I skrivande stund har 32 000 biljetter sålts. Redan har verket vunnit en ung publik, något som scendansen brukar skrika efter, liksom scenkonsten i största allmänhet.

Rothbart som hallick dansas av Daniel Koivunen. Fotograf Mats Bäcker
Antalet medverkande är, med tanke på all action, uppseendeväckande lågt: 10 stycken. Allt talar för att verket kommer att bli en publiksuccé både under eventuella Sverigeturnéer och vid internationell lansering.
Vad är en kritiker?
Det ligger en alldeles särskild glädje i att befinna sig mitt i en högljutt jublande, ung åskådarskara. Då kan det bli lätt att genast känna sig några år yngre. Jag lät mig också förföras av många enskildheter i verket.
Låt mig ta tre goda exempel. Trollkarlen presenteras med fyndig multimediajonglering. Till den musik som i den klassiska baletten spelas till en av de tekniska höjdpunkterna, de 32 fouettéerna (piruetter med benvisp), utför en man i hög, svart hatt ungefär lika många snurrar stående på huvudet i sin hatt. Till de fyra småsvanarnas musik (ett annat favortiställe i balettten) dansar här fyra killar liggandes på rygg.

Maria Andersson (Odette) och Robert Malmberg (Siegfried). Fotograf Mats Bäcker
Men vad hände här på slutet? Killen får tag i en pistol, ett skott smäller av, en figur dör, andra förändras. Tre svanar tar av sig de vita pälsar de fått av hallicken, lämnar tillbaka dem och går vidare. Men en av huvudpersonerna står plötsligt mest still.
Tydligen har han också förändrats – men metoden att med stillhet framställa förändring är inte riskfri. Ett kritiskt öga kan börja fundera på om koreografin just där inte hunnit bli färdig.
(Ett vanligt svar på frågan ovan Vad är en kritiker? är: En person som försöker förklara för publiken varför de inte borde ha haft så roligt som de hade.)

Ett överraskande slut. Fotograf Mats Bäcker
Två exempel bland många i detta välkonstruerade libretto: när prinsen träffar den vita svanen (Odette) är ballerinans uppgift att finna en trovärdig balans mellan fågelhamnen och de kvarvarande mänskliga egenskaper som fängslar prinsen.
Som den svarta svanen (Odile) måste hon träffa en annan balanspunkt: hon måste göra det trovärdigt att hon är trollkarlens dotter som är ute efter att förleda prinsen att bryta sitt trohetslöfte till Odette samtidigt som det måste framstå att prinsen är övertgad om att hon är Odette klädd i svart. Hon får alltså inte vara hur ensidigt stark som helst.
Balettens slut har sedan urpremiären 1877 varit en stridsfråga. Då var slutet "olyckligt": prinsen och svanen dör. Då uteblev succén (även om orsakerna därtill förmodligen var fler). Det var först när baletten återupptogs 1895 som baletten, i koreografi av Petipa och Lev Ivanov, blev en av de stora, klassiska.
Det finns i huvudsak två sorters slut: antingen besegrar prinsen trollkarlen eller också vinner ondskan. Intressanta biversioner är till exempel att prinsen vinner och svanen återfår sin mänskliga gestalt – ibland har då baletten börjat med flickans förtrollning till svan. Trollkarlen kan också drunkna i vågorna tillsammans med paret. Eller också kan det älskande paret efter döden förenas på andra sidan i en så kallad apoteos (i överförd bemärkelse: en scen där de avlidnas själar överförs till gudarna/himmelen).
Av bland annat dessa skäl är Svansjön för mig en levande klassiker som förmodligen kommer att fascinera mig till döddagar. Jag skulle önska att några av de unga åskådare som nu jublar åt Rydmans Svansjön, en dag när behovet av fördjupning gör sig påmint, kommer att se också originalet. Då tror jag att de får en upplevelse för livet.
Chansen ges redan i mars då baletten återkommer på Kungliga Operan efter ett kort gästspel i Malmö.

Narren, Benke "Kaos" Wentzel, vänder upp och ned på dansen. Fotograf Mats Bäcker
Detta är ett utbrett problem. Det är många som syndar. Bara nu under hösten har jag sett affischer, vykort, filmer och andra programhäften med precis samma fel: dansarnas namn saknas. Jag finner detta idiotiskt. Artisterna förtjänar att få sina namn nämnda. Inte ska de behöva anlita facket för en så enkel sak?

Klassikern Dirty Dancing har nu förflyttat sig från filmduken och ut på Chinateaterns scen, där den hade premiär den fjortonde februari. Vi minns väl alla kärlekshistorien mellan Johnny och ”Baby” då...
Baletten Coppélia till musik av Léo Delibes är ett känt verk överallt och många koreografer har tagit itu med denna berättelse av berömda E.T.A. Hoffman. Han är bl.a. känd för underlaget till...
Nami Kitagawa Aam och Lukas Bjørneboe Brændsrød genomgick ett eldprov som juniorer på årets Stora Daldansen, de dansade då ett pas-de-deux från Karnevalen i Venedig. Som de klarade alldeles utmärkt.Ve...
Det blev storslam för Sverige i år när alla platser på juniorsidan vanns av dansare från Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Jazmine André-Shufelt, blev etta, Kalle Wigle-Andersson tog...
I vanliga fall ser jag fram emot en föreställning av Frederik Ashtons En midsommarnattsdröm (The Dream). David Walkers överdådiga inramning med féer i pastellfärgade tutuer, genomskinliga vingar och...
DANSPORTALEN TRÄFFADE i veckan Lucas Jerkander hemma i Stockholm på en blixtvisit. Ja, hemma är väl egentligen Ljubljana numera. Där har Lucas bott sedan 2007, då han anställdes vid baletten på operan...
Forført af balletten är just titeln på Erik Aschengreens senaste bok – en mycket personlig bok om mer än 60 år med baletten som följeslagare, glädjeämne och grund för den dagliga försörjningen.I boken...
Koreografen Rudi van Dantzig avled i sin födelsestad Amsterdam den 19 januari i en ålder av 78 år. Han var en av Nederländernas främsta konstnärer. Få har lämnat ett så stort avtryck på Nederländska...
En epokgörande personlighet gick ur tiden när Bengt Häger somnade in onsdagen den 2 november 2011, 95 år gammal. Som den driftige och mångsidige person han var utvecklade han dansen i Sverige som ingen...
Dansaren, koreografen och filmaren Donya Feuer har avlidit efter ett liv ägnat åt den mänskliga kroppens förmåga att uttrycka sig genom rörelse. Hon föddes 1934 i Philadelphia, USA och avled strax...