki Kirjonen, samt Ville Mäki, Samuli Poutanen och Frans Valkama - och bildar olika konstellationer. Rörelserna pekar ofta neråt men är luftiga med sina utsträckningar – en fräsch vind bland mängden av nutida koreografier.

AR i Helsingin Sanomat – och mycket sant: "denna koreografi från 2002 är bara ljuvlig att uppleva, till en underbar musik av Jean Sibelius, en inspelning av Tuonelas svan,  samt finalen ur hans violinkonsert, Allegro ma non tanto. Allt glider och man blir lycklig av att beskåda detta händelseförlopp. Scenen badar i angenämt ljus helt igenom: Ljusdesignern till Elos samtliga koreografier här heter Olli-Pekka Koivunen."

Efter pausen får vi se ytterligare två verk av Elo: Two Fast och Offcore, av vilka det första dansas av ett par - kvinna, man - och det senare av sex dansare, varav två är kvinnor.

Jorma Elos Offcore med Kare Länsivuori och Milla Eloranta. Fotograf Sakari Viika

Offcore (2005) visades tidigare på Nationalbaletten i tillsammans med Bournonvillebaletten Napoli. Åsikterna om kombinationen var bra eller inte gick lite isär hos några tillfrågade, men konstateras kan att verket hävdade sig ännu bättre, visad i början av en föreställning utan utbud av andra Elo-koreografier. Men här alltså var detta kraftfulla verk en fin avslutning på Elo-delen av kvällen.

Denna gång dansades verket suveränt av damerna Terhi Räsänen och Anna Sariola samt männen Antti Keinänen, Kare Länsivuori, Samuli Poutanen och Eemu Äikiö, till inspelad musik av Philip Glass.

Anneke Lönnroth i Colours av Jorma Uotinen. Fotograf Sakari Viika

Jorma Uotinens Colours visar förutom dans färgad av olika slags rörelsespråk också en färgpalett. Det syns bäst på dansarnas huvuden: på de färgGRANNA perukerna, på en viss klädsel och på strimmor av färg i bakgrunden. Och här finns rött och vitt: tre stora bollar tas om hand av tre damer – Özen Erdinc, Anu Lindell och Anneke Lönnroth i röda aftondräkter med släp. Uttryckt på svenska blir det intressant: på dessa släp släpar damerna bollar med sig, släntrande, och släpande ut sig med sina tunga bördor. Dräkter som dessa och kjolar för både män och kvinnor är ofta varumärke för Uotinens dansverk.

Jorma Uotinen är sig lik – och väl så. Han har betonat i flera intervjuer att publiken inte behöver förstå dans – bara titta på och njuta. Och det kan man ju göra. Ofta glider dansarna och föremålen fram i dessa verk.

Scen ur Colours. Fotograf Sakari Viika

Hur det nu var fick jag för mig att jag möjligtvis fick en inblick i Pippi Långstrumps vuxna liv (se bild) . Men det kan ju inte stämma: hon hade i det fallet blivit något tämjd. Men å andra sidan; när händer det inte att – då en flicka blir vuxen och som kvinna träder in i vissa färdiga, av samhället accepterade mönster – det så ofta har något att göra med partnerskap.

De tre övriga solistparen är: Anna Sariola och Eemu Äikiö, Claire Lonchampt och Jani Talo samt Mai Komori och Ville Mäki. En corps de ballet på 18 dansare medverkar.

Nina Hyvärinen, Jorma Uotinens musa – och Pippi Långstrump? Fotograf Sakari Viita