Dansportalen

Helsingfors: Mångsidig baletthöst

Nationalbaletten vid Finlands Nationalopera har under höstsäsongen åter dansat en mångsidig repertoar och av denna och tidigare utbud plockas nu de bästa bitarna till balettens 90-årsgala den 27 och 28 januari, men det blir även mycket annat, till exempel verk från 1950- och 70-talen. På galan ses hela Nationalbaletten.

Säsongens repertoar
Ur höstens program vill jag ta upp en afton med två baletter, Cathy Marstons Blodsbröllop och Kenneth Greves Scheherazade. Dessutom en världspremiär koreograferad av Terence Kohler med namnet Askungen – En tragisk berättelse och succébaletten Don Quijote av Patrice Bart; samt Bits and Pieces av sex koreografer. Nötknäpparen och Råttkungen har åter fascinerat publiken, såväl tidigare som nya åskådare.

Julie Gardette som Scheherazade. Fotograf Sakari Viika

Julie Gardette som Scheherazade. Fotograf Sakari Viika

Scheherazade
Kenneth Greves tolkning av den berömda berättelsen från främre orienten tog i beaktande den yngre publiken – så kan man tänka. I förgrunden av scenen ser man en gammal mansgestalt, visiren, som läser ur en enorm bok; det är berättelser som dansas i denna balett, och det handlar främst om en härskare och hans hustrur.

Huvudperson är den kloka hustrun Scheherazade – hon som inte blir halshuggen i stil med de tidigare – och härskaren som är enväldig, inga demokratiska vindar här!

Berättelsen förs framåt när visiren vänder bokens sidor och de projiceras på en skärm i bakgrunden av scenen. En ny dansad berättelse tar form.

Baletten strävar också efter att vara annorlunda än tidigare versioner av verket. Den som någon gång sett den förut har möjligen upplevt den som äkta orientalisk – på det sätt som allt det exotiska från fjärran länder tidigare upplevdes i västvärlden.

Orienten låg långt borta och få kom att resa dit men intresset växte för det obekanta och fjärran. Det gällde både på teatern och i konsten i allmänhet. Även baletter skapades i denna anda, som Scheherazade, Fontänen i Bakhtjisaraj och andra.

Tiina Myllimäki och Nicholas Ziegler som Scheherazade och  Shahryar. Fotograf Sakari Viika
I Greves balett har kvinnorna en större roll än i de tidigare berättelserna. Ofta
var Zobeide huvudperson och de övriga anonyma haremskvinnor.

Här har sagoberätterskan Scheherazade
en syster – Dünuazad, som även är hennes nära vän. Systergestalten uppenbarar sig också i skepnad av sjöjungfru och annat.

Även Zobeide, Scheherazades företrädare, har en stor roll. Denna älsklingshustru till den i början grymme mannen Shahryar, blir på grund av otrohet av med huvudet. Något senare i berättelsen bekantar vi oss med Scheherazade.

Som åskådare får vi i den här föreställningen tro på den välbekanta sagan: hon får leva eftersom shahen
kväll efter kväll vill höra fortsättningen
på en påbörjad berättelse och att mannen till slut förälskar sig i henne och får respekt för henne. Hon förblir shahens hustru, paret får en son och han i sin tur blir en god man. Meningen är att vi ska tro på förändringen av mannens karaktär.

Otroligt – men så är det i sagorna!

Tiina Myllymäki och Nicholas Ziegler som Zobeide och Shahryar.


Fotograf Sakari Viika

Lysande prestationer
Stjärndansaren Minna Tervamäki lyste i Zobeides roll och Jarkko Niininen som visiren-berättaren var en mycket angenäm och trovärdig gestalt. Tiina Myllymäki gjorde Scheherazades roll med precision – som Shahryar framträdde Nicholas Ziegler – också han stjärndansare – och som Shahzarem solistdansaren Frans Valkama, trevliga herrar att se på – bland andra – de ser ut att alltid kunna göra det bästa av sina roller.

Blodsbröllop
Cathy Marstons starka Blodsbröllop sågs – såsom även Scheherazade – redan hösten 2010. Som Bruden såg jag då Emanouela Merdjanova, och blev förtjust i hennes dans och rolltolkning. Beklagar att hon inte mera fanns i Helsingfors; vi hade fått låna henne från Amsterdam.

Egentligen hade även Johanna Nuutinen – i den andra rollbesättningen – samma egenskaper som Merdjanova i Brudens roll, men den sistnämnda gav rollen en något mångsidigare gestalt, hon sträckte sig bokstavligen ut och vistades i de skulpturer hon skapade, både kroppsligt och själsligt. För övrigt dansade Nationalbalettens solister denna balett med dess moderna koreografi kunnigt, starkt och med inlevelse.    

Emanouela Merdjanova och  Jarkko Lehmus i Blodsbröllop. Fotograf Sakari Viika

Emanouela Merdjanova och Jarkko Lehmus i Blodsbröllop. Fotograf Sakari Viika

Askungen – en tragisk berättelse
Terence Kohlers Askungen var ett intressant dansverk. En del av publiken tyckte att berättelsens charm hade gått förlorad i och med att sagan fått en annan karaktär – å andra sidan kan man låta sig föras vidare in i en utvidgning av den i denna form – väldigt elegant – och njuta av de karaktärer Kohler låter marschera fram.

Ironin är tydlig: med en far som inte kan ta hand om sin dotter i den nya familjekonstellationen – med omöjlig styvmor med hennes nästan lika omöjliga döttrar – är det ju klart att det går som det går.

Samuli Poutanen (Prinsen) Maki Nakagawa (Askungen) och Nicholas Ziegler (Crabosse). Fotograf Sakari Viika
Stora dansscener finns det inte så mycket av och det kan vara en besvikelse, samt framtids-utsikterna att det inte är självklart att det unga paret, Askungen och Prinsen, lever
i sjunde himmelen efter att ha fått varandra, utan först då – såsom
i det verkliga livet – börjar bekanta sig med den verkliga karaktären hos den andra, som nu finns närmare
än tidigare.

En smärtsam process, det visar oss Kohler.

Samuli Poutanen (Prinsen) Maki Nakagawa (Askungen) och

Nicholas Ziegler (Styvmodern). Fotograf Sakari Viika


Bits and Pieces
Det är en tradition att den mindre scenen på Operan, Almi-salen med 200-500 åskådarplatser, används för verk som passar bättre där. Bits and Pieces innehöll sex koreografier – fräscht och intressant att se.

Satu Tuomistos Close hade urpremiär och dansades av Auri Ahola, Terhi Räsänen, Sara Saviola (tidigare Vuorinen), Henrik Burman, Johan Pakkanen och Eemu Äikiö. Den unga publiken tycktes vara intresserad av scenerna med par som oftast rörde sig trevande och långsamt formande stilleben. Dansarna var tydligt och lugnt närvarande.

Johanna Nuutinens starka X-it, som refererats tidigare i Dansportalen, fanns med här, därtill Itzik Galilis roliga The Sofa med de utomordentligt gedigna aktörerna Jaakko Eerola och Wilfried Jacobs. I Annabelle Lopez Ochoas Before After dansade Terhi Räsänen och Samuli Poutanen en seriös duett.

Bach 260 av Robert Sher-Machherndl, dansades professionellt av koreografen själv och Minna Tervamäki – dessa två har samarbetat redan tidigare på annat håll. Den avslutande Lyrical av Petr Zuska med paret Julie Gardette och Francois Rousseau har en lite annorlunda stämning än i Bach-koreografin.

Ett galleri med bilder från Bits and Pieces hittas på operans hemsidalänk till annan webbplats.

Petia Ilieva, och Wilfried Jacobs i Don Quijote som sprudlar av spansk glöd. Fotograf Sakari Viika

Petia Ilieva och Wilfried Jacobs i Don Quijote som sprudlar av spansk glöd. Fotograf Sakari Viika

Don Quijote
Föreställningarna av helaftonsbaletten Don Quijote inleddes på hösten och fortsätter i februari. Maria Baranova och Michal Krzmár dansade som kärleksparet Kitri och Basilio redan i november, klanderfritt. För Marias del var det ett eldprov: hon kallades till Nationalbaletten på hösten och första rollen skulle bli Kitri. Det är få 19-åringar som får den chansen och dessutom blir inbjudna att börja som premiärdansare.

Den 1 november var hon i Helsingfors och skulle uppträda i Kitris roll inom några veckor. Jag såg hennes och Michals första föreställning och en föreställning två veckor och en dag senare: det såg åter annorlunda ut – väntar med intresse på vad som komma skall, när dessa solister riktigt blir sammansvetsade i sina roller vid kommande framträdanden. Tekniken har båda färdig och tolkningen brukar bli bättre när en dansare får allt mer erfarenhet.

Maria Baranova och Michal Krcmár som Kitri och Basilio. Fotograf Sakari Viika

Maria Baranova och Michal Krcmár som Kitri och Basilio. Fotograf Sakari Viika

För nybörjarpubliken
Don Quijote är ett bra verk
att börja med som nybliven åskådare i balettens värld. Den har en handling, och det finns kärlek och humor i den.

Mycket folk på scenen i de olika rollerna och i trevlig klädsel, vackra balettkjolar (tutus) och stor färgprakt.

Där finns också en ganska fin fandango och en bolero i spansk stil koreograferade av kastanjett-mästaren José de Udaeta.

Baletten baserar sig på en bok av Cervantes och händelserna utspelas under 1600-talet i en liten by och ett zigenarläger i Spanien.

I Don Quijote är solisternas
och balettkårens uppgift i dansen tydlig, det är vackert att se på
och kräver talang av den typ
som alla förstår att det måste
vara svårt att lära sig – beund-ransvärt alltså.

Patrice Bart från Operan i Paris har svarat för iscensättningen av Don Quijote.

Nya ansikten har tillkommit i Don Quijote under våren. Salla Eerola är tillbaka från moderskapsledigheten, hon dansade Kitri senast 2006. Nu alternerar hon och maken Jaakko Eerola i varannan av de fem återstående föreställningarna med Maria och Michal, vilka på höstsidan charmat publiken.

Jubileet
Balettens 90-årsfest är i annalkande. Helsingfors internationella balettävling anordnas på våren i samband med detta jubileumsår. Det händer alltså mycket intressanta saker på Operan.

Anita Jokela
26 jan 2012
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats