Dansportalen
Clyde Anton J&R

Anton Valdbauer och Clyde Emmanuel Archer i Julia & Romeo. Foto Carl Thorborg

Clyde Emmanuel Archer: Vi blir ofta avrådda från att bli professionella balettdansare 

STOCKHOLM: "Det har varit ett privilegium att få arbeta med koreografer som rollbesätter baserat på en individs kunnande och potential. Att få dansa Prinsen i Mats Eks Svansjön var en stor sak för mig," säger Clyde Emmanuel Archer i en intervju med Dansportalen. Men hans danskarriär var inte utstakad från början:

"Träningen skilde mig också från mina vänner i området där jag bodde – när de hängde tillsammans på lördagarna, måste jag gå till balettskolan. Till och med min familj hade en period när de inte helt förstod varför jag ägnade så mycket av min tid till baletträning."

När kom dansen in i ditt liv?

Jag gick i grundskolan i New York City. New York-koreografen Eliot Feld höll uttagningar för eleverna i skolorna för intagning i utbildningsprogrammet på sin skola, Ballet Tech. De sökte då elever mellan åtta och tio år. De valde elever genom att ge övningar för att se hur rörliga våra kroppar var, se flexibilitet och samordning, också för att se vår grad av koncentration.

Jag var åtta år när jag började ta balettklass. Varje år utvärderades varje elev, och beroende på ens utveckling, bjöd skolan in till fortsättning ännu ett år eller rådde dig söka något annat.

Utbildningen vid Ballet Tech är helt gratis. Man får gratis lektioner, lunch och fria träningskläder samt fria resor till och från skolan. De ger eleverna en väska med sitt namn på, och där förvarade man träningskläderna. Efter klassen stoppade man tillbaka dem, och de tog hand om tvätten inför nästa lektion – ända tills man var gammal nog att göra det själv hemma.

Hur reagerade du när du blev erbjuden att gå i balettklass?

Jag visste egentligen inte vad balett var. Glädjen var att bli utvald till någonting. Min familj sysslar inte med något konstnärligt, men jag hade sett litet dans på TV. Gregory Hines och Baryshnikov kände jag till. Jag var överraskad av att se män dansa!

Jag var lycklig att få slippa en akademisk skolning och jag deltog inte i någon sport. Efter en tid insåg jag att jag var accepterad i en grupp där alla delade samma intresse. Äntligen var det någon som bad mig vara med i någonting!

Barn i den åldern förstår inte hur mycket man måste koncentrera sig på baletträning – eller på varje utbildning på en hög nivå, Det tar verkligen mycket av ens tid.

Träningen skilde mig också från mina vänner i området där jag bodde – när de hängde tillsammans på lördagarna, måste jag gå till balettskolan. Till och med min familj hade en period när de inte helt förstod varför jag ägnade så mycket av min tid till baletträning.

Med tiden såg familjen och vännerna hur disciplinerad jag blev. Och hur accepterad jag var, de uppmuntrade mig och bad mig att fortsätta med vad jag höll på med. När jag blev äldre visade mig den processen också vilka som var mina riktiga vänner. Det var en jobbig tid, och det var inte lätt.

Young Clyde

En ung Clyde i New York. Foto privat

Jag stannade på Ballet Tech tills jag var 13, då jag måste sluta. Efter det ville jag gå över till Alvin Ailey-skolan och jag sökte ett stipendium – men jag var för ung för att få det. De såg att jag hade tränat balett och bad mig komma tillbaka när jag fyllt 14. På den tiden var det ovanligt att en ung svart pojke i den åldern gick på balettskola.

När jag var 14 år började jag på Ailey-skolan för att träna modernt, balett och jazz tills jag var 17. Och fortsatte sedan dansa på Juilliard School. Till en början fick jag negativa reaktioner från mina vänner typ: "Jaså det är därför du inte vill hänga med oss längre, gillar du inte oss, va? Tror du att du är bättre än oss?" Jag blev retad och mobbad med de stereotypiska tillmälen som gäller manliga dansare. Jag gick på Juillard School fram till examen och flyttade till Madrid 2001.

Varför sa du "det var ovanligt att en ung svart pojke i den åldern gick på balettskola?"

Det är inte vanligt i vårt samhälle att dansa balett, eller att simma, eller att spela tennis – möjligheterna att göra sådant finns oftast inte för oss, speciellt inte i USA. Somliga har inte råd och tycker inte det har någon betydelse. Det är sällsynt att träffa en pojke som vill dansa balett. Att skolor erbjuder baletträning för stadsbarn är en mycket stor sak.

Vi hålls också tillbaka på institutionerna, då de bygger på en europeisk estetik när det gäller utseende och kroppstyp. Vi är inte helt accepterade på grund av dessa traditioner. Idag håller detta på att ändras, långsamt . . .

Känner du att du behöver arbeta mer än andra?

Man måste alltid arbeta hårdare om man är den enda svarte personen i klassen. På Alvin Ailey School är det annorlunda, vi var mer likvärda i träningen, men lärarna manar på dig att glänsa, då de känner till verkligheten för svarta dansare. . . Svarta kvinnliga dansare har det ännu svårare. På balettskolan blir vi ofta avrådda från att bli professionella balettdansare – vi tas nästan inte på allvar.

I professionella ensembler blir vi ofta förbisedda för roller som vi är kapabla att dansa, för ledare och publik kan inte föreställa sig en svart kvinna som Julia eller Odette/Odile. En svart kvinna får ofta stå längst bak eller inte alls på scenen, då det bryter "likformigheten!".

Svarta män måsta arbeta hårt för att inte bli typsatta i roller som specifikt kräver en svart dansare eller har skapats för en svart dansare. Ofta sätts vi i roller som en 'mörk typ', vilket ofta har en tydlig sexuell och fysisk objektifiering. Det kan bli begränsande ibland.

Mats Ek Clyde Emmanuel Archer

Clyde Emmanuel Archer och Mats Ek. Foto Cristian Hillbom

Det har varit ett privilegium att få arbeta med koreografer som rollbesätter baserat på en individs kunnande och potential. Att få dansa Prinsen i Mats Eks Svansjön var en stor sak för mig, Jag är inte en klassisk dansare, så det är inte min dröm att få dansa Svansjön, men att Mats Ek valde mig till den här rollen, var speciellt, då jag valdes på andra grunder än min hudfärg.

Hur hamnade du i Sverige?

Jag kom tillbaka till Stockholm 2013. Jag bodde i Sverige 2005-2007, när jag arbetade med Göteborgsbaletten och Cullberg. Jag gillar Sverige, och jag tycker på något vis att det extrema med den nordiska naturen har exotiska kvalitéer för någon som mig, som inte är född här. Jag attraheras också av den svenska kulturen med mode, kaféer, musik och konst.

Mitt konstnärliga intresse av att komma tillbaka berodde på att Operan inkluderar den moderna repertoaren i sin programmering. Jag ansåg att detta skulle hjälpa min framtida utveckling.

Cristian Hillbom

5 sep 2016

Anders Jörlén (översättning)

NorrDans
GöteborgsOperan
Dans i Nord

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats