Anita Jokela, Helsingfors:  Säsongstart med Bajadären

Även kompaniets profil skall förstärkas – beslutet att införa fem dansarkategorier har väckt en del debatt.  Indelningen av balettkåren i stjärndansare, premiärdansare, solister, dansare och praktikanter har trätt i kraft i höst.

Minna Tervamäki i Sylvie Guillems Giselle. Fotograf Sakari Viika

Att ha fått bekräftelse att man uppskattas i yrket och för prestationerna – så upplever Minna Tervamäki situationen – i mångas tankar den ledande ballerinan vid kompaniet sedan länge, som i augusti var den första att få sin utnämning och därmed titeln stjärndansare. Enligt Minna blir inte heller någonting annorlunda än förr på det artistiska planet, och inte annars heller hoppas hon. Minna har dansat och tolkat fint allt från Svansjöns Odette-Odile till moderna dansnummer, och även gjort egna koreografier. Som ett exempel ur den modernare repertoaren kan nämnas Thomas Rydbergs koreografi Patienterna, där hon – också i verkligheten fotskadad – tolkade rollen som patient med kryckor – med finess.

Salla Eerola i Bajadären. Fotograf Sakari Viika

La Bayadère – Bajadären
Bajadären utspelas i sagornas Indien – på en tid då man i väst fantiserade om den orientaliska exotismen – rådande på 1800-talet. Berättelsen om tempeldansösen Nikiya och om hennes kärlek och öde – sågs på fredagen 28 augusti med Salla och Jaakko i huvuduppgifterna som Nikiya respektive Solor, och efter avslutande applåder fick vi höra att dessa båda nu utnämts till stjärndansare.

Gamzatti dansades av Maki Kirjonen (född Nakagawa) – från och med denna föreställning utnämnd till premiärdansare, och överbraminens roll gjordes av Henrik Burman, som fick utnämningen till solist. Henrik – en personlig dansare – är känd även för Stockholmspubliken, han har fått sin dansarutbildning vid Svenska Balettskolan och dansat vid Kungliga Operan.  En intressant sak är att vissa dansare kan av publiken uppfattas som män och vissa som pojkar, i vissa fall så gott som hela karriären igenom.

Maki Kirjonen och Jaakko Eerola i Bajadären. Fotograf Sakari Viika

Salla Eerola – den unga stjärnan
Salla Eerola var som nyfödd som ballerina i denna höstens första föreställning. Om Natalia Makarova eller dottern eller åldern som närmar sig de magiska 30 – det sägs att en dansare ofta är som bäst mellan 30-35 år – är orsaken kan man bara gissa sig till. Allt detta – och en människas utveckling – kan vara främsta orsaken till denna positiva utveckling och framåtskridande vid tolkningen! Skönt att se på Sallas – numera också eteriska – dans med ännu lättare steg än förr och överraskas på detta sätt. Jaakko Eerola gav sin partner sitt fulla stöd – han själv är utpräglat bra och duktig – och kommer säkert att också i fortsättningen utvecklas i sina dansaruppgifter. Vissa artister på scenen utstrålar personlighet över orkesterdiket.  – Det berättas att några anställda vid Operan har en inofficiell Jaakko Fan Club.

Salla och Jaakko Eerola i Nötknäpparen och Råttkungen. Fotograf Sakari Viika

Fler utnämningar är att vänta under spelåret i samband med produktionerna. Intressant blir att se hur detta sker.

Mycket nytt på gång
I övrigt blir det ett tufft program för året.  Kenneth Greve har gjort sin egen Svansjön som har premiär fredagen den 23 oktober på Operans stora scen. Denna Svansjön har Petipas koreografi som grund, men Greve säger att han velat förkorta verkets längd och på det sättet göra det mera publikvänligt, och förverkliga sina egna konstnärliga ambitioner inom området koreografi – det gör ju dansarna ofta efter avslutad dansarkarriär. Inget illa med det; baletter skall förnyas och en utmaning har tagits av många genom balettens historia. Ingen av de så kallade gamla baletterna som vi ser på scener överallt i världen är ursprunglig – trots att namnet på den ursprungliga koreografen som skapat verket anges.  Allt är nytolkning. Dansarna och deras träning har förändrats genom åren, och även människokroppen, och inte enbart på grund av förändrad träning inom baletten.

Svansjön av Kenneth Greve har visats i Prag redan på våren, men det lär bli några förändringar innan verket är färdigt att dansas vid Nationalbaletten.  Vilka artister som dansar har ännu inte publicerats.

Sylvie Guillem och Kare Länsivuori i Giselle. Fotograf Kari Hakli

Sacred Monsters heter koreografin av Khan som finns att se på huvudscenen efter nyåret den 6 och 7 januari 2010.

Kiniesisk dans i Nötknäpparen med Maki Nakagawa, Maksim Lukjanov, Juha-Pekka Myllymäki, Henrik Pettersson och Jouka Valkama. Fotograf Sakari Viika

Tre dansverk har fått det gemensamma namnet Stora mästare – Grands Maîtres
Dessa dansverk: A Million Kisses to My Skin av David Dawson, samt Petite Mort och Sechs Tänze av Jirí Kylián har vi sett på Nationaloperan tidigare, 2006, och de är populära på alla håll inom dansvärlden. Musik av Mozart och Bach. Atmosfären och den moderna, gammal-moderna, koreografin med glimten i ögat, frigörande sig från det traditionella och presenterande fina linjer – dansverk att ses av alla, flera gånger. Njut.

Se presentationen av diverse verk, såväl av Bajadären – sista föreställningen är fredagen den 18 september – som av de andra, och listan över de övriga solisterna på Nationaloperans hemsida. Välj önskat språk.

Ophélie Rodighiero och Adam Kozal i David Dawsons A Million Kisses to my Skin. Fotograf Sakari Viika

Till text för utskrift utan bilder!