Dansportalen

Ellen Rasch jubilerar

Premiärdansösen Ellen Rasch fyller 90 år den 20 september

Ellen började sitt dansarliv på Kungliga operans Balettelevskola 1928, blev premiärdansös 1946 och gav sin avskedsföreställning 1962 i älsklingsrollen Giselle.

Hon var en av sin tids stora lyrisk-dramatiska ballerinor och dansade alla de klassiska huvudrollerna och arbetade även med samtida koreografer som Anthony Tudor, Janine Charrat, Maurice Béjart och Björn Holmgren, Ivo Cramér, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg.

Ellen Rasch i Sylfiderna. Foto Enar Merkel Rydberg

Ellen Rasch i Sylfiderna. Foto Enar Merkel Rydberg

Ett samtal med en ung ballerina
Ja, Ellen Rasch föddes i Genève den 20 september 1920, men det glittrande humöret, de pigga ögonen och alla glada minnen har hon kvar, när vi ses över en kopp kaffe på Dansmuseet. Skrattet är aldrig långt borta. Och när hon säger att minnet sviktar ibland tror jag henne inte, här följer beviset:

"Min pappa hette Rudolf Rasch och var militär. Han kom från Hälsingland. Han ville se sig om i världen och hamnade i Sankt Petersburg där han ingick i den på den tiden livliga svenska kolonin. Där träffade han min mamma, Zinaida "Zita" Joltanovsky – hennes mormorsmor var dotter till den store generalen Kutuzov, som var med och stoppade Napoleons härjningar i Ryssland. Det blev kärlek direkt.

Då revolutionen kom och de oroliga tiderna inträdde, blev det inte så säkert att stanna kvar i St Petersburg. Mamma och pappa begav sig till Jalta men oroligheterna spreds även dit. 1917, med den sista båten från Odessa, kom de iväg och hamnade i Konstantinopel, därifrån ordnades hemresa till Sverige. Några år tillbringade familjen i Wiesbaden innan vi flyttade hem till Sverige 1923 .

Det var mamma som satte mig i balettskolan på stockholmsoperan 1928, det fanns inte så många andra att välja på. Vi hade Valborg Franchi som lärare och bland elevkamraterna fanns syskonen Mengarelli, Julius, Mario och Rose-Marie. Julius var ofta min partner både under elevtiden och senare.

Vi staterade ofta i operor och närheten till scenen var en glädje för mig som älskade teatermiljön. Många småroller blev det också – ofta som amorin eller älva, Jag tyckte jag alltid hade vingar på ryggen. Första gången tittade jag beundrande på de små vingarna och frågade: kan jag flyga nu? Jag prövade i alla fall vingarna genom att springa i korridorerna och – ja, nog gick det ändå litet lättare med vingarna på.

Visst kunde hon flyga – här i Giselle med Björn Holmgren. Foto Kungliga Operan

Visst kunde hon flyga – här i Giselle med Björn Holmgren. Foto Kungliga Operan

Den första huvudrollen var Anna-Lisa i Lille Petters resa till månen 1934 – och där fick jag "flyga"! Sommaren då jag var 14 år reste jag till Paris för att studera vidare. I Paris fanns mormor, som gav trygghet och framför allt alla de ryska ballerinorna, som emigrerat till Frankrike och nu gav lektioner där, Kschessinska, Egorova och Préobrajenska med flera. "Madame Préo", som hade haft svensken Christian Johansson som lärare i Sankt Petersburg, blev min lärarinna och sedan dess åkte jag under hela min karriär varje sommar till Paris för att lära mera – med undantag för krigsåren.

Förbindelserna med Frankrike betydde mycket och där fick jag under åren många vänner bland dansare från hela världen. Bland annat lärde jag känna min ungdoms idol Serge Lifar och den store balettpedagogen Enrico Raymond Franchetti.  Tack vare Lifar fick jag träna med solisterna på Parisoperan. Jag såg Yvette Chauvirée, Claude Bessy och den unge Maurice Béjart i sin första koreografi till Gershwins An American in Paris. Döm om min förvåning när jag kom tillbaka till Stockholm och återsåg honom i scenporten på Operan. Maurice stannade en tid i Stockholm och iscensatte bland annat Grand pas de deux ur Nötknäpparen för mig och Björn Holmgren. Det var första gången ett fristående pas de deux dansades på Operan.

