Stora Daldansen 2011: Att tävla är en utmaning säger Kalle Wigle

”Min dröm är att bli en så komplett dansare som möjligt men det är också viktigt att ha en artistisk utstrålning på scenen,”säger Kalle. ”För publiken blir det kanske mer intressant och man blir tagen av föreställningen om dansaren har utstrålning. Teknik är givetvis viktigt men saknar man utstrålning blir föreställningen tråkig.”

Det är en annan känsla att vara med i år när man ska tävla mot andra här på Stora Daldansen, säger Kalle Wigle. Fotograf Cristian Hillbom

Kalle har gått på Kungliga Svenska balettskolan sedan 10-årsåldern, och det var på eget initiativ som han bestämde sig för att söka till skolan.

”Jag var intresserad av dans och teater redan innan jag började på skolan. Vi hade en släkting, Sten-Torsten Thuul som varit med i Operabaletten och som gjorde mig intresserad.”

”Jag visste egentligen inte vad jag gav mig in på, balett var ju en helt annan värld. Jag hade inte ens sett en enda föreställning på Operan, utan jag spelade hellre fotboll.”

I början kände Kalle att det fanns ett visst motstånd att se en hel föreställning, det är alldeles tyst på scenen och det är bara musik och rörelse.

”Men allt eftersom jag började förstå dans och balett blev det också roligt att både hålla på med dans och se på föreställningarna.”

I fjol var Kalle på Stora Daldansen, men då som gäst i ett verk av Pierre de Olivo, men den här gången är det ”på riktigt”.

Kalle Wigle och Frej Ruhl i Ungersk Verbunk på Stora Daldansen 2010. Fotograf Cristian Hillbom

Mats Wegmann är Kalles danslärare och hade valt ett solo ur Nötknäpparen. ”Även om jag fick ’tvinga på’ Kalle verket” säger Mats Wegmann med ett leende mot Kalle. ”För Kalle är en ambitiös kille och vill göra mycket svårare saker och då passade Nötknäpparen bra för honom.”

”Jag valde det för att det var enkelt och ganska okomplicerat och för att kunna arbeta med renheten i tekniken, det är inte alltid lättare för att det är enkelt, även om det låter lite klyschigt.”

Det första verket fick Kalle ganska fria tyglar att leta fram. ”Det finns ju en helt annan möjlighet att titta på olika dansare och baletter idag som inte fanns på min tid, säger Mats Wegmann, ”det finns hur mycket som helst på YouTube. Han fick föreslå olika verk och vi kom till slut fram till att Coppelia var lämpligast.

Kalle inspirerades efter att ha sett japanen Tetsuya Kumakawas variation på YouTube, han var stjärna på Royal Ballet i London under 1990-talet.

”I stridens hetta om man får använda det uttrycket,” säger Mats, ”så kan det, i ivern att göra så bra så möjligt, hända att man gör små fel. Men dans är ju förgängligt på det sättet att när dansen är över är konstverket upplöst.”

”Kalle har en väldig känsla i det han gör,” fortsätter Mats, ”och det är detta som gör att publiken blir berörd. Det är inte de enskilda bilderna utan det är känslan som träffar en i maggropen eller hjärtat…”

Om Mats säger att det han gjorde var mycket bra, så är Kalle svår att övertyga, han vill inte tycka det själv utan ”jag är i princip aldrig nöjd, men jag har blivit bättre på att se det som är bra, och det som är sämre försöker jag rätta till”.

Kalle får naturligtvis inte välja vad han ska vara med i vid Kungliga Svenska Balettskolans jubileumsföreställning på Operans i juni, där han gör en av tre Ivan i koreografi av Donald Kirkpatrick. ”Sedan är det roligt att sväva ut i det mer cirkusaktiga i en roll som Ivan.”

”En annan lärare som även är 'på' en hela tiden och som rättar en varje sekund är Pierre Olivo. Han har verkligen energi. Den energin smittar av sig även på mig…” avslutar Kalle Wigle.