Finland: Festföreställningarna i Mikkeli 13-16 mars

Till St. Michel och Mikaeli-salen hade de  De hade bjudit den världsberömda Eifman Ballet och Vladimir Malakhov med Nadja Saidakova från Berliner Staatsballett. I biljettpriset ingick en supé eller lunch i rysk stil på ort och ställe, vilket gjorde det hela extra festligt för alla deltagarna.

Applådtack: Vera Arbusova, Boris Eifman och Vladimir Malakhov. Fotograf Jere Lauha

Det var häftigt, effektivt och laddat helt igenom! Eifman Ballet – ledd av sin grundare, ledare och koreograf Boris Eifman kom och segrade i St.Michel, såsom redan tidigare i den stora världen. Eifmanbaletten är skicklig; den är klassiskt skolad, och är samtidigt sammansvetsad i den eifmanska koreografin, en stil som i sin tur baserar sig på ett klassiskt rörelsespråk men kännetecknas av en egen vokabulär.

Ganska enkelt, kan man tycka, men ändå är det inte det; det hela funkar, och är varierande med sina inslag av karaktärsdans och linjer som är lite olika, och så använder man tyger och rekvisita som finns färdiga, t.ex. kjolarnas fållar.

Och det är drama som dansas – tanzteater – och man njuter av den goda framställningen av en individs leverne.

Vladimir Malakhov och Nadja Saidakova i Tjajkovskij. Fotograf Sandra Hastenteufel

Vad gör vi annars; alla tar ifrån det egna: fast Tero Saarinen blir imponerad och gör en koreografi inspirerad av en sekt i Nordamerika, finns det kanske något som han “haft med” ifrån de finska (och svenska) trossamhällen på olika orter - som vi alla känner till ifrån vår historia.

Eller när Birgit Cullberg tagit rörelserna till Fröken Julie – där finns både adligt folk och allmoge och rörelser som beskriver deras väsen och sätt att leva. Så Eifman är äkta (rysk) så det förslår och det är kanske det som ger hans baletter styrka och ger dem egenart.

Eifman Ballket i Tjajkovskij. Fotograf Jere Lauha

Alexei Turko var suverän som Tjajkovskijs Alter Ego. Denna ståtliga dansare är även han mycket karismatisk och ”stark i linjerna”. Det var en glädje att betrakta Malakhov och Turko i samspel på scenen – Turko föreställande den onda sidan av Tjajkovskijs natur.

Malakhov och Aleksei Turko i Tjajkovskij. Fotograf Jere Lauha

Ryska Hamlet:

Hamlet: Nina Zmijets som Katarina II och Aleksei Turko som hennes gunstling. Fotograf Jere Lauha

Historiebeskrivningen följs i baletten och ett häftigt dramat utspelas där starka gruppscener och individernas förehavanden avlöser varandra eller knyts samman i en härva av händelser. Tempot fungerar, publiken får njuta av häpnadsväckande scener som följer varandra i ett rytmiskt kretslopp

mlet: Ilja Osipov som Pavel och Natalia Povoroxnjuk som hans hustru. Fotograf Jere Lauha

Musiken i båda baletterna är väl vald, man känner igen de starka tonerna som dånar ifrån bandinspelningen – orkesterns plats behövs för dansarna – i Tjajkovskij hans egna kompositioner (Symfoni nr 5 i e-moll; Liturgi del 6 av St. Johannes Chrysostomos; Serenade för stråkar i C-dur, delarna 2 och 3; Capriccio Italienne, Symphony nr. 6 – Patetique del 4), i Hamlet är det symfonisk musik av Beethoven och Mahler.

Även om en levande orkester alltid gör en föreställning bättre och festligare, levde man sig in i dramat i föreställningarna på ett sätt som tillät en att åtminstone delvis helt glömma avsaknaden av levande musik.

Hamlet: Ilja Osipov och Natalia Povoroxnjuk. Fotograf Jere Lauha