Min dåvarande man, filmproducenten Lorens Marmstedt, ville göra en balettfilm och tilllsammans med Maurice gjorde vi kortfilmen Besök av en okänd, som koreograferades hemma i mitt kök! Försöket blev så lyckat att det utökades till en hel långfilm där den baletten ingick. Filmen fick namn efter baletten Eldfågeln – också den koreograferad av Maurice – som hade en stor betydelse i filmen.

Sommaren 1954 dansade jag med Maurice Béjart i hans första egna kompani Les Ballets de l'Étoile. För mina insatser för kulturutbytet mellan Sverige och Frankrike hedrades jag senare med utnämning till officer i den franska orden Arts et Lettres.

T.v. Coppelia, t.h. Giselle. Foto Kungliga Operan/Enar Merkel Rydberg

T.v. Coppelia, t.h. Giselle. Foto Kungliga Operan/Enar Merkel Rydberg

På Stockholmsoperan kom rollerna slag i slag, jag tror den första stora huvudrollen var som Svanhilda i Coppelia mot Julle Mengarelli och i Sylfiderna dansade jag med min jämnårige kamrat Björn Holmgren. 1946 blev vi båda utnämnda till premiärdansare. Älsklingsrollen var Giselle och den koreograf som betytt mest för mig var Anthony Tudor. Han kunde vara litet av en sadist och kom ofta med elaka anmärkningar, som kunde få en att gråta. Samtidigt var han en underbar koreograf och banbrytande för den psykologiska tolkningen av rollkaraktärerna.  Han förstod att använda de små medlen. Förutom Björn Holmgren var mina partners ofta Julius Mengarelli och Teddy Rhodin och på senare år Conny Borg, som jag dansade med på Kinaturnén 1960."

Efter pensioneringen från operan drev Ellen Rasch med stor framgång en egen balettskola, Institut för klassisk balett, där dansare som Johanna Björnson och Johannes Öhman började sin bana. Hon har även gjort betydelsefulla insatser för Föreningen Dansmusei vänner och i Carina Ari Stiftelsen.

Anders Jörlén
15 sep 2010
Ellen Rasch som Eldfågeln i filmen med samma namn. Foto gm Sv Dagbladet

Ellen Rasch som Eldfågeln i filmen med samma namn. Foto gm Sv Dagbladet

Ellen på SVT
Nittiårsdagen uppmärksammas även av Sveriges Television, som på födelsedagen sänder långfilmen Eldfågeln med Ellen i huvudrollen. Filmen, som var ett pionjärverk för färgfilmen i Sverige, handlar om en dansös som blir förälskad i en gästande operasångare, spelad av den kände barytonen Tito Gobbi, vilket får följder för hennes karriär.

I filmen från 1952 medverkar premiärdansaren Björn Holmgren och en ung Maurice Béjart, som även gjort koreografin för dansinslagen. Operabalettens dansare medverkar och man skymtar även flera av tidens stora svenska sångare.

Den 25 september visas Birgitta Öhmans film Ballerinaliv från 2004, där Ellen berättar och dansar tillsammans med kollegan Gerd Andersson. Birgitta Egerbladh står för koreografin. Visningen ingår i serien veckans föreställning och kompletteras med Birgitta Öhmans Gravida ballerinor med Marie Lindqvist och Anna Valev i samarbete med koreografen Örjan Andersson. Där medverkar också en ännu ofödd Ellen – i Maries mage.

Vill man uppvakta Ellen kan man med fördel ge ett bidrag till Ellen Rasch Stipendiefond,
Plusgiro nr 19 89 12 - 8.

A J
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats