Erik Aschengreen: Sommardans i Paris

Paris har ett härligt dansliv, och publiken strömmar till. Denna lyckliga situation hänger samman med en mycket medveten kulturpolitisk strategi gällande dans.

Redan omkring 1970 började man decentralisera danslivet och ge koreografer och deras danskompanier optimala möjligheter på olika ställen i provinsen. Detta medförde ett rikt dansliv i hela landet, och idag får bland annat Paris stor glädje av initiativen från den gången, när kompanierna kommer på gästspel till huvudstaden. Oftast på Théâtre de la Ville, som i många år varit dansscenen utanför Operan.

Théâtre National de Chaillot

Nu har denna stora teatersalong med plats för 1200 åskådare tillägnats dansen och leds av duon José Montalvo och Dominique Hervieu, som just kommer från ett av provinsens nationella koreografiska center i Val-de-Marne (sydost om Paris).

Orphée. Fotograf Laurent Philippe

Åttahundra dansare, sångare och musiker kom till uttagningsproven till denna föreställning, och sexton blev utvalda. Jag tror att jag aldrig sett en så mindre homogen grupp, men de är helt enastående, då de alla är virtuoser: en kastratsångare som även är en formidabel dansare, en hip-hopdansare som kan den sällsynta konsten att göra genrens stunts till en del av berättelsen, en klassiskt utbildad dansös, en ung tenor som spelar på cello och sjunger bedövande vackert, en akrobat som går på höga, fjädrande styltor och ändå kan göra saltomortaler, en hip-hopdansare från Alger som med bara ett ben och två kryckor fyller scenen med hopp och livskraft och ett par vidunderliga afrikanska dansare med totalt avväpnande humor och kroppsbehärskning.

Den filmade fonden innehåller dessa vackra hästar. Foto Laurent Philippe

Stéphane Bullion i La Bayadère. Fotograf Sebastien Mathé

Den är omsorgsfullt bevarad och bländar fortfarande med sin överdådiga scenografi av Ezio Frigerio med Gyllene palats, exotiska indiska tempeldanserskor och en jätteelefant på vilken hjälten Solor gör sin entré.

Jag har sett många dansa detta stycke, som är typiskt för romantiken genom att det ställer en svag hjälte mellan två starka kvinnor. Tempeldanserskan Nikia och Rajahns dotter Gamzatti är båda förälskade i Solor. Baletten rymmer lidelse, svartsjuka och hjältens färd till skuggornas rike, då han i opiumrus drömmer sig ned till de döda bajadärerna. Jag såg Delphine Moussin som Nikia, Stéphanie Romberg som Gamzatti och Stéphane Bullion som Solor.

Kaguyahime. Fotograf Jacques Moatti

Medan orientalismen i La Bayadère bara blir påklistrade effekter, lyckas det i Kaguyahime att förena västliga och japanska konstnärliga uttryck och skapa en betagande vacker föreställning.

Brigitte Lefèvre vårdar klassikerna. Både från det nittonde och det tjugonde århundradet, men hon är inte rädd för att ge husets egna folk chanser. Hennes högra hand, Patrice Bart, avslutar säsongen med en nyuppsättning av La Petite danseuse de Dégas och under nästa säsong kommer hans Coppelia tillbaka på affischen. Två étoile-dansare får också lov att försöka sig på. Nicolas le Riche sätter på nytt upp sin Caligula liksom José Martinez på nytt får sin Les Enfants du paradis uppförd.

La Petite danseuse de Degas. Foto Opéra de Paris