Dansportalen
Francisco Bosch och Fabien Reimair i Songs of a Wayfarer. Foto Arnaud Stephenson

Francisco Bosch och Fabien Reimair i Songs of a Wayfarer. Foto Arnaud Stephenson

Nurejev hedras 20 år efter hans död

LONDON: Det är 54 år sedan en passionerad ung dansare tog språnget till frihet på Le Bourget-flygplatsen i Paris. Rudolf Nurejev var redan stjärna vid Kirovteatern i dåvarande Leningrad och han förhäxade balettvärlden som omedelbart döpte honom till 'den nye Nijinskij' när han kom till väst.

Varje ballerina av rang tävlade om hans uppmärksamhet och hans partnerskap med Margot Fonteyn blev legendariskt trots den stora åldersdifferansen. Hans entusiasm för arbetet att utveckla och utvidga sin konstart kände inga gränser. Han reste världen runt  för att samarbeta med nyskapande koreografer.

Han arbetade med Birgit Cullberg i Stockholm, där han dansade Jean mot Ana Lagunas Fröken Julie. I Amsterdam dansade han med Nederländska nationalbaletten under Rudi van Danzigs ledning och i Bryssel med Maurice Béjart

English National Ballet har tagit fasta på legenden och presenterat en föreställning till hans ära: A Tribute to Rudolf Nureyev. Utan tvekan var det mest intressanta verket Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer (Lieder eines farenden Gesellen), en duett skapad för Nurejev och Paolo Bortoluzzi 1971.

Formad krig klassiska motiv, utforskar baletten det känslomässiga spelet mellan två karaktärer som kan tolkas som 'ödet' och 'en sökare' eller som en vägvisare och en som färdas. Den framhäver den utsökta tekniken hos både Francisco Bosch, i Nurejevs roll, och Fabien Reimair. Deras klassiskt rena linjer klarade mästarprovet, men emellanåt märktes det att det var krävande.

För ett verk om resan genom livet kan man inte välja något bättre sällskap än Gustav Mahlers. Hans Lieder eines fahrendenGesellen är intensivt inspirerande. Det väcker djup längtan och ger verket en pirrande känsla. Även om där saknades ett förlösande ögonblick, lyckades dansarna inge en upplevelse av en känslomässig resa som talar väl för framtida framföranden.

Dmitri Gruzdyev as as Petrushka. Photo Arnaud Stephenson

Dmitri Gruzdyev som Petrusjka. Foto Arnaud Stephenson

Petrusjka var en av Nurejevs favoritroller, om än inte den mest minnesvärda. Baletten, fylld av gammalrysk charm, har inte så mycket att göra med dansteknik men kräver att dramat hanteras med intuition för att den ska engagera.

Belastad med en inledande dokumentärfilm som inte imponerade, fick man inte föreställningen att lyfta. Marknaden var för välordnad, för inrepeterad och förutsägbar trots balettkårens livliga försök att ingjuta någon form av stämning.

Anton Lukovkin, som Petrusjka, gav en inkännande tolkning men i denna prosaiska omgivning som saknade kontrasterna hos en brusande världslighet, fick han kämpa för att återge den sorgliga dockans hopplöshet.

Då fanns där Raymonda, som kunde ge föreställningen en stimulerande klimax. Nurejev bar ansvaret för att få den här baletten till London, och även om enaktsversionen är föga mer än en rad av dansvariationer med ensemblenummer däremellan, har den stilistiska blandningen av ungersk nationalromantik, kryddad med undertonerna av orientalisk mystik i Glazunovs musik, säkrat dess framgångar.

Inbakat mitt i denna teatrala extravaganza finns ett av balettrepertoarens mest lysande ballerinasolon, som i Elena Glurdjidze, en dansare som kombinerar sensualitet och kvinnlighet, hade en passande uttolkare.

Hon väver ett nät av förtrollning när hon mjukt rundar armen runt huvudet i Czardasstil och ger den kungligt höjda hakan en air av arrogans innan hon flyter ut i ett skälvande pas de bourrée. Och när hon smäller av sitt bländande leende är man tacksam för att vara bland publiken.

Ensemblen, fullmatad med solister denna afton, gjorde baletten rättvisa, främst Erina Takahashi i en, vackert fraserad, tredje variation utbroderad med delikata ports de bras (armrörelser) och Crystal Costa, en gnistrande juvel i dem livfulla fjärde variationen.

Maina Gielgud

Maina Gielgud

Maina Gielgud minns
Veckorna efter föreställningen fick jag chansen att träffa Maina Gielgud, som arbetade med Nurejev vid flera tillfällen. Gielgud var en riktig internationell ballerina och är fortfarande en globetrotter.

Hon var chef för Ausralian Ballet och Den Kongelige Ballet i Köpenhamn bland annat och har arbetat som frilansartist sedan 1999. Hon var premiärdansare vid Festival Ballet, nu English National Ballet, och har haft en nära anknytning till kompaniet och iscensatt baletter samt varit coach för premiärdansarna.

2012 satte Maina Gielud upp Don Quijote för Boston Ballet och Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer för National Ballet off Canada.

Vilket är ditt starkaste minne av Nurejev?
Hans ansikte – och hans sinne för humor. Han kunde göra de mest fasansfulla anmärkningar och skämt och sedan bara brista ut i skratt. Han hade så spjuveraktiga ögon och använde dem så effektfullt när han dansade – då det erfordrades.

Detta var mycket tydligt i sättet han dansade Basilio på i sin iscensättning av Don Quijote fär Australian Ballet. Om man ser den gamla filmen (med Lucette Aldous) kan man se hela hans spjuveraktighet där.

Han var så full av motsättningar: en överdådig dansare med ett sinne för humor. Det älskade jag. Han arbetade hårt och levde hårt. Man måste ha oerhörd uthållighet för att leva så men han var i sanning häpnadsväckande.

Vilket var enligt din mening Nurejevs största bidrag till dansen?
Han var förvisso en av dem som betydde mycket för att överbrygga den idiotiska gränsen mellan så kallad modern eller samtida dans och den klassiska, vilken inte heller jag kan finna mig i.

Han sökte sig till och arbetade med många betydande moderna koreografer?
Ja, han arbetade med Maurice Béjart och i Amerika med Martha Graham och Paul Taylor. Och se sedan på vad han lämnat efter till oss: Han höjde ribban, för de manliga dansarna förstås, men även för de kvinnliga. De som dansar i hans versioner av klassikerna, Gud så de måste skärpa sig!

Varje gång jag ska iscensätta något av hans verk så tänker jag 'tack så mycket Rudi', för om man inte arbetar mycket hårt, klarar man inte att utföra det han begär.

Han hade ryktet om sig att vara temperamentsfull och explosiv. Skulle du säga att det var rättvist?
Nåväl, han godtog inte dumbommar. När jag gjorde Törnrosa med honom hade vi en och en halv dag för att repetera och det var första gången jag dansade den helaftonsbaletten.

Jag hade anlänt från Béjartbaletten och gästspelade med Rosella Hightowers kompani från Marseille. Föreställningarna var i Barcelona på en väldigt sluttande scen.

Vi träffades i den lilla studion en trappa ned, arbetade med pas de deuxet tillsammans och därefter hade vi generalrepetitionen. Men han kunde inte varit trevligare och han var så hjälpsam. det var en underbar upplevelse och efteråt gick vi och åt middag på Las Ramblas. Det var där han lärde mig hur man 'moppar' en stek. Den var inte så fettfri som han bett om, så han tryckte servetten mot köttet och sög upp fettet, en vana som jag genast kopierade.

Nureyev in Songs of a Wayfarer.

Nureyev in Songs of a Wayfarer.

Förra året satte du upp Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer för nationalbaletten i Kanada. Du har ett nära samarbete med det kompaniet?
Ja, jag var med när Maurice koreograferade den för Nurejev och Paolo Bortoluzzi. Jag såg varenda repetition. Det är en balett som är väldigt speciell, så underbar att göra för männen som framför den. De säger alla att upplevelsen verkligen är ett mirakel och att den förändrar dem.

När du väljer dansare, vilka kvaliteter söker du finna?
Teknik förstås, men framför allt personligheterna och att de fungerar ihop. Liksom vid ett pas de deux mellan en man och en kvinna, måste man få det rätta förhållandet.

Det är en fängslande balett då den, liksom många av Maurices baletter, lämnar öppet för olika tolkningar. Faktum är att han kunde tala om den på olika sätt vid olika perioder av sitt liv. Det är en balett som byter skepnad.

Mannen i blått är den som är mer lyrisk och romantisk och mannen i rött måste vara mer dominerande och kraftfull. Det är de huvudsakliga karaktärerna, men den är verkligen mycket klassisk.

Det är bokstavligen dans non stop i 18 minuter så det krävs mycket kraft och man tar också ut sig fullständigt. Man kan göra den i alla åldrar och då har den olika relevans.

Maggie Foyer
16 aug 2013
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